Hej vänner!

Så har det startats ett krig till. Som det inte räckte med de som redan fanns. Fan vet hur det skall gå. För det är ju en historisk erfarenhet att det är lättare att starta krig, än att avsluta dem. Hittills har det väl visat sig att hur fina generalernas planer än är, så faller dessa ihop inför verkligheten. Det blir aldrig som planerat. Slutar i en jävla gyttjefylld lergrav i Frankrike, i iskyla med förfrusna fötter i Stalingrad, i en snabb utrymning från Saigon eller i en sönderskjuten lång kö av stridsfordon på väg till Kiev. Hur jävla enkelt och välplanerat, killarna med streck och stjärnor, sa att det skulle bli. Hur fan det här nya kriget blir, är alltså svårt att veta. Men att det inte blir som planerat är väl rätt säkert.

Det har gått 40 år sedan Olof Palme sköts på Sveavägen, några hundra meter ifrån där jag då bodde. Då var jag 32 år. Det var en konstig dag, då hela landet var i någon sorts osäker chock. För man visste inte vad det handlade om och vad och vilka som låg bakom detta mord. Jag hjälpte några kompisar att flytta den dagen. Det kändes på något sätt konstigt med vardag, i denna osäkerhet. Något hade hänt som jag kände skulle förändra Sverige och det skulle aldrig bli som det var. Jag tycker jag fick rätt. Det blev aldrig som det var.

Så innehåller livet ett antal händelser som är vändpunkter. Det finns ett före och ett efter. Iallafall är mitt liv på det sättet. Något händer som gör att livet förändras och blir annorlunda än det var innan. Ibland inte så våldsamt annorlunda. Men ändå annorlunda. Som när kärlekshistorier tar slut. När någon dör och man drabbas av sorg. När man får barn. Eller när man drabbas av någon traumatisk händelse eller flera. Det finns ett före och ett efter. Man lever vidare, men förändrad. Efter den första stora kärleken, efter man får barn, efter att föräldrar dör, efter man varit med om något, som hotar en till livet. Man lever vidare och har kanske lärt sig något av de erfarenheter man gjort. Kanske är det lite likadant med hela samhället. Det fortgår även efter att statsministern mördats. Men det blir aldrig riktigt som det var.

Liberalismen dör sotdöden. Nästan ingen röstar på det liberala partiet längre. Man röster på massa andra partier. Men på Liberalerna är det väldigt få som röstar. Det är många fler som röstar på partier långt till höger eller långt till vänster. Tjugo procent tänker rösta på ett parti långt till höger och sju procent på ett parti långt till vänster. På Liberalerna tänker nästan ingen rösta. Undra varför ingen gillar liberaler längre. Kanske har de gjort bort sig på något vis. Eller så är de för småborgerligt liberala på något sätt. Själv är jag ju emot alla privatiseringar och vill ha en statlig skola, postkontor, televerk och statliga apotek. Som det var förr. När det var bra. Innan den jävla datoriseringen. På den tiden när man kunde ringa till en kundtjänst och få tala med en människa om något jävlades. Sålunda är jag numera en hopplös gubbe. Nostalgisk och tillbakablickande. Precis en sådan gubbe, som jag som ung lovade att aldrig bli! Jag skulle ju bli ”Forever young” som Dylan sjunger. Det sjöng förresten Pete Seeger också. Han gav aldrig upp, utan kämpade på in i det sista:
https://youtu.be/Ezyd40kJFq0?si=qOyyG9HfiNadKzyz

Nu skiner solen ute och det ser ut att bli en fin vårdag här på Gotland. Så jag får väl ge mig ut på en prommis med taxen Stefan om några timmar. Sedan igår gäller regeln att hundar skall vara kopplade i naturen. Så nu blir det långkoppel. Stefan är ju inte sådan att han ger sig ut på äventyr. Utan han håller sig nära mig även utan koppel. Men regler är regler. Även om man som Stefan är världens sämsta jakthund. Fast han är tax. Men man vet aldrig. Det kan ju ligga ett litet rådjurskid bakom en buske i skogen och det vore ju olyckligt om Stefan inte var kopplad.

Nu tycker jag ni skall gå tillbaka och klicka på länken ovan och lyssna på Pete och en massa ungar som sjunger ”Forever young”.

Peter