I november reste jag 

mig och började gå
den sista biten.

Jag gick genom 

avlövad skog och 

i blek sol.

Så hemlös jag 

varit, tänkte jag.

När blev jag, den

som bär denna

längtan och eviga

saknad genom livet.

En som ensam

värmer sina händer 

vid glöden och fryser 

om ryggen. 

Så släcktes dagen

och jag stod stilla och

lyssnade på tystnaden.

Så hemlös jag varit,

tänkte jag. 

Hej vänner!

Så fyller jag plötsligt 70 år. Det känns konstigt och lite overkligt. För när jag var ung var man rätt gammal när man var 70 år. Vilket man kanske också är nu, även om jag inte känner mig så jävla gammal. Mer som om tiden runt mig har förändrats. Medan jag går runt och är mig rätt lik, på gott och ont. Fast just nu ser jag lite annorlunda ut jämfört med för några veckor sedan. För jag har tappat rätt mycket hår. Skulle kunna passa på att bli munk, då jag har en till det passande frisyr. En del gubbar är tydligen mycket bekymrad av sin skallighet. Skaffar sig tupé och flyttar hår från nacken till huvudknoppen. Mig gör faktiskt inte hårlösheten ett dugg. Då är jag mer besvärad över att håret i näsan och öronen växer som ogräs. Jag måste köpa någon sorts trimmer för att åtgärda detta. 

Jag vet inte om jag kan informera om nya inlägg på bloggen på Facebook. För jag är visst misstänkt för att därigenom sprida skräppost. Kanske för att någon inte gillar, vad jag skrivit om rötäggen Putin och Trump. Vi får se vad som händer. Jag kommer dock aldrig ändra min uppfattning om dessa obehagliga typer. Inte heller sluta skriva om att så är fallet. Även om  jag blir portad från fejan av något träsktroll. 

I bibeln står det mycket om ”rättfärdighet”. Det är ett fint ord som väl ungefär betyder att göra det som rätt är. Något att sträva efter. Jag försöker verkligen vara rättfärdig och det kan ibland vara lite jobbigt. Som att säga något som andra inte gillar, bara för man tycker det är rätt. För det är lätt att säga sådant som man får klappar på ryggen av. Men svårare att säga sådant som andra tycker är dumt,  bara för man tycker det är rätt. 

Orättfärdighet är alltså motsatsen till rättfärdighet. Den orättfärdighet som ställer till mest i världen är att några få är väldigt rika och andra är så oerhört fattiga. Även i Sverige. För här finns numera visst över 500 miljardärer, medan det finns de som arbetar heltid, som inte får pengarna att räcka till mat och hyra. För att inte tala om hur det ser ut i världen. De som äger hälften av världens rikedomar, får visst rum i en buss. Jag undrar om det stämmer? Men jag har läst det någonstans. Fast det skrivs så mycket, som inte är sant på internet. Men att världens rikedomar är orättvist och ojämnt fördelade är jag helt säker på. Om jag fick bestämma, skulle jag ordna så alla människor får käka sig ordentligt mätta varje dag och får sova tryggt om natten. Jag skulle också förbjuda krig, våld och elakhet. Men tyvärr är det inte jag och sådana som jag, som bestämmer i världen. Fast vi är så många, har vi inte mycket att säga till om. Kanske för att vi är dåliga på att bestämma över andra och inte ansträngt oss om att få göra det. Synd, för det skulle bli så bra.

Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag börjat fundera rätt mycket på vad som hänt mig i livet. På vem jag varit och på vem jag är. Förr tänkte jag ju också en del på vem jag skulle vilja vara i andras ögon. Men det har jag slutat med. Inte så att mitt självförtroende blivit så mycket bättre. Men min acceptans, för att dess brister har ökat. Fast det är klart. Jag är fortfarande ibland avundsjuk på folk som kan sådant som jag inte kan. Det är framförallt att jag inte kan spela något instrument eller är bra på att teckna och måla, som jag tycker är trist. På folk som är duktiga på sådant, är jag ibland avis. Men aldrig på folk som har dyra bilar och båtar och andra statusprylar. Att visa upp sådan yta är löjligt på något sätt. 

Jag är ju för närvarande lite låst i en lång behandling. Har ungefär kommit halvvägs i denna. Men jag funderar på vad jag skall göra när den är över. Än har jag inte kommit på så mycket jag längtar efter att göra. Kanske be och få låna taxen Stefan och gå en prommis med honom.  Grilla korv och koka kaffe i naturen. Steffe vill säkert dela en korv med mig, en höstdag i skogen. 

Peter

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Hej vänner!

Jag sitter här i Uppsala och känner mig lite ämlig. Igår ringde en sjuksköterska och frågade hur jag mådde. Då kände jag mig i toppform och sa att allt var bara bra. Men igår kväll fick jag ont i huvudet och mådde illa. Precis sådana biverkningar som sjuksköterskan ifråga undrade om jag känt av. Vilket jag då lite kaxigt talade om att jag inte känt.  Hoppas det går över till på fredag då jag planerar åka hem över helgen.

Igår kväll såg jag Mondo hoppa stavhopp. Först vann han guldmedalj och sedan slog han världsrekord. Det var kul att se och imponerande. Men annars är ju stavhopp en rätt konstig sport. Undra vem som kom på den? Jag hörde att den varit med som gren på OS ända sedan starten av de moderna spelen. Fast från början var visst stavarna gjorda av bambu och man hoppade ungefär hälften så högt som idag. 

Jag har för mig att jag läst att man i de första olympiska spelen, också tävlade i poesi och vem som kunde skrika högst. Hur dessa tävlingar gick till vet jag inte. Men hur tävling i gång går till har jag sett. Det är en oerhört oskön och dum gren, som jag tycker borde avskaffas på grund av sin fula löjlighet. 

Jag har, som ni vet, haft svårt att låta bli att skriva om de obehagliga psykopaterna Putin och Trump. Vilket gjort denna blogg till en tråkig och tjatig blogg. Har ju i stort sett bara handlat om dessa två aggressiva knäppgökar och om den hemska kriminalitet som förgiftar och förstör för oss alla. Men hur fan jag än bestämmer mig för att skriva om något annat så sitter jag plötligt och skriver om denna stinkande gödselstack av elände igen. Vet inte hur jag skall få bort detta slemmiga mögel ur min hjärna. Men jag hoppas att åtminstone Trumpjäveln förlorar presidentvalet. Jag är fullt beredd att be till den gud, jag inte tror så mycket på, för att så skall bli fallet. Om jag blir bönhörd skall jag minsann gå till Visby fina domkyrka och tända flera ljus av tacksamhet. Om gud dessutom skapar fred i Ukraina och Mellanöstern skall jag gå i kyrkan och lovsjunga honom varje söndag i flera månader. Psalmsången kommer få ett inslag av lite skrovlig basröst, som kommer förbättra den betydligt.

Jag har förresten fått bra utdelning på min kolonilott i sommar. Både bönor och gurkor har gett mer än förväntat. Men jag har ju mest fått se detta på bild sista veckorna. För jag är alltså på Skandiumkliniken i Uppsala och har inte varit hemma i Visby så mycket. M har själv fått kämpa med mördarsniglarna, som vill käka upp allt som går att äta. Vilket hon skött perfekt, med en vass sax och envishet. Men konstigt nog har mina bönor i stort sätt fått vara ifred, Jag har satt koppartejp runt några av mina pallkragar och det verkar funka. Men när jag läser om andras problem med dessa slemmiga vänner, så förstår jag att jag ändå sluppit lindrigt undan. 

Jag har börjat tänka rätt mycket på livet. På allt som hänt och hur det påverkat mig. På vad som är arv och vad som är miljö, i just mitt fall. På vilka livshändelser som varit viktiga och annat som gjort mig till den jag är. Egentligen är det ju rätt oproduktivt att grubbla så mycket på sådant, som jag gör. Vore ju bra om jag tänkte mer på framtiden också. Men det gör jag inte. Vilket jag vet är dumt.

Jag har tänkt en hel del på elaka människor jag träffat under de 70 år som jag nu snart har levat. Förut har jag alltid snabbt påpekat att dessa, är få undantag i ett hav av snällingar, vilket stämmer. Men samtidigt har jag nog velat påminna mig om att så är fallet, för att slippa tänka på hur dessa elaka människor påverkat mig och gjort mig ledsen. Ända sedan jag var barn, har jag ofta fått höra hur känslig jag är. Ofta att jag är alldeles för känslig. Jag är rädd för konflikter och det gör att jag är i underläge, så fort jag känt jag riskerar hamna i en sådan. Vilket just elaka människor sannolikt känner och gör att de vågar bli ännu elakare, för det är ju rätt riskfritt. Så kan man gå där en solig sommardag och tänka, att livet inte är så dumt ändå. Då dyker en elak jävel upp och säger något taskigt, så man blir blöt i ögonen och inte vet vad man skall säga. Så är den dagen och flera dagar framåt förstörd. För elakingens elakhet tar över ens tankar och ens glädje. För att man är så känslig. Men nu är de flesta elakingar jag träffat på döda och jag sörjer dem inte ett dugg. Man kan ju inte ens be dem fara åt helvete. För de är säkert redan där. 

”Är du själv så jävla snäll” kanske någon undrar. På det kan jag nu med gott samvete svara: Jajamensan. För jag är faktiskt snäll. Kanske lite för att jag är rädd att någon skall bli arg på mig. Så kanske är jag mer feg än snäll egentligen. Men jag är minst lika snäll som majoriteten av människor. För de flesta är faktiskt snälla och far liksom jag illa, när de träffar människor som är elaka mot dem.

Det finns enögda människor som har en jävligt svart-vit syn på tillvaron. Jesus säger ju så klokt: ”Dömen icke, på det icke skall bli dömda” eller något sådant”. Ändå har hans efterföljare varit experter på att döma och fördöma andra människor som inget ont gjort. Till exempel de som blivit kära i folk av samma kön som det egna. Dessa människor har man i guds namn förföljt och trakasserat. Vilket man fortsätter med inom många sekter och religioner.  Varför har jag aldrig begripit. Förra veckan var det Pride-vecka i Stockholm och folk verkade ha hur kul som helst. Men i många länder är det förenat med livsfara att vara homosexuell. Men det är det visst även i Sverige om man lever i så kallad ”hederskultur”. Vad det nu kan vara för hedervärt att trakassera, hota och i värsta fall döda någon på grund av dennes sexuella läggning. Det är ju bara grymt, elakt och dumt. 

När jag tänkte på enögd elakhet och dumhet, så kom jag och tänka på Polyfemos. Det är väl därifrån uttrycket ”enögd” i betydelsen oflexibelt dum, kommer ifrån. Polyfemos är ju den elake och korkade cyklopen i Odyssén, som den mångförslagne Odyssés lurar brallorna av. Han lurar ju i Polyfemos att han heter ”Ingen”. Så när Odyssés bländat honom med att köra en glödande stolpe i hans enda öga och han ropar på hjälp och hans cyklopkompisar kommer kutande och frågar vem som skadat honom så illa, så svarar han att ”Ingen” gjort det. Så hans kompisar går hem och tänker att han snubblat olyckligt, gissar jag. Fast Polyfemos tjatar om att ingen gjort honom illa. Får mig att tänka på alla andra som är enögda och oförmögna att hålla två tankar i skallen samtidigt och inte kan skilja mellan tro och vetande. Eller inte har förstånd nog att tvivla och söka sanningen. 

Peter

 

 

  

 

Hej vänner!

Det har alltså varit en konstig sommar. En syster har gått bort och ett barnbarn har fötts. Själv avslutar jag denna sommar, med att bli bestrålad av protoner i huvudknoppen. Vilket inte gör ont, men gör mig rätt trött. Men jag var faktiskt lite trött, redan innan strålandet. Så det är inte säkert att det enbart beror på detta. I en månad till skall jag varje dag, översköljas av positiva partiklar. Vilket känns så där, hur jävla positiva de än är. Men jag skall verkligen inte klaga på all utomordentlig vård och omsorg jag får från kliniken, där jag befinner mig. Dessutom skämmer min regions reseservice, bort mig på alla sätt. Så mycket snälla och hjälpsamma människor det finns i världen. Men ni som betalar skatt och sköter er, är ju också med på ett hörn. För jag är faktiskt inte gratis. Utan kostar just nu rätt mycket stålar. Så tack så mycket. Men jag har ju också trots allt, betalat in rätt mycket själv. Så ni skall kunna få lika fin behandling, om ni behöver sådan för någon dum åkomma. Så jag är minsann både solidarisk och dyr.

På min telefon kommer varje dag upp minnen, vad jag gjorde denna dag för några år sedan. Idag påmindes jag om att jag för åtta år sedan satte in en bild Trump och Hitler, där de såg lika otäcka ut. Så i åtta år har jag alltså plågats, av att se den där jävla slemsvampen. Jag skrev också redan då om den otäcka ryska giftmördaren och krigsbrottslingen. De där två är ju dessutom kompisar och stödjer ju varandra, i sitt förstörande av världen. Även om de säkert hamnar i helvetet när de dör, så är det ju knappast något straff för dem. För det är ju bara att komma hem, för dessa djävulens olika skepnader. Samma gubbe, men med olika ansikte.

Tidningarna är fulla med hemskheter. Krigen i Ukraina och Mellanöstern bara fortsätter och i vårt land mördas och sprängs det nästan dagligen. Barn och ungdomar dras in i grov kriminell verksamhet. Även små barn på lågstadiet. Ingen verkar riktig veta vad som skall göras åt eländet. Mycket av det man hör är så dumt och naivt, att man undrar i vilken värld befinner sig, som kommer med dessa idéer. Som att skolan genom sitt kompensatoriska uppdrag, skall ordna det som politiken misslyckats med. Vilket aldrig kommer ske.

Det har alltid retat mig att personer som aldrig undervisat barn i grupp, kan ha så mycket synpunkter på, hur detta skall gå till. Antingen de är politiker eller ”progressiva” docenter i pedagogik, som föredrar akademin, framför att undervisa ungar. Som dessutom undergrävt lärarnas status och auktoritet. Bara den oerhört dumma idén att kommunalisera skolan, som en godsägare i Sörmland en gång kom på och lyckades genomföra. Så jävla dumt. Men ett sätt att slippa undan ansvar för verksamheten och få någon annan att skylla på.

Jag läste några av mina inlägg, från när jag började skriva i detta forum. Faktiskt var jag ibland då riktigt kul. Det är jag, ta mig fan, inte längre. Vilket känns tråkigt. Jag vet inte vad jag skall göra åt det. På något sätt har världsutvecklingen och samhällsutvecklingen gjort mig, till denna oerhört tråkiga och trista människa. Som en annan inte så munter kille skrev:

”Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer?
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod
som ur andelivets källa fluten
vilsefor i tidens labyrinter.”

Inte för jag vet vem den där Demiurgen är för figur. Men suckar är jag, precis som Stagnelius, numera jävligt bra på. Men visst händer det att mitt hjärta klappar ”med fröjdens milda rosenskimmer”. Men det är inte så jävla ofta nu för tiden. Men en jobbig sak är att det också numera på något sätt är förbundet med oro. Som för hur det skall bli för barn och barnbarn i denna nya värld. Som jag får erkänna att jag inte riktigt begriper mig på.

Idag när jag var ute och gick en promenad så råkade jag se mig själv i ett skyltfönster och såg då att jag börjat gå som en gubbe. Såg för jävla tråkigt ut. Lite böjd och kutig. Jag som alltid förut haft en god hållning, även om jag går utåt med fötterna. Man kan älska folk som går utåt med fötterna. Vilket är en jävla tur. Det är inte helt lätt, men det går om man anstränger sig lite. Det finns iallafall de som säger att det går, om man har tålamod och inte är för petig med detaljerna.

Apropå ”fröjdens milda rosenskimmer” kom jag och tänka på hur snyggt det kan vara med tvådelad baddräkt. Fast själv klär jag inte alls i sådan. Men jag har sett att det kan var klädsamt på andra. Jävligt klädsamt.

Peter