Hej vänner!

Jag sitter här i Uppsala och känner mig lite ämlig. Igår ringde en sjuksköterska och frågade hur jag mådde. Då kände jag mig i toppform och sa att allt var bara bra. Men igår kväll fick jag ont i huvudet och mådde illa. Precis sådana biverkningar som sjuksköterskan ifråga undrade om jag känt av. Vilket jag då lite kaxigt talade om att jag inte känt.  Hoppas det går över till på fredag då jag planerar åka hem över helgen.

Igår kväll såg jag Mondo hoppa stavhopp. Först vann han guldmedalj och sedan slog han världsrekord. Det var kul att se och imponerande. Men annars är ju stavhopp en rätt konstig sport. Undra vem som kom på den? Jag hörde att den varit med som gren på OS ända sedan starten av de moderna spelen. Fast från början var visst stavarna gjorda av bambu och man hoppade ungefär hälften så högt som idag. 

Jag har för mig att jag läst att man i de första olympiska spelen, också tävlade i poesi och vem som kunde skrika högst. Hur dessa tävlingar gick till vet jag inte. Men hur tävling i gång går till har jag sett. Det är en oerhört oskön och dum gren, som jag tycker borde avskaffas på grund av sin fula löjlighet. 

Jag har, som ni vet, haft svårt att låta bli att skriva om de obehagliga psykopaterna Putin och Trump. Vilket gjort denna blogg till en tråkig och tjatig blogg. Har ju i stort sett bara handlat om dessa två aggressiva knäppgökar och om den hemska kriminalitet som förgiftar och förstör för oss alla. Men hur fan jag än bestämmer mig för att skriva om något annat så sitter jag plötligt och skriver om denna stinkande gödselstack av elände igen. Vet inte hur jag skall få bort detta slemmiga mögel ur min hjärna. Men jag hoppas att åtminstone Trumpjäveln förlorar presidentvalet. Jag är fullt beredd att be till den gud, jag inte tror så mycket på, för att så skall bli fallet. Om jag blir bönhörd skall jag minsann gå till Visby fina domkyrka och tända flera ljus av tacksamhet. Om gud dessutom skapar fred i Ukraina och Mellanöstern skall jag gå i kyrkan och lovsjunga honom varje söndag i flera månader. Psalmsången kommer få ett inslag av lite skrovlig basröst, som kommer förbättra den betydligt.

Jag har förresten fått bra utdelning på min kolonilott i sommar. Både bönor och gurkor har gett mer än förväntat. Men jag har ju mest fått se detta på bild sista veckorna. För jag är alltså på Skandiumkliniken i Uppsala och har inte varit hemma i Visby så mycket. M har själv fått kämpa med mördarsniglarna, som vill käka upp allt som går att äta. Vilket hon skött perfekt, med en vass sax och envishet. Men konstigt nog har mina bönor i stort sätt fått vara ifred, Jag har satt koppartejp runt några av mina pallkragar och det verkar funka. Men när jag läser om andras problem med dessa slemmiga vänner, så förstår jag att jag ändå sluppit lindrigt undan. 

Jag har börjat tänka rätt mycket på livet. På allt som hänt och hur det påverkat mig. På vad som är arv och vad som är miljö, i just mitt fall. På vilka livshändelser som varit viktiga och annat som gjort mig till den jag är. Egentligen är det ju rätt oproduktivt att grubbla så mycket på sådant, som jag gör. Vore ju bra om jag tänkte mer på framtiden också. Men det gör jag inte. Vilket jag vet är dumt.

Jag har tänkt en hel del på elaka människor jag träffat under de 70 år som jag nu snart har levat. Förut har jag alltid snabbt påpekat att dessa, är få undantag i ett hav av snällingar, vilket stämmer. Men samtidigt har jag nog velat påminna mig om att så är fallet, för att slippa tänka på hur dessa elaka människor påverkat mig och gjort mig ledsen. Ända sedan jag var barn, har jag ofta fått höra hur känslig jag är. Ofta att jag är alldeles för känslig. Jag är rädd för konflikter och det gör att jag är i underläge, så fort jag känt jag riskerar hamna i en sådan. Vilket just elaka människor sannolikt känner och gör att de vågar bli ännu elakare, för det är ju rätt riskfritt. Så kan man gå där en solig sommardag och tänka, att livet inte är så dumt ändå. Då dyker en elak jävel upp och säger något taskigt, så man blir blöt i ögonen och inte vet vad man skall säga. Så är den dagen och flera dagar framåt förstörd. För elakingens elakhet tar över ens tankar och ens glädje. För att man är så känslig. Men nu är de flesta elakingar jag träffat på döda och jag sörjer dem inte ett dugg. Man kan ju inte ens be dem fara åt helvete. För de är säkert redan där. 

”Är du själv så jävla snäll” kanske någon undrar. På det kan jag nu med gott samvete svara: Jajamensan. För jag är faktiskt snäll. Kanske lite för att jag är rädd att någon skall bli arg på mig. Så kanske är jag mer feg än snäll egentligen. Men jag är minst lika snäll som majoriteten av människor. För de flesta är faktiskt snälla och far liksom jag illa, när de träffar människor som är elaka mot dem.

Det finns enögda människor som har en jävligt svart-vit syn på tillvaron. Jesus säger ju så klokt: ”Dömen icke, på det icke skall bli dömda” eller något sådant”. Ändå har hans efterföljare varit experter på att döma och fördöma andra människor som inget ont gjort. Till exempel de som blivit kära i folk av samma kön som det egna. Dessa människor har man i guds namn förföljt och trakasserat. Vilket man fortsätter med inom många sekter och religioner.  Varför har jag aldrig begripit. Förra veckan var det Pride-vecka i Stockholm och folk verkade ha hur kul som helst. Men i många länder är det förenat med livsfara att vara homosexuell. Men det är det visst även i Sverige om man lever i så kallad ”hederskultur”. Vad det nu kan vara för hedervärt att trakassera, hota och i värsta fall döda någon på grund av dennes sexuella läggning. Det är ju bara grymt, elakt och dumt. 

När jag tänkte på enögd elakhet och dumhet, så kom jag och tänka på Polyfemos. Det är väl därifrån uttrycket ”enögd” i betydelsen oflexibelt dum, kommer ifrån. Polyfemos är ju den elake och korkade cyklopen i Odyssén, som den mångförslagne Odyssés lurar brallorna av. Han lurar ju i Polyfemos att han heter ”Ingen”. Så när Odyssés bländat honom med att köra en glödande stolpe i hans enda öga och han ropar på hjälp och hans cyklopkompisar kommer kutande och frågar vem som skadat honom så illa, så svarar han att ”Ingen” gjort det. Så hans kompisar går hem och tänker att han snubblat olyckligt, gissar jag. Fast Polyfemos tjatar om att ingen gjort honom illa. Får mig att tänka på alla andra som är enögda och oförmögna att hålla två tankar i skallen samtidigt och inte kan skilja mellan tro och vetande. Eller inte har förstånd nog att tvivla och söka sanningen. 

Peter