Hej vänner!

Idag är det mors dag. Själv har jag ju ingen egen mor att fira. Det har jag inte haft sedan jag var tolv bast. Så jag har aldrig upplevt hur det är att som vuxen ha en levande morsa. Men att det är något speciellt, har jag förstått av de som har haft turen att ha kvar en sådan till de är vuxna. Så fira era mammor, som har någon sådan att fira. Jag tänkte en gång att jag skulle fira M i egenskap av mamma. Men det tyckte hon var en dum idé. ”Jag är väl för fan inte din morsa”, sa hon. Vilket är sant.

När jag var barn i Stureby på 60-talet var de flesta mammor hemmafruar. Det känns konstigt idag. Men då var det det vanliga. Jag läste i tidningen att det nu finns tjejer som vill vara ”softa” och hemma medan deras gubbar går till jobbet och drar in stålar, som när jag var barn. Men att stå med mössan i hand och niga, för att få stålar att handla för, verkar rätt värdelöst. Det kan inte vara kul att vara helt ekonomiskt beroende av en annan människas goda vilja. Kanske en tråkig jävel som säger nej, när man vill köpa en flaska rosé till tjejträffen. Eller sticker med sekreteraren till Paris, när man bäddat fanskapets säng och lagat mat åt honom i 30 år. Då är det bra att ha lite egna stålar på
banken. Samt en bra advokat.

En lite jobbig sak med att bli äldre är att kroppen förändras. Tyvärr sällan till det bättre. Själv är jag ju fast jag fyller 70 om några månader i rätt fin form. Men de senaste åren har jag haft ett par rätt besvärliga krämpor och åkommor som jävlats och jag känner att jag åldrats. Bara att sätta sig på golvet och resa sig igen, är inte så enkelt och smidigt längre. Sitta på huk är ju knappast att tänka på och inte heller att bita sig i stortån. Det senare gör ju egentligen inte så mycket. Men en gång kunde jag det utan någon större svårighet. Kul att kunna, men inte så nödvändigt. De mer avancerade yogaställningarna i är inte något man skulle våga satsa på. För att inte tala om de i Karma Sutra. Går helt klart bort.

Jag är i Stockholm för jag har varit här och firat en viktig födelsedag. De sista dagarna har jag vid flera tillfällen, gått genom nästan hela stan. Från Norrtull till Södra Station. Det har gått bra och varit rätt kul. Det är en fin stad utom vid Hötorgscity, där fulheten slår som en vägg emot en. Fan ta de som förstörde denna huvudstads centrum, i modernitetens namn. Men som Olle Adolphson sjunger i en visa: ”man är väl inte bara till för att klaga. Än finns det mycket emellan Skanstull och Haga”. Nu håller de på att bygga om Slussen. Så där är bara en jättestor byggplats. Hoppas det blir fint. Fast på de bilder jag sett, tycker jag inte det verkar bli något vidare. Men jag är, som ni vet, en rätt tråkig gubbe, som inte gillar förändringar. På det sättet är jag alltmer lik min farsa, även om vi annars inte har så mycket gemensamt.

I kväll skall jag åka tillbaks till Visby. Jag hoppas det växer bra på min kolonilott även om jag inte vattnat sedan i torsdag. Det är en del annat som nog borde åtgärdas. För min kolonilott är inte så välskött, utan mer en satsning på biologisk mångfald. Det finns inte något ogräs, som inte har en livskraftig och god tillväxt där. För jag odlar mest i några pallkragar och låter resten av lotten leva frisk och glad, enligt naturens lagar. Jag har ett antal odlingsgrannar som har ordning och reda och nästan helt ogräsfritt. Men bin och fjärilar trivs bäst hos mig. Likaså nyckelpigor, som har en hel del bladlöss att smaska på.

Jag vet inte varför jag tycker så mycket bättre om det som inte är perfekt. Sprickan i muren, rösten som är en aning hes, dörren som hänger lite på sned och gräsfläcken på sommarkjolen. Kanske är det för att jag känner lite gemenskap med det ofullkomliga. Väl medveten om att jag är en del av denna ofullkomlighet. Vilket jag är nöjd med. För att sträva efter att bli perfekt, verkar vara att sträva efter att bli tråkig.

Peter

 

Hej vänner!

Fan vad det ljugs och hittas på nu för tiden. Det har tydligen varit program på TV-4 om att Sverigedemokraterna har någon sorts ”trollfabriker” där folk sitter hela dagarna och anonymt sprider rykten och förtalar de, som har en annan politisk uppfattning än deras. Man hade tydligen med hjälp av AI, lyckats få det låta som Magdalena Andersson sagt saker hon inte sagt. Vidare hade man letat efter om det inte fanns något skräp att förtala kandidaten i EU-valet, Alice Teodorescu Måwe om. På den där trollfabriken hade man också skapat massa anonyma konton, för att slippa stå för sina taskigheter. Som små onda källargnomer, har tydligen ett gäng killar ägnat dagarna åt att sprida fördomar och elakheter, om sådant de inte gillar. Som de värsta ryska träsktroll har de anonymt spridit dumheter och rena lögner. Verkar tyda på att man har någon sorts allvarlig brist i sin moraliska kompass. Påtagligt svårt att skilja mellan rätt och fel.

Jag var förresten och lyssnade på författaren, poeten och psalmisten Ylva Eggehorn igår. Hon var här i Visby på ett möte som kyrkan anordnar. Hon var bra och pratade om viktiga saker som jag själv tänkt på. Som att språket blir allt torftigare i offentligheten och mest förmedlar saklig information och reklam. Att orden som beskriver djup och skönhet försvinner. Ylva Eggehorn är ju fyra år äldre än mig. Men när hon pratade om sin barndom i en förort söder om Söder i Stockholm så fanns det saker jag kände igen. För jag bodde ju som litet barn i Stureby och kände på något sätt igen stämningar och den framtidstro som rådde, efter det att det stora kriget tog slut. Vi flyttade ju till Skåne när jag fyllde åtta år och jag tyckte det var jobbigt. Jag har faktiskt fortfarande svårt för detta landskap, efter alla dessa år. Tycker gott det kunde återlämnas till Danmark och sluta ockuperas av oss. För jag tycker inte det är så mycket att ha. Men att jag känner så, beror nog till stor del på annat som hände i livet, när jag bodde där.

En sak som Ylva Eggehorn pratade om var också att hon och jag när vi var barn, fick ta del av det för oss ofta rätt svårförståeliga religiösa språket. Vi fick höra ord som helgat, tillkomme, välsignelse, förtröstan och nåd. Inte för vi som sjuåringar, begrep vad det betydde. Men att det var något stort, mystiskt och viktigt förstod man. Det var inte heller någon klåfingrig pedagog, som sökte förklara dessa storord för oss. Vi tackade gud för han lät solen gå upp och för han gav oss mat varje dag. Nu satt jag alltså här och hörde på, 62 år senare och blev påmind om min barndom och guds närvaro i denna. Själv har jag ju sedan länge tappat tron, på att det finns någon gud i himlen eller någon annanstans. Ylva Eggehorn tror fortfarande på gud och det gjorde nog de flesta som var där och lyssnade på henne. Så jag satt där och kände att de runt omkring hade någon sorts gemenskap och att jag som gudsförnekare och ateist, nog skulle förstöra stämningen om jag berättade att de hade en sådan svartfot i församlingen. Kände mig lite som en Hammarbysupporter som hamnat på Djurgårdsläktaren. Men det var kul att höra på Ylva Eggehorn. Fast jag hade gärna velat prata med henne en stund om barndomen och dess ibland språklösa förundran inför verkligheten.

Fast vad gäller stororden, så tycker jag att hon kunde nämnt att den store författaren Torgny Lindgren använde dessa i sina böcker. Det är nog därför hans språk är så fantastiskt. Som i ”Merhabs skönhet” där han skriver: "Orden bära icke bojor, sade han. Orden, dem hava stormvindens kraft." Ylva Eggehorn har ju skrivit psalmer. En som börjar ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”. Låter fint, även om de orden inte har stormvindens kraft. Själv är jag ju ofta rädd nu för tiden och det är ju mest tecken i tiden som skrämmer mig. Fast de är ju inte så hemliga förstås.

Jag har planterat bönor och sockerärtor. Vilket jag tidigare lyckats bra med. Men jag skall resa bort några dagar och det är så varmt att alltihop kanske torkar bort, innan det ens kommit upp. Så det vore fint med en regnskur i helgen. Men det är kanske att hoppas på för mycket.

Nu skall jag gå till färjan.

Peter

 

 

Hej vänner!

Igår var det melodifestival på TV. Jag orkade se ungefär tio minuter i början på denna festival. Som jag skrivit om tidigare har jag numera svårt att se på TV mer än en liten stund. Sedan blir jag trött i huvudet. Men jag såg Sveriges bidrag för det var först. Jag tyckte det var dåligt. Dessutom var det en jävla massa ljuseffekter som for runt och blinkade, så man riskerade få ett epileptiskt anfall. Sedan stängde jag av. Men jag läste i morse att Schweiz vann, så jag kollade in detta bidrag för en stund sedan. Det var lite spännande trots allt. Det var sång, musik, dans och gymnastik i en salig blandning. Jag läste att hen som sjöng inte vill definiera sig som varken kille eller tjej. Men hen var jävligt skicklig att hålla balansen på någon grej som snurrade runt.

Först tyckte jag det var lite knepigt med ordet ”hen” som pronomen. Men nu tycker jag det är rätt praktiskt. Till exempel när man skall skriva om schweizare som dansar runt och sjunger. Skulle bli en väldigt massa ”han/hon” om man inte hade detta nya och praktiska pronomen.

Jag förstår mig inte på folk. Vilket är lite dåligt med tanke på mitt yrkesval. Som nu när världens ondska, drar som en storm genom tiden. Då är det två saker jag tycker är konstigt. För det första att människor som inte vill, utses som representanter för regeringar och deras politik. Jag blir alltså mot min vilja ett mål för islamistiska terrorister, för att någon knäppgök bränner koraner. Vilket är lagligt att göra, men som jag tycker är dumt och onödigt. Men massa människor sitter just nu och funderar om det inte vore fint att köra över mig med en lastbil eller skjuta mig, för att jag är medborgare i ett land där någon bränner koraner. Jag har liksom plötsligt, mot min vilja, blivit representant för hela nationen. Det är på mig man tänker hämnas för att det bränns koraner i mitt hemland.

Men det finns betydligt värre exempel på den typen av galenskap. Som den jävla massaker som inledde galenskapen i Mellanöstern den här gången. Där ett gäng förbittrade terrorister hämnades på helt oskyldiga israeler, för den orättvisa deras föräldrar en gång utsattes för och de olyckor som drabbat det palestinska folket. För detta skulle helt oskyldiga försvarslösa människor skjutas, våldtas och få halsen avskuren. Helt oskyldiga ungdomar på en musikfestival och bebisar som knappast något ont gjort, skulle massakreras som representanter för sin regering och sitt hemland. Vilket de knappast valt att bli. De har väl lika lite som jag valt att födas i sitt land, som jag i mitt.

Sedan startar Israel en krigföring som mest drabbar helt oskyldig människor. Inte minst barn. De var ju inte de som var skyldiga till ovanstående massaker. De skall dödas bara genom att de som utförde ovanstående mord befinner sig på samma plats. Vilket knappast är dessa oskyldiga människors fel. De är palestinier och därför mål för kulor och bomber. Hade de varit oskyldiga österrikare eller fransmän som mördarna, gömde sig bland, hade säkert krigföringen varit en helt annan. För de hade inte setts som representanter för fienden.

När alltihop började med den förbannade massakern, var det visst bilkaravaner i vissa städer i Sverige där folk jublade över att oskyldiga människor dödats. För de tyckte väl att dessa inte förtjänade bättre än att slaktas, om de så bara var spädbarn. Men jag gissar att dessa då jublande människor delvis är samma personer som upprörs över Israels övervåld och bombande i Gaza. Jag gillar inga människor som jublar över att oskyldiga människor mördas. Oavsett deras nationalitet och bakgrund.

Nu får judiska landsmän till mig leva i rädsla, på grund av vad regeringen i den judiska staten Israel hittar på för galenskap. De har ju knappast valt att födas av judiska föräldrar och att ett helt annat lands regering ägnar sig åt en vidrig krigföring, som drabbar helt oskyldiga människor, är väl knappast deras fel. Det är ju som om alla de ryssar som bor i Sverige gemensamt skulle vara skyldiga till vad mördarjäveln i Kreml hittar på. Även de som flytt hit, skulle vara skyldiga. Oavsett vad det tycker om krigsbrottslingen som styr deras land.

Det finns alltså människor som tycker det är rätt att mörda en liten unge, bara för han är israel eller jude. Det finns andra som inte bryr sig om att deras bomber orsakar död, svält och lidande hos små palestinska ungar, som inget ont gjort. Ondskan finns och den som dödar oskyldiga människor eller jublar över deras död står på ondskans sida. Men den som blundar för fiendens lidande och upprörs över när man själv drabbas, står på samma ondskas sida. Vilken sida av gränsen barnvagnen som sprängs står på är mig likgiltigt. Sedan får andra jubla bäst fan de vill.

”Sedan kom man till honom med barn, för att han skulle lägga händerna på dem och be. Lärjungarna visade bort dem, men Jesus sade: »Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.« Och han lade händerna på dem och gick sedan därifrån.”

 Nu skall jag ut och cykla.

Peter

 

Hej vänner!

Nyss var det Första maj och då är det ju många som demonstrerar. Det finns ju mycket att demonstrera mot och vara upprörd över. Som den förbannade kriminaliteten som bara blir värre och värre och tydligen nu till och med har tentakler i polismyndigheten och andra samhällsorgan. Man borde ju också kunna demonstrera mot Putin och hans mördarkompisar. Likaså mot Israels vidriga krigföring i Gaza och Hamas massaker, sexuella övergrepp och tagande av gisslan. Det finns mycket att vara arg och förtvivlad över och protestera mot. Men att ovanstående är för överjävligt, håller väl de flesta vettiga människor med om, oavsett politisk uppfattning i övrigt.

 

Tyvärr har jag börjat tycka att ovanstående hemskheter är så överjävliga, att annat känns som piss i Mississippi. Som ett jävla tjafs i en tid där hela kåken brinner. Att våra folkvalda i en tid av yttre och inre hot, verkar prioritera sådant som leder till politisk framgång, mer än det som hotar hela jävla landet som nation. Det var visst partiledardebatt härom kvällen. Jag såg den inte. För jag hade ingen lust. Men jag gissar att det var ett respektfullt samtal, kring hur vi gemensamt skall hantera de beslut som kommer krävas, för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten och hantera hotet från öster. Det är väl just förmågan att lyssna värdigt på andras synpunkter och inte tala i munnen på den som har ordet, som imponerar och väcker förtroende. Inte minst i denna farliga och ibland hopplösa tid. 

 

Så blev det några dagars sommar efter en ovanligt kall och jobbig april. Jag var i Vasastan förra veckan och när jag åkte dit hade jag vinterjacka, mössa och vantar. I helgen var jag för varm i min tunna mockajacka. Men nu är det kallt igen. Det är ingen ordning på våren och det har det aldrig varit. Det är det ju inte på något annat i livet heller. Oavsett vad som beror på arv eller miljö så slängs vi ut i världen och får försöka leva så gott det går. Jag vill inte nostalgisk och tillbakablickande. Men fast jag bestämmer mig för att inte bli det, så envisas tankarna att fundera på vägen fram hit och allt som hänt. På vem fan jag är och vad det beror på att jag är den jag är. 

 

I natt kunde jag inte sova. Så klockan tre gick jag upp och fikade. För jag låg ändå bara och grubblade. Det var ett jävla ältande i huvudet. Barndom, tonår, arbetsliv och dumheter om vartannat, i en jävla röra. Så till slut var det bara och gå upp. Jag gick och la mig igen efter någon timme och somnade. Då hade det blivit ljust ute och fåglarna sjöng och pep som tokiga. De gör sig inte bekymmer för morgondagen, enligt Jesus rekommendation till dem. Själv har jag varit dålig på att inte bekymra mig för morgondagen, utan ofta varit jävligt orolig för denna morgondag genom livet. 

 

Förresten läste jag att regeringen har tillsatt en utredning, som väntas föreslå att man skall få hålla korna inlåsta året runt. De skall inte bli utsläppta och glada varje vår längre. Som i Italien där man sällan ser kor som går runt och betar på fälten. Men om man stänger in kossorna och inte släpper ut dem på våren, så kommer jag fortsättningsvis bara ha havremjölk i kaffet och starta en kampanj mot denna dumma idé, tills kossorna får komma ut igen. Så kommer jag sjunga sången: ”Släpp kossorna ut det är vår” eller hur det var. För att av lönsamhet vara dum mot djur och inte låta dem få utlopp för sina naturliga beteenden, är jävligt dålig stil. Grisar skall böka, hönor skall sprätta, lamm skall skutta och kossor skall ligga i skuggan under ett träd och idissla. Så det så!

 

En sak som är orättvist är förresten, att en del kallar sådan jävla kräkmedel som Putin och Trump för svin. För svin är ju egentligen fina djur som bökar runt och ser roliga ut. Iallafall om de får tillfälle att göra så och inte hamnar i en jävla grisfabrik. Jag är ju inte vegetarian utan käkar ju upp djur. Men det känns kluvet. Om jag säkert visste att de djur jag käkar upp hade det bra tills de slaktades, skulle jag äta även grisar med gott samvete. Men nu känns det som sagt lite motigt att köpas fläskkotletter. Men att jämföra ett fin sorts djur som svin, med slemmiga flatlöss som ovanstående gubbar, är orättvist och fel.

Jag låg alltså och funderade i natt. På allt som hänt under mitt nu nästan 70-åriga liv. En liten dikt om en del i detta liv:

I natt så tänkte
jag på den sexuella
debuten.

På det sättet
unik bland
alla skjuten.

Tänk så ung
jag var och
av kärlek full.

Ett ungt, nervöst
och ovant litet knull.

Men kärleken
är evig, trots att
den här tog slut.

Och livet blev ett
annat än det var
förut.

I bibeln står visst,
att kärleken
är störst.

I natt tänkte
jag på dig,
som var allra först.

Peter