Hej vänner!

Fan vad det ljugs och hittas på nu för tiden. Det har tydligen varit program på TV-4 om att Sverigedemokraterna har någon sorts ”trollfabriker” där folk sitter hela dagarna och anonymt sprider rykten och förtalar de, som har en annan politisk uppfattning än deras. Man hade tydligen med hjälp av AI, lyckats få det låta som Magdalena Andersson sagt saker hon inte sagt. Vidare hade man letat efter om det inte fanns något skräp att förtala kandidaten i EU-valet, Alice Teodorescu Måwe om. På den där trollfabriken hade man också skapat massa anonyma konton, för att slippa stå för sina taskigheter. Som små onda källargnomer, har tydligen ett gäng killar ägnat dagarna åt att sprida fördomar och elakheter, om sådant de inte gillar. Som de värsta ryska träsktroll har de anonymt spridit dumheter och rena lögner. Verkar tyda på att man har någon sorts allvarlig brist i sin moraliska kompass. Påtagligt svårt att skilja mellan rätt och fel.

Jag var förresten och lyssnade på författaren, poeten och psalmisten Ylva Eggehorn igår. Hon var här i Visby på ett möte som kyrkan anordnar. Hon var bra och pratade om viktiga saker som jag själv tänkt på. Som att språket blir allt torftigare i offentligheten och mest förmedlar saklig information och reklam. Att orden som beskriver djup och skönhet försvinner. Ylva Eggehorn är ju fyra år äldre än mig. Men när hon pratade om sin barndom i en förort söder om Söder i Stockholm så fanns det saker jag kände igen. För jag bodde ju som litet barn i Stureby och kände på något sätt igen stämningar och den framtidstro som rådde, efter det att det stora kriget tog slut. Vi flyttade ju till Skåne när jag fyllde åtta år och jag tyckte det var jobbigt. Jag har faktiskt fortfarande svårt för detta landskap, efter alla dessa år. Tycker gott det kunde återlämnas till Danmark och sluta ockuperas av oss. För jag tycker inte det är så mycket att ha. Men att jag känner så, beror nog till stor del på annat som hände i livet, när jag bodde där.

En sak som Ylva Eggehorn pratade om var också att hon och jag när vi var barn, fick ta del av det för oss ofta rätt svårförståeliga religiösa språket. Vi fick höra ord som helgat, tillkomme, välsignelse, förtröstan och nåd. Inte för vi som sjuåringar, begrep vad det betydde. Men att det var något stort, mystiskt och viktigt förstod man. Det var inte heller någon klåfingrig pedagog, som sökte förklara dessa storord för oss. Vi tackade gud för han lät solen gå upp och för han gav oss mat varje dag. Nu satt jag alltså här och hörde på, 62 år senare och blev påmind om min barndom och guds närvaro i denna. Själv har jag ju sedan länge tappat tron, på att det finns någon gud i himlen eller någon annanstans. Ylva Eggehorn tror fortfarande på gud och det gjorde nog de flesta som var där och lyssnade på henne. Så jag satt där och kände att de runt omkring hade någon sorts gemenskap och att jag som gudsförnekare och ateist, nog skulle förstöra stämningen om jag berättade att de hade en sådan svartfot i församlingen. Kände mig lite som en Hammarbysupporter som hamnat på Djurgårdsläktaren. Men det var kul att höra på Ylva Eggehorn. Fast jag hade gärna velat prata med henne en stund om barndomen och dess ibland språklösa förundran inför verkligheten.

Fast vad gäller stororden, så tycker jag att hon kunde nämnt att den store författaren Torgny Lindgren använde dessa i sina böcker. Det är nog därför hans språk är så fantastiskt. Som i ”Merhabs skönhet” där han skriver: "Orden bära icke bojor, sade han. Orden, dem hava stormvindens kraft." Ylva Eggehorn har ju skrivit psalmer. En som börjar ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”. Låter fint, även om de orden inte har stormvindens kraft. Själv är jag ju ofta rädd nu för tiden och det är ju mest tecken i tiden som skrämmer mig. Fast de är ju inte så hemliga förstås.

Jag har planterat bönor och sockerärtor. Vilket jag tidigare lyckats bra med. Men jag skall resa bort några dagar och det är så varmt att alltihop kanske torkar bort, innan det ens kommit upp. Så det vore fint med en regnskur i helgen. Men det är kanske att hoppas på för mycket.

Nu skall jag gå till färjan.

Peter