Hej vänner!

Det är som ju själva fan. Är det inte mord, misshandel, sprängningar och krig, så är det nazister som överfaller hederligt folk på politiska möten. Vad fan är det som händer. Vad gäller nazister har de ju varit synliga i Visby på Almedalsveckan de senaste åren. Gått runt där i grupp och sett otäcka ut. Verkar inte speciellt angelägna om att vinna sympati och bli omtyckta precis. Tvärtom verkar de närmast jobba på, att folk skall ta avstånd ifrån dem och bli rädda för dem. Inget man vinner val på precis. Vilket de nog inte bryr sig så mycket om. När jag ser dem, tänker jag alltid på Hjalmar Söderbergs beskrivning av om vårt behov av relationer och hur vi till och med kan välja att bli avskydda och föraktade av flertalet människor, för att få ingå i ett socialt sammanhang. Som han skriver i Dr Glas:

”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.”

Det är obehagligt och skrämmande att det finns nazister. Men de som säger sig vara det och gillar Hitler och Quisling, är ju inga valvinnare direkt. Det finns däremot andra mer rumsrena intoleranta människor som är mer framgångsrika. Vilket får mig att tänka på krigshjälten, bibliotekarien och filosofen Harry Järv. Jag vet att jag skrivit om honom förut. Han var ju en av de modiga finländska soldater som stoppade Sovjets armé från att ockupera vårt grannland, förra gången en galning i Kreml fick för sig att anfalla grannländer. Som jag skrivit förut har djävulen många ansikten och namn, men är ändå samma djävel. Harry Järv miste hälften av sitt ena ben, i kampen för sitt lands frihet. Han var till skillnad från undertecknad en modig man.

Efter kriget flyttade han till Stockholm och började jobba på Kungliga biblioteket. Han blev till slut någon sorts riksbibliotekarie på detta bibliotek. Han skrev också en massa böcker och översatte andra. Bland annat var han expert på Franz Kafkas författarskap och skrev en bok om detta. När jag var så där en 30 år, så läste jag en bok av honom som hette: ”Enfald eller mångfald: om tolerans och toleransgränser (Atlantis, 1982)”. Den boken har jag tänkt på mycket sedan dess. För den ställer frågan, hur skall det av tolerans präglade liberala demokratiska samhället hantera de intoleranta, som utnyttjar dess friheter för att förstöra det. Var går gränsen för vad man kan acceptera och när måste man använda maktmedel för att förhindra att de intoleranta får makt och inflytande. Svåra frågor minsann.

Får man exempelvis säga att man vill avskaffa den demokrati, vars yttrande- och tryckfrihet man använder för att säga så? Det får man uppenbarligen. För så länge man bara snackar om saken tycks det vara okej. Nazister vill ju avskaffa demokratin och sticker inte under stol med detta. Kommunister vill ju införa någon sorts ”proletariatets diktatur” i väntan på det klasslösa samhället. Islamister gillar ju inte heller demokrati och vill att länder skall styras av det som står i Koranen och av sharialagar.

Man alltså uttala sådant som är hot mot det demokratiska styrelseskicket, utan att bli häktad. Så gränsen mot de intoleranta går inte där. Friheten att yttra sig, gäller även för den som vill avskaffa demokratin. Men hur skall man hindra att sådana som Hitler, Stalin, Putin, Trump med flera, får makt att gå längre och omsätta det de säger i handling? Vilket våld får demokratin använda för att skydda sig, mot sådana intoleranta figurer. Man får ju till exempel egentligen inte använda sin yttrandefrihet, till uttala hot och hat mot minoriteter, som homosexuella, judar, samer med flera. Men det gör ju en hel del, utan att det verkar få för dem några allvarliga konsekvenser. De får bo kvar i landet och säga att de vill förtrycka oss och avskaffa våra friheter.

Så frågan kvarstår, hur skall det toleranta demokratiska samhället försvara sig mot de intoleranta. Som dessutom utnyttjar dess friheter för att förstöra det. Var går gränserna, för vad de som hotar vår frihet får göra egentligen. Det undrade Harry Järv och det gör jag med.

”Hur har du det annars”, kanske ni undrar. Rätt bra, så länge jag inte läser nyheterna, får jag väl säga. Ute skiner solen och jag skall snart gå ut en promenad. Hoppas fotjäveln inte jävlas alltför mycket. För den har varit riktig dum den senaste tiden. Annars har jag inga planer, mer än att det blir isterband med dillstuvad potatis till middag.

Peter

 Hej vänner!

Som ni kanske vet har jag många präster som anfäder. De flesta i Småland och på Öland. Men först av dessa kyrkans män var fader Willibald. Han är alltså släkt med mig i rakt nedstigande led. För det var ju han som gjorde abedissan Katerina i Östra Vi Bigittinerkloster med det barn, som sedan blev ursprunget för familjen Uddenberg. Men, som ni kanske vet, var det ju också hans övriga eskapader i detta kloster, som gjorde att det lades ner. På grund av detta blev han ju nedkallad till påven i Rom, för att straffas för sina utsvävningar med nunnor och noviser. Men då påven var Alexander VI, som själv hade 10 barn med olika kvinnor, så blev han och Willibald överens om att dennes äventyr med 20 nunnor, inte var hela världen. Tvärtom blev snuskgubbarna riktigt goda vänner och Willibald blev minsann utsedd till kardinal. Han hade ju valspråket: ”Vis ita dolet”.

 

Hur gick det för Abedissan Katerina kanske ni undrar. Hon fick naturligtvis sluta som nunna och abbedissa, då det är svårt att kombinera det med att vara mamma. Katerina drabbades av en religiös kris och ägnade flera dagar åt bön om förlåtelse för sina synder. Men en kväll fick hon i sin ångest en uppenbarelse. Plötsligt stod jungfru Maria i hennes rum och sa: ”Du har inte syndat värre än mig. Så du är förlåten. Själv tackar jag min gud för att min man Josef var lite tom i kartongen och gick på det där, med Den helige ande. Kunde gud förlåta mig, så är väl din lilla försyndelse betydligt mindre än min.” Så Katerina tackad Maria och blev på fint humör och ännu gladare när hennes son Petrus föddes. 

 

Flera av hennes kollegor på klostret fick också sluta, när det framkom hur de haft ihop det med Willibald. Inte bara en gång och inte bara ensamma. Det hade helt enkelt varit månader av orgier i Östra Vi:s birgittinerkloster. Nu var förföraren Willibald borta och systrarna inte längre välkomna i gemenskapen. Så de fick se sig om efter nya jobb för att försörja sig. 

 

Så de for i grupp till stadsholmen vid Mälarens utlopp, där en ny stad höll på att byggas upp. Katerina som var en driftig kvinna startade en krog vid viken där Slussen nu ligger. Hon kallade den för Fimmelstången. Hennes tidigare underlydande i klostret, anställde hon som personal. Några blev servitriser andra jobbade i köket. Vid stranden startade hon också en badanläggning, där man mot betalning kunde bli badad i stora kar. På den tiden var det rätt mycket finska sjömän, som kom med varor från rikets östra sida. De brukade besöka krogen och badet. Men de saknade den i hemlandet så viktiga saunan. Så de bad Katerina att få bygga en sådan. Många av de tidigare nunnorna blev liksom glada, av att se unga vackra finska män snickra på sin bastu. När den var klar brukade de dessutom efter bastubadet nakna hoppa ner i sjön. Flera av de före detta nunnorna gifte sig förresten med dessa finländare och följde med dem över till Karelen och Savolax. Att krogen hette Fimmelstången berodde på, att någon när de diskuterat sitt öde sagt att ”Willibalds var som en riktig fimmelstång!” En fimmelstång är en stång där man fäster hästen vid en vagn. 

 

Krogen Fimmelstången fanns ju kvar i många år efter Katerina och hennes väninnor startat den. När Katerina dog togs verksamheten över av hennes son Petrus. Badanläggningen fick dock läggas ner. Det hade förekommit sådant som inte är lämpligt i bastun. Så Staden ingrep och förbjöd vidare badande. Fimmelstången är väl idag mest känd för att poeten Lasse Lucidor dödades där av löjtnant Arvid Storm den 12 augusti 1674. 

 

Krogen ägdes då fortfarande av barnbarnsbarn till Katerina. En av dessa hette Peter och flyttade till Öland och blev präst i Gärdslösa församling. Som präst var han så där. Men han var skicklig botaniker och en jävel på att bränna brännvin. Carl von Linné brukade bo hos honom, när han besökte Öland. De brukade gå runt på Allvaret och kolla in vad som växte där, när de nyktrat till vid tvåtiden.

 

Peter

 

 

 

 Hej vänner!

Jag sitter här och har fönstret lite öppet. Utanför detta fönster blåser det rätt ordentligt. Men en koltrast sitter och sjunger i ett träd hos grannen mittemot. Solen skiner på domkyrkan. När träden får löv om några veckor, kommer domkyrkan döljas bakom träden. Men nu har jag en fin utsikt över detta solbelysta tempel. 

 

Det skulle sålunda kunnat vara en rätt fin kväll. Men jag sitter och tänker på pappan som blev skjuten i Skärholmen och på hans 12-årige son som blev vittne till detta mord. Det var för några dagar sedan och redan nu skriver redan tidningarna om annat. Snart kommer väl också detta vara glömt och borta. Både statsministern och oppositionsledaren, åkte minsann dit för att visa att de var upprörda och brydde sig. Eller för att visa väljarna, att de var upprörda och bryr sig. Vad vet jag? De åkte i varje fall inte dit tillsammans. För det hade ju visat på enighet och att de ödmjukt håller ihop, vad gäller kampen mot detta våld och den kriminalitet, som förstör för oss alla. De åkte väl dit för att inför kamerorna tala till de sörjande och rädda, gissar jag. För på den nivån talar man ju mest till folk, inte med dem. 

 

När Stefan Löfven var statsminister brukande han säga att det var ”oacceptabelt” att folk sköt ihjäl andra och sprängde deras hus. Nu tror jag de flesta håller med om att sådant är svårt att acceptera. Nu tjatas det istället om att en ”gräns passerats”. Börjar bli en floskel det med. Något man säger medan kamerorna är på och innan det står om annat i tidningen. Det snackas om ”hårda tag” och ”förebyggande insatser”. Men jag tror ingen egentligen vet, vad man skall göra åt eländet. Inte jag heller. Jag oroade mig redan 1990 när jag jobbade i Tensta, för att det skulle sluta på ett olyckligt sätt. Jag såg det komma. Det är jobbigt att jag fick så rätt och att jag känner mig så främmande i tiden. Som den är en jävla mardröm, som man bara vill vakna ur.

 

Jag vet att en del som är äldre än mig retar sig på att jag ibland skriver om att jag känner mig lite gammal. De tycker att man inte är så gammal när man bara är 69 år och 8 månader. Man har ju för fan inte ens fyllt 70. En del brukar ju säga lite optimistiskt att man är ”så gammal som man känner sig”. Så att jag känner mig gammal och lite sliten nu för tiden, är inte mycket att göra åt. Jag är ju så gammal, som jag känner mig. Fan om jag inte till och med känner mig lite äldre. Med lite tur har jag ju rätt många år framför mig. Men de jag har bakom mig, är trots allt betydligt fler. Sista tiden har detta faktum känts lite sorgligt. För man vill ju leva länge, men inte bli gammal. Vilket ju är två önskemål som är lite svåra att förena. De jävla krämporna smyger sig på, som katter på en harpalt.

 

Men nu är det vitsippornas tid. Jag plockade sådana till fröken, på väg till skolan 1961. Då, när man sjöng ”Du klara sol går åter upp. Jag tackar dig min gud.” Även molniga dagar tackade man gud för solen uppgång. För den fanns ju bakom molnen. Ovanför dem fanns himlen, där den gud man tackade för att solen gick upp, höll till. För det fick man också påminnas om varje morgon. ”Fader vår som är i himlen”. Där bodde han och själv bodde jag i Stureby. På den tiden när det var ordning i världen och fröken fick vitsippor. Vilket hon förtjänade. Året därpå flyttade vi till Skåne och jag fick fröknar, som jag aldrig gav några vitsippor. För de skulle inga ha.

 

Klockan är 03:39 och jag kan inte sova. Låg och vred på mig och tänkte mörka tankar. Så till slut klev jag upp . Gårdagskvällens skjutning skedde i Norrköping, om ni undrar. Det var en kille i tonåren som sköts med flera skott. Varken statsministern eller oppositionsledaren planerar nog att åka dit och trösta hans föräldrar. För jag gissar att det var en sådan kille, som är ”känd av polisen” som sköts och då är det väl ett så vardagligt mord, att det inte finns någon anledning att åka dit och vara upprörd. Inget man har politisk nytta av. 

 

I Mellanöstern har Iran och Israel inlett någon sorts meningslös våldsspiral. De är liksom inte mycket för att ”vända andra kinden till”, om man säger så. Där verkar det mera vara ”öga för öga, tand för tand” som gäller, Fan vet hur det skall sluta. Man kunde tro att det är Satan själv som i sin ondska, styr världen för närvarande. Fast jag gissar att han bara sitter ensam i sitt helvete och känner sig misslyckad. För jämfört med de krigsbrottslingar och psykopater som nu ställer till det, är han ju, som jag sagt tidigare, bara en halvtaskig amatör i ondska. En rätt misslyckad fan. 

 

Jag var sålunda en gång en snäll liten kille som på väg till Enskedefältets folkskola plockade vitsippor till min fröken. Numera är jag en rätt snäll gubbe i ond tid. Som trots det är vitsippornas tid. I varje fall här på Gotland. 

 

Peter

 

 

Hej igen vänner!

 

Som ni märkt kom vintern tillbaka. Det var tråkigt. Men knappast oväntat, för april är en lurig månad, som man inte kan lita på. Eller rättare sagt att man kan lita på, att man får pendla mellan hopp och besvikelse. Som nu när man trodde att vintern var över och den kom tillbaks med förnyad kraft. Den engelska poeten T. S. Elliot börjar ju sin berömda dikt ”The Waste Land med orden: 

”April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.”

 

Jag undrar vad han menar egentligen. Jag vet inte om jag tycker april är så grym jämfört med andra månader. Mest lite besvärlig. För man vet aldrig hur man skall klä sig eller om det är dags att byta till sommardäck. Men kanske Elliot, precis som jag, blev lite vemodig på våren och tyckte den var lite jobbigt. Våren är ju en tid av hopp och återfödelse, efter vinterns långa tysta stillhet. Kanske han tyckte att det var kravfyllt med vår, på något sätt. Allt blir så hoppfullt med blommor och skir grönska. När jag var ung fick jag dessutom något sorts hormonpåslag och började tänka rätt mycket mer på tjejer i april. Vilket då kunde vara lite plågsamt och ensamt. För det var ju inte så många tjejer som tänkte på mig. Så de gick runt där i kort-kort kjol och tänkte på annat, när de borde tänkt på mig.

 

Jag undrar hur det påverkar en att ha levt hela livet på den del av planeten, som har fyra årstider. Som varje år sett träden avlövas efter att ha lyst i rött, gult och guld, för att sedan under många månader stå som döda, innan de liksom återföds. Sedan kommer ”En vänlig grönskas rika dräkt” som det står i sommarpsalmen. Så börjar det om igen, år efter år. Vissnande, död och återfödelse, år efter år. 

 

Den franske filosofen boken Montesquieu menade att klimat påverkade människor och hur det fungerade. Bäst var naturligtvis fransmän som bodde i ett land med perfekt klimat, enligt Montesquieu. Vi som bodde här nära polcirkeln blev inbundna och rätt tråkiga, enligt honom. Vilket fransmän ofta fortfarande, tycker vi är. 

 

Själv har jag ju blivit allt tråkigare under de senaste åren. Men det beror nog mer på utvecklingen i världen och i Sverige, som verkligen inte är rolig att tänka på. Det har jag ju nu tjatat om vecka efter vecka. Men det är bara att konstatera att ”Världen är en sorgeö” som Bellman sjunger i en visa. Faktiskt för närvarande ett hopplöst jävla ställe. 

 

Jag har börjat känna mig alltmer irriterad på den politiska debatten förresten. Jag tycker det finns ett aggressivt och respektlöst tonläge, som är obehagligt. Folk som befinner sig på ytterkanter, har väl alltid tyckt att deras åsikter och ideologi är så överlägsen andras, att dessa andra varken förtjänar respekt eller är värda att lyssna på. För i deras ögon har de inte bara andra åsikter utan också fel, till den grad att det vore bäst, om de inte fick säga något över huvud taget. Men att de som säger sig tro på det demokratiska samtalet och sedan tycker de är smarta, när de lyckas trycka till någon och hånler elakt, är jobbiga att se. Speciellt i en tid när vi hotas av både en yttre fiende och en inre, i form av organiserad brottslighet. Ibland känns det som det för de som nått maktens tinnar, tycker det är viktigare att vara retoriskt smart, än att göra något åt eländet. Som man suttit med någon partistrateg och kommit på hur man bäst sparkar motståndaren på smalbenet och få honom att framstå som en helt igenom dålig människa. 

 

Apropå diskussioner så står det mycket i tidningen om huruvida man enklare få byta juridiskt kön än idag. Jag har läste två debattartiklar som bägge var undertecknade av en massa människor. Den ena tyckte att en sådan förändring var riskabel på olika sätt. Till exempel att kriminella skulle använda sig av möjligheten till att begå bedrägerier och att folk med penis skulle finnas i kvinnliga omklädningsrum. Dessutom att det skulle leda till att ungdomar med förvirring i sin könsidentitet skulle riskera genomgå irreversibla behandlingar, som de sedan ångrar. I den andra artikeln tyckte man att den oron var överdriven och att man i andra länder genomfört en sådan förändring, utan att det fått några negativa konsekvenser. 

 

Själv är jag ju en rätt liberal person och tycker folk skall få göra i stort sätt vad de vill, så länge det inte skadar dem själva eller någon annan. Vill en kille sätt på sig tjejkläder och byta namn till Lisa, är det helt okej för mig. Speciellt om han eller hon känner sig fel och inte hemma i sin könsidentitet. Inget jag har med att göra. Bara att acceptera och respektera. Lite koll måste man nog trots allt ha. För det finns nog en och annan riktigt konstig kille, som skulle byta juridiskt kön, bara för att få duscha med tjejerna, om det blev för enkelt. Det skulle ju faktiskt skada andras rätt till integritet. Men annars verkar det ju mest vara en praktiskt fråga. Det verkar ju inte heller så svårt att hindra kriminella typer att använda sig av möjligheten att byta juridiskt kön. Jag tror inte heller att det bland dessa, kommer vara så många som vill byta från Glenn-Sonny till Nathalie. Borde gå att hantera. Men man måste väl på något sätt se till att man inte kan byta sin identitet, bara för man byter kön. Men det måste man löst i andra länder. Så man får väl fråga hur de gjort. 

 

När det gäller sådant som hormoner och operationer, skall det även fortsatt krävas omfattande utredningar, om jag förstått det hela rätt. Det hoppas jag verkligen. För i den grupp ungdomar med högfungerande autism  jag utrett och arbetat med i många år, är ungdomens förvirring om vem man är, ofta betydande. Det gäller både sexuell läggning och könsidentitet. Så där bör fortsatt råda mycket mycket stor försiktighet med sådant, som inte går att ångra eller påverkar utvecklingen. Men är man rejält vuxen, väl utredd och lider av att känna sig fel, skall man naturligtvis ha rätt att genomgå könskorrigering. Är man beredd att utsätta sig för sådan, måste man ju lida mycket. Risken är väl annars att man tappar livslusten och gör något drastiskt.

 

Om jag trodde på gud skulle jag be denne gud bevara fäderneslandet. Vem jag nu skall be göra det, vet jag inte. I Ryssland tycker den högste företrädaren för den ortodoxa kyrkan, patriarken Kirill, inte alls att gud, bör bevara mitt fosterland. Utan tvärtom, att det, i guds namn bör utplånas tillsammans resten av västvärlden. På den punkten, är tydligen hans gud och hans president med kompisar överens. Så frågan är om det är samme gud, där som här. Om inte så är fallet, finns det ju två gudar. Vilket inte riktigt stämmer, med vad kristna, brukar tro på. 

 

Alltså:

• April är en jobbig månad, men knappast grym.

• Klimatet påverkar nog inte hur folk är.

• Världen är en sorgeö.

• Demokrati kräver ömsesidig respekt och ibland samarbete. 

• Det finns antagligen viktigare saker än att några medmänniskor, vill byta juridiskt kön. Som krigshot och organiserad brottslighet. Men vad gäller  könskorrigering, bör man vara minst lika restriktiv som tidigare. Framförallt när det handlar om ungdomar.

• Om gud finns och vad han i så fall vill, är ytterst oklart. Inte ens hans högsta företrädare på jorden är överens om detta. Vad han anser om juridiskt kön är det ingen som vet.

 

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag har en sak att erkänna som är lite pinsam. I något av mina senaste inlägg skrev jag att nya observationer av James Webb-teleskopet, gjorde att man börjat ifrågasätta teorin om Big Bang. Nu har jag förstått att det är fel, fel, fel. Jag blev liksom många andra lite lurad av några sådana där figurer som sprider saker på internet som inte stämmer. Lögner, sammansvärjningsteorier och andra jävla påhitt. Det finns alltså inget i observationerna från James Webb som ger anledning att ifrågasätta tidigare kosmologi och universums skapelse i Big Bang. Läs här så får ni hur fel jag hade:
https://www.space.com/james-webb-space-telescope-science-denial.

På ett sätt är det lite synd att jag hade fel. För jag har aldrig riktigt gillat teorin om Big Bang. Kanske för att jag aldrig riktigt förstått den. Den är säkert riktig, för allt talar för att så är fallet. Det får jag acceptera. Även om jag önskar att den inte stämde. Nu skiter universum helt i mina önskningar, om hur den skulle kommit till. Jag gillar inte svarta hål heller. Vilket universum inte heller bryr sig ett dugg om.

Man får väl böja sig för den verklighet som experterna utifrån fakta, kommit fram till. Hur mycket man än önskar, att det förhöll sig annorlunda. För annars blir man en sådan där jobbig jävel som skapar sin egen verklighet genom att filtrera fakta genom sina egna önskemål, om hur världen skall se ut. Det värsta är att dessa spridare sammansvärjningsidéer numera hittar likasinnade på internet och får stöd i sin knasighet genom detta.  Som dessutom fått för sig att de sitter inne med sanningen och att alla som inte håller med är lurade eller ingår i den stora sammansvärjningen. Vilket gör att de är svåra att övertyga om att det de säger, är rent snömos.

Världen är komplex och svårbegriplig. Hur vi skall bemöta att det förhåller sig på det sättet är något som tål att tänka på. De finns, som sagt, de som väljer ut de delar ur denna komplexitet, som ger stöd för den egna uppfattningen. Som liksom plockar russinen ur den mångbottnade kakan av information och fakta och ger fan i det som talar emot. På engelska kallar man det för ”cherry picking”. De liksom ritar upp en karta och drar stigar med linjal. De vill liksom inte se att det finns åar och moras på vägen, som krånglar till det. Folk som säger som den store Marx: ”Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta.” Grouchos ironi och klokskap är alltid värd att begrunda!

Som sagt spred jag en felaktighet om kosmologin och James Webb. Jag kollade inte fakta tillräckligt noga. Nu hoppas jag att jag visat skam, skuld och ånger över detta. Allt talar för att universum uppstod vid Big Bang för cirka 13,8 miljarder år sedan. Vilket är helt jävla obegripligt. Då skapades materia, tid och rum. Hur fan det nu gick till. Helt obegripligt för en enkel själ som undertecknad.

Peter

Slava Ukraini