Hej vänner!

Jag sitter här och har fönstret lite öppet. Utanför detta fönster blåser det rätt ordentligt. Men en koltrast sitter och sjunger i ett träd hos grannen mittemot. Solen skiner på domkyrkan. När träden får löv om några veckor, kommer domkyrkan döljas bakom träden. Men nu har jag en fin utsikt över detta solbelysta tempel. 

 

Det skulle sålunda kunnat vara en rätt fin kväll. Men jag sitter och tänker på pappan som blev skjuten i Skärholmen och på hans 12-årige son som blev vittne till detta mord. Det var för några dagar sedan och redan nu skriver redan tidningarna om annat. Snart kommer väl också detta vara glömt och borta. Både statsministern och oppositionsledaren, åkte minsann dit för att visa att de var upprörda och brydde sig. Eller för att visa väljarna, att de var upprörda och bryr sig. Vad vet jag? De åkte i varje fall inte dit tillsammans. För det hade ju visat på enighet och att de ödmjukt håller ihop, vad gäller kampen mot detta våld och den kriminalitet, som förstör för oss alla. De åkte väl dit för att inför kamerorna tala till de sörjande och rädda, gissar jag. För på den nivån talar man ju mest till folk, inte med dem. 

 

När Stefan Löfven var statsminister brukande han säga att det var ”oacceptabelt” att folk sköt ihjäl andra och sprängde deras hus. Nu tror jag de flesta håller med om att sådant är svårt att acceptera. Nu tjatas det istället om att en ”gräns passerats”. Börjar bli en floskel det med. Något man säger medan kamerorna är på och innan det står om annat i tidningen. Det snackas om ”hårda tag” och ”förebyggande insatser”. Men jag tror ingen egentligen vet, vad man skall göra åt eländet. Inte jag heller. Jag oroade mig redan 1990 när jag jobbade i Tensta, för att det skulle sluta på ett olyckligt sätt. Jag såg det komma. Det är jobbigt att jag fick så rätt och att jag känner mig så främmande i tiden. Som den är en jävla mardröm, som man bara vill vakna ur.

 

Jag vet att en del som är äldre än mig retar sig på att jag ibland skriver om att jag känner mig lite gammal. De tycker att man inte är så gammal när man bara är 69 år och 8 månader. Man har ju för fan inte ens fyllt 70. En del brukar ju säga lite optimistiskt att man är ”så gammal som man känner sig”. Så att jag känner mig gammal och lite sliten nu för tiden, är inte mycket att göra åt. Jag är ju så gammal, som jag känner mig. Fan om jag inte till och med känner mig lite äldre. Med lite tur har jag ju rätt många år framför mig. Men de jag har bakom mig, är trots allt betydligt fler. Sista tiden har detta faktum känts lite sorgligt. För man vill ju leva länge, men inte bli gammal. Vilket ju är två önskemål som är lite svåra att förena. De jävla krämporna smyger sig på, som katter på en harpalt.

 

Men nu är det vitsippornas tid. Jag plockade sådana till fröken, på väg till skolan 1961. Då, när man sjöng ”Du klara sol går åter upp. Jag tackar dig min gud.” Även molniga dagar tackade man gud för solen uppgång. För den fanns ju bakom molnen. Ovanför dem fanns himlen, där den gud man tackade för att solen gick upp, höll till. För det fick man också påminnas om varje morgon. ”Fader vår som är i himlen”. Där bodde han och själv bodde jag i Stureby. På den tiden när det var ordning i världen och fröken fick vitsippor. Vilket hon förtjänade. Året därpå flyttade vi till Skåne och jag fick fröknar, som jag aldrig gav några vitsippor. För de skulle inga ha.

 

Klockan är 03:39 och jag kan inte sova. Låg och vred på mig och tänkte mörka tankar. Så till slut klev jag upp . Gårdagskvällens skjutning skedde i Norrköping, om ni undrar. Det var en kille i tonåren som sköts med flera skott. Varken statsministern eller oppositionsledaren planerar nog att åka dit och trösta hans föräldrar. För jag gissar att det var en sådan kille, som är ”känd av polisen” som sköts och då är det väl ett så vardagligt mord, att det inte finns någon anledning att åka dit och vara upprörd. Inget man har politisk nytta av. 

 

I Mellanöstern har Iran och Israel inlett någon sorts meningslös våldsspiral. De är liksom inte mycket för att ”vända andra kinden till”, om man säger så. Där verkar det mera vara ”öga för öga, tand för tand” som gäller, Fan vet hur det skall sluta. Man kunde tro att det är Satan själv som i sin ondska, styr världen för närvarande. Fast jag gissar att han bara sitter ensam i sitt helvete och känner sig misslyckad. För jämfört med de krigsbrottslingar och psykopater som nu ställer till det, är han ju, som jag sagt tidigare, bara en halvtaskig amatör i ondska. En rätt misslyckad fan. 

 

Jag var sålunda en gång en snäll liten kille som på väg till Enskedefältets folkskola plockade vitsippor till min fröken. Numera är jag en rätt snäll gubbe i ond tid. Som trots det är vitsippornas tid. I varje fall här på Gotland. 

 

Peter