Hej vänner!

Det är som ju själva fan. Är det inte mord, misshandel, sprängningar och krig, så är det nazister som överfaller hederligt folk på politiska möten. Vad fan är det som händer. Vad gäller nazister har de ju varit synliga i Visby på Almedalsveckan de senaste åren. Gått runt där i grupp och sett otäcka ut. Verkar inte speciellt angelägna om att vinna sympati och bli omtyckta precis. Tvärtom verkar de närmast jobba på, att folk skall ta avstånd ifrån dem och bli rädda för dem. Inget man vinner val på precis. Vilket de nog inte bryr sig så mycket om. När jag ser dem, tänker jag alltid på Hjalmar Söderbergs beskrivning av om vårt behov av relationer och hur vi till och med kan välja att bli avskydda och föraktade av flertalet människor, för att få ingå i ett socialt sammanhang. Som han skriver i Dr Glas:

”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.”

Det är obehagligt och skrämmande att det finns nazister. Men de som säger sig vara det och gillar Hitler och Quisling, är ju inga valvinnare direkt. Det finns däremot andra mer rumsrena intoleranta människor som är mer framgångsrika. Vilket får mig att tänka på krigshjälten, bibliotekarien och filosofen Harry Järv. Jag vet att jag skrivit om honom förut. Han var ju en av de modiga finländska soldater som stoppade Sovjets armé från att ockupera vårt grannland, förra gången en galning i Kreml fick för sig att anfalla grannländer. Som jag skrivit förut har djävulen många ansikten och namn, men är ändå samma djävel. Harry Järv miste hälften av sitt ena ben, i kampen för sitt lands frihet. Han var till skillnad från undertecknad en modig man.

Efter kriget flyttade han till Stockholm och började jobba på Kungliga biblioteket. Han blev till slut någon sorts riksbibliotekarie på detta bibliotek. Han skrev också en massa böcker och översatte andra. Bland annat var han expert på Franz Kafkas författarskap och skrev en bok om detta. När jag var så där en 30 år, så läste jag en bok av honom som hette: ”Enfald eller mångfald: om tolerans och toleransgränser (Atlantis, 1982)”. Den boken har jag tänkt på mycket sedan dess. För den ställer frågan, hur skall det av tolerans präglade liberala demokratiska samhället hantera de intoleranta, som utnyttjar dess friheter för att förstöra det. Var går gränsen för vad man kan acceptera och när måste man använda maktmedel för att förhindra att de intoleranta får makt och inflytande. Svåra frågor minsann.

Får man exempelvis säga att man vill avskaffa den demokrati, vars yttrande- och tryckfrihet man använder för att säga så? Det får man uppenbarligen. För så länge man bara snackar om saken tycks det vara okej. Nazister vill ju avskaffa demokratin och sticker inte under stol med detta. Kommunister vill ju införa någon sorts ”proletariatets diktatur” i väntan på det klasslösa samhället. Islamister gillar ju inte heller demokrati och vill att länder skall styras av det som står i Koranen och av sharialagar.

Man alltså uttala sådant som är hot mot det demokratiska styrelseskicket, utan att bli häktad. Så gränsen mot de intoleranta går inte där. Friheten att yttra sig, gäller även för den som vill avskaffa demokratin. Men hur skall man hindra att sådana som Hitler, Stalin, Putin, Trump med flera, får makt att gå längre och omsätta det de säger i handling? Vilket våld får demokratin använda för att skydda sig, mot sådana intoleranta figurer. Man får ju till exempel egentligen inte använda sin yttrandefrihet, till uttala hot och hat mot minoriteter, som homosexuella, judar, samer med flera. Men det gör ju en hel del, utan att det verkar få för dem några allvarliga konsekvenser. De får bo kvar i landet och säga att de vill förtrycka oss och avskaffa våra friheter.

Så frågan kvarstår, hur skall det toleranta demokratiska samhället försvara sig mot de intoleranta. Som dessutom utnyttjar dess friheter för att förstöra det. Var går gränserna, för vad de som hotar vår frihet får göra egentligen. Det undrade Harry Järv och det gör jag med.

”Hur har du det annars”, kanske ni undrar. Rätt bra, så länge jag inte läser nyheterna, får jag väl säga. Ute skiner solen och jag skall snart gå ut en promenad. Hoppas fotjäveln inte jävlas alltför mycket. För den har varit riktig dum den senaste tiden. Annars har jag inga planer, mer än att det blir isterband med dillstuvad potatis till middag.

Peter