Hej vänner!

Jag har varit väldigt trött sista veckorna. Vet inte riktigt varför. Det är iallafall jobbigt, att vara så där trött och tråkig. Man får hoppas att det snart går över. För jag varken tid eller lust att gå runt som ett jävla murmeldjur, som just har vaknat. Dessutom jävlas en tå och gör ont.

Nu har den fullskaliga invasionen av Ukraina hållit på i två år. Vilket nog massmördaren och storljugaren i Moskva nog inte tänkt sig. Han räknade väl med att det skulle bli en snabb affär som ockupationen av Krim och att snabbt få gå ut på Röda Torget och mötas av nationalistiskt jubel. Men nu blev det inte så och som hämnd fortsätter han sitt meningslösa mördande, på alla som inte böjer sig för hans galna ondska.

Jag läste att 62000 personer i Sverige, på olika sätt är involverade i kriminella gäng och klaner. Inte i den direkta verksamheten allihop. Men som möjliggörare och lojala stödjare av verksamheten. Det är ju ungefär lika många personer som bor på Gotland. Folk som alltså har lojaliteten på annat håll än med Sverige och dess invånare. För det är ju jävligt illojalt, att inte respektera de av folket skapade lagar och de regler, som finns, för att vi skall kunna leva tillsammans, på ett civiliserat sätt. Lagar som förbjuder oss att hota, mörda, stjäla, våldta och bedra eller på andra sätt vara jävliga och hemska mot varandra. Så tydligen har 62000 av medborgarna en annan uppfattning om rätt och fel. Vilket skrämmer mig.

Snart är väl de första lärkorna här om de inte redan har kommit. Fram till Oscar II blev kung var det tradition att jägare gick ut på Ladugårds gärde, för att skjuta den första lärkan och gå upp och leverera den till kungen. Det tyckte kung Oscar var en ovanligt dum tradition för han gillade lärkor och lärksång. Så han förbjöd denna dumhet. Oscar gillade alltså lärkor. Han var också mycket förtjust i damer och hade ihop det med en väldig massa sådana. Kanske det var därför han gillade lärkor förresten. Det började väl sjunga tidigt på morgonen och påminna honom att det nog var dags att skynda hem, från den senaste tjejen, innan någon började undra var han höll hus.

Det är ju som i Romeo och Julia, där Romeo hör att näktergalen tystnat och lärkan börjat sjunga och att det alltså är morgon och dags för honom att dra hem, innan någon hittar honom i Julias sängkammare. Vilket kunde sluta olyckligt. Nu slutar det ju olyckligt för Romeo och Julia likt förbannat. Trots Romeos ornitologiska kunskaper.

Snart kan man också gå ut och lyssna på ugglornas rop, på tjäderspel och på orrspel. Jag har läst att man ända in på 1800-talet kunde gå ner till Stadsgården och lyssna på orrspelet på Djurgården om våren. För det fanns ju inga bilar och annat som störde och Skansen var ju inte byggt och invigt än. Så där fick orrarna spela i lugn och ro på kungens Djurgård.

Idag gick jag förbi Stallmästargården vid Hagaparken. Denna fina krog har ju legat där sedan 1600-talet och är en vacker byggnad. Nu har en arkitekt som heter Wingårdh, som gillar att rita fula hus, ritat ett jävla åbäke till fulhus. Detta, som vanligt, utan respekt för omgivningen och de skönhetsvärden denna miljö besitter. Den där Wingårdh måste på något sätt vara kompis med de politiker som sitter i byggnadsnämnder och sådant. För trots sina tidigare hemskheter till kåkar, så får han nya uppdrag. Nu skall han tydligen få förfula Stallmästargården vid Haga och Brunnsviken med någon modernt otäckt, som inte passar i miljön. Man blir liksom ledsen.

Igår gick jag förbi Almarna i Kungsträdgården och konstaterade att de stod kvar. Det var ju där några äntligen opponerade sig mot de politiker som i modernitetens namn, höll på att förvandla staden i till den ”mardröm av glas och betong”, som Olle Adolphson sjunger i en sång. Trots att makten under ledning av en gubbe som hette Hjalmar Mehr (s) kallade på polis och sa att de som protesterade var odemokratiska anarkister, så står almarna kvar. 

Men nu är de alltså på gång igen. Dessa folkvalda förstörare av skönhet. Som i samarbete med Wingårdh och hans fulälskande kollegor inte verkar kunna ge sig, förrän allt är fult, otrivsamt och kallt. Jag kan inte tänka mig att en majoritet av de som brukar gå förbi Stallmästargården tycker det är en bra idé att förfula där. Men tyvärr blir det väl inget uppror som vid almarna och stopp för schaktmaskinerna. Men man kan ju alltid hoppas. Då skall jag vara där minsann.

Peter

 

 

Hej vänner!

Den ryska mördaren har nu alltså mördat Aleksej Anatoljevitj Navalnyj. För tyranner och diktatorer är ju, hur mycket makt de än har, rädda för alla som kan på något sätt hota dem. För de vet att när de faller kommer deras fall bli stort. Omgivna som de är av rädda människor, som bara längtar efter att sätta kniven i dem eller förgifta dem. Därför är var och en som visar mod, ett hot och riskerar bli en förebild för andra.

Jag måste bara få skriva att det är otäckt att sådana som Putin och Trump får gå lösa och inte blir inlåsta på den avdelning där de hör hemma. Där man bör förvara sådana vidriga, lögnaktiga, samvetslösa narcissistiska psykopater. Nu har jag skrivit detta för säkert hundrade gången och kan skriva om annat.

Jag kom förresten att tänka på Ciceros (106 f.Kr. - 43 f.Kr.) tal till senaten med anledning av Catilinas försök till statskupp. Så fick jag ju anledning att skryta lite med min allmänbildning minsann. Känns lite fint. Hur som helst är dessa tal berömda för sin retoriska skicklighet. Jag tror att det är i de talen som Cicero använder sig att ett ett retoriskt grepp som sedan dess regelbundet återkommer i debatter. Han säger att han minsann hört både det ena och andra om Catilinas relation till sin syster. Men det är rykten så förfärliga, att han inte kan tro att de är sanna. Vilket naturligtvis förbättrade de rykten som eventuellt fanns ordentligt. Det är ju ett knep som sedan dess används flitigt. Fast numera ofta genom att man ställer en fråga och låtsas att man bara undrar lite dumt. Ni vet den där typen av antydningar som får hänga kvar som en fråga. Som nu när partiledaren Magdalena Andersson antydde att en kille med, vad jag förstår, rätt konstiga åsikter på yttersta högerkanten, kanske får stålar från främmande makt. Detta för att kunna bedriva propaganda. Hon bara undrade sa hon och såg ut som en kvinnlig Cicero. Hon bara undrade alltså om killen ifråga, inte kunde vara en som gick främmande makts ärenden. Inte för att hon visste om han var en landsförrädare, men det var ju ändå konstigt att han hade så mycket pengar och tid. Väldigt misstänksamt, sa hon och undrade och antydde. Säker var hon inte och några bevis hade hon inte, men hon undrade. Hur det var med Catilina och hans syrra, är väl fortfarande inte klarlagt. Men ingen rök utan eld som man brukar säga. Och inget är nytt under solen.

Jag läser om hur man med hjälp av artificiell intelligens AI, nu kan luras på alla möjliga sätt. Förr sa man ju att ”bilden inte ljuger”. Men det kan man verkligen inte vara säker på längre. För numera är det lätt att manipulera bilder. Man kan också tydligen spela in någons röst och sedan använda den till att få oss att tro, att denne någon säger saker som han aldrig sagt. Detta med en röst som låter exakt som personens ifråga. Ni kan ju inte ens vara helt säkra på att det är jag som skriver det här. För det finns sådana där AI-program som tydligen kan skriva hela uppsatser, som om det är en människa som skrivit dem. Så det blir allt svårare att vara säker på vad som är sant och lögn i världen. Vilket skrämmer mig. Speciellt i en tid där det verkar finnas så många människor som verkar oförmögna att skilja på lögn och sanning. Som till och med tror på sådana lögnare som Putin och Trump. Fan nu är jag där igen. De gubbarnas lögner är i alla fall för förståndiga människor lätta att avslöja. För det är ju bara att kolla om de öppnar käften och grymtar fram något. För de verkar oförmögna att säga ett sant ord. Att inte alla förstår det gör att jag börjar tappa tron på mänskligheten. Men jag får väl göra som det står i Efesierbrevet i bibeln: ”Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar”. Jag får väl försöka med det och hoppas folk tar sitt förnuft till fånga till slut. Vilket jag tvivlat på.

Ett tag var det populärt att hävda att sanningen liksom var en illusion. Vilket naturligtvis är rent struntprat. Det är naturligtvis så att man kan ha olika uppfattningar om mycket. Men man måste ändå vara överens om de fakta man grundar sina uppfattningar på. Det är ju om det visar sig att det som man trodde inte stämmer, som man får ompröva det man tror på. Det är ju rätt jobbigt om man satsat mycket på det, man i ärlighetens namn, måste ompröva. En del verkar hellre leva vidare i en lögn än att utsätta sig för denna smärta som det innebär att erkänna, att man har haft fel. Som de som fortsätter tro på bibelns skapelseberättelse, trots att den inte hade stöd av några som helst fakta. Eller som när den sovjetiska biologen Lysenko lyckades lura Stalin och hans kompisar, att förvärvade egenskaper gick att ärva och försökte odla vete i Sibirien. Så det förbannade gräset skulle lära sig veta hut. Vilket visade sig fungera som förväntat. Nämligen inte alls. Eller alla de dumma amerikaner som envisas med att säga att Trump vann valet trots att detta uppenbarligen inte är sant. Inte minst i min bransch har det funnit de som envisats med att hålla kvar idéer, som inte har stöd i verkligheten. Som verkar tro att de fakta som presenteras, beror på en stor omfattande sammansvärjning och att alla som inte håller med, ingår i denna sammansvärjning eller är lite dumma i hela huvudet. De säger som Groucho Marx en gång sa: "Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta."

Idag ser det ut att bli en fin dag i den stora stad där jag för närvarande befinner mig. För jag skall fira en 70-åring i kväll. Tiden går och vi som nyss bodde ihop i ett kollektiv av unga människor skall alltså bli 70 år. Det känns konstigt och lite allvarligt. Själv känner jag att jag det senaste blivit rejält påmind om tidens gång. Min kropp har påpekat detta och talat om för min själ att jag minsann inte är så jävla ung, som jag känner mig. Man går runt och känner sig i rätt fin form och så kommer det brev från neurologer och urologer, som säger att man skall in i en jävla tub och röntgas upptill och nertill. För de vill ha koll på förfallets utveckling och se om det går att hejda det. Det är snällt och bra. Men hjälper en, ta mig fan, inte att bli yngre. Dikt på det:

En sådan där vårdag
då det blåser
från Atlanten.

Snön smälter
och grusvägarna
blir mjuka och får
vattenfyllda hål.

Något har hänt
och något är på
väg.

Ett budskap i
vinden.

Ett budskap om att
du bör ta tillvara denna
dag.

En stare på det svarta fältet
en svag doft av hav och
molnen rusar över skogen.

Tiden är sålunda
utmätt och timmarna
viskar i ditt öra.

Peter

Leve Ukraina

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/?gad_source=1

 

 

Hej vänner!

Som en del av er vet är jag 69 bast. Så i augusti fyller jag 70. Det har jag tänkt en hel del på sista året. Som i dag, när jag plötsligt kände mig gammal och lite dum. Jag vacklade liksom till och kände mig överårig, dum och onödig. Som en gammal lejonhanne, som av ålder bör lämna flocken, för att stilla vandra bort över savannen mot Kilimanjaros höga berg.

Ett oväder är på väg med snöblandat regn och blåst. Det har varit mycket sådant sedan årsskiftet. Men ändå är våren på väg. Det enda som märkts av det hittills är att talgoxar, nötväckor och blåmesar börjat sjunga lite försiktigt på mornarna. Jag längtar efter våren och de ljusa och milda kvällar, då koltrastar sjunger över staden. Det är den blandning av vemod och lycka som är en del av mig. För jag är på något sätt en vemodig och nostalgisk kille. Speciellt om våren. Ni vet de där kvällarna när himlen i väster brinner i guld och rött och över huvudet är mörkblå sammet. Då kan jag fyllas av ett oändligt vemod. Stanna upp och tänka på min korta tid i världen. En blinkning i universum. En vind som drog förbi över sjöns stilla yta en sommarkväll. Ett grässtrås dallring på slätten. Ett stjärnfall i vinternatten.

Förr brukade några fara runt och skriva Kilroy Was Here. Det var visst först amerikanska soldater som började med detta. Varför de skrev detta på murar, hus och ovanför pissrännor, vet jag inte. Men andra tog efter och snart hade Kilroy varit överallt. Ibland skulle jag vilja fara runt och klottra ”Peter var här”. På alla ställen jag bott och arbetat till exempel. Jag tror att de få tjejer jag har varit ihop med, har tatuerat in detta budskap på lämpligt ställe. Tänk vad bra om de glömt bort vad jag heter. Då kan de ju bara kolla efter och tänka på mig, en stund.

År 1954 hände tre viktiga saker. Det var total solförmörkelse i Sverige i juni. Bill Haley and The Comets spelade in Rock Around The Clock. Vilket var början på rock’n’roll. Så föddes jag det året. Vilket ni säkert tycker vad den viktigaste händelsen det året. Som sedan dess firas regelbundet i augusti varje år. Jag är sålunda född i stjärntecknet Lejonet. Vilket är ett fint stjärntecken. Jag tror inte så mycket på astrologi. Än mindre när jag läser hur folk som är födda i Lejonets tecken skall vara. För antingen är jag född vid något annat tillfälle eller så är det fel på astrologin. Något är i varje fall fel och ur led är tiden. Venus blinkar stilla i öster och Lejonet vilar trött i nordost. De som haft så mycket kul ihop. Då, innan rymden fylldes av satelliter och rymdskrot. 

Det finns visst minst cirka två hundra miljarder galaxer i Universum. Dessa innehåller visst ofta 100 miljarder stjärnor. Och i utkanten på en av dessa galaxer står en gubbe som är jämngammal med rock’n’roll och längtar efter att det skall bli vår. Kanske nynnar han på en låt som börjar med denna begåvade text: ”One, two, three o'clock, four o'clock, rock
Five, six, seven o'clock, eight o'clock, rock
Nine, ten, eleven o'clock, twelve o'clock, rock
We're gonna rock around the clock tonight”

Peter var här

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

 

 

Förr trodde man
att hjärtat var platsen
där kärleken fanns
att finna.

Där låg den och
väntade på både 

man och kvinna.

 

Nu är det väl mest
en muskel som pumpar
livets flod.

 

Mindre fylld av kärlek,
mera fylld av
blod.

 

Men det skall du veta,
var kärleken än
är.

 

Så är det dig min vän,
som jag håller
kär.

 

Så älskade Maria
som ligger här
bredvid.

 

Dig skall jag
älska, resten
av min tid.

 

Så kanske
finns kärleken
i hjärtat ändå.

 

För dig kommer
jag älska tills
mitt slutar slå.

 

Hej vänner!

 

Vad tycker ni om sanningen. Personligen måste jag säga, att jag är rätt förtjust i den. Speciellt nu i denna tid, då den verkar börja förlora sin kraft. Vi har ju nu en krigsförbrytare till president som ljuger så fort han öppnar käften och en före detta president som verkar oförmögen att säga ett sant ord. Det ljuger bägge två så uppenbart, att det är obegripligt att någon kan gå på det. Som deras företrädare och inspiratör Adolf Hitler sa: ”Gör lögnen stor, gör den enkel, fortsätt säga den och så småningom kommer de tro på den”. Vilket uppenbarligen en del människor gör.

 

Det verkar vara så att vissa människor tycker det är rätt skönt med lögner, som bekräftar hur de vill att världen skall se ut, hellre än att se den ofta komplexa sanningen. De föredrar liksom kartan, framför den snåriga verklighet den avbildar. Det brukar dock sluta i att de springer vilse och då förbannar verkligheten, mer än kartan och blir upprörda när andra påpekar att så är fallet. Ni vet den där typen av politiker och aktivister som verkar säga: ”Vi hade ju alldeles rätt och allt hade blivit bra, om inte den jävla verkligheten ställt till det och det är väl inte vårt fel.” Det gäller inte bara superlögnare som Putin och Trump, utan också mer normala debattörer och makthavare.

 

Jag inbillar mig att jag är bättre på att se sanningen än många andra. Fast det vet jag ju inte riktigt om jag är. Men min misstänksamhet i kombination med en personlighet, fylld av tvivel kanske gör mig mer benägen att ifrågasätta mycket, som man får höra. Det gäller inte bara tokiga sammansvärjningsteorier. Utan också när någon karismatisk person, som verkar förtroendefull säger något, så blir jag vaksam. Det är kanske ett personlighetsdrag. Men det har säkert förstärkts av att jag har haft ett yrke inom en vetenskap, där tidigare sanningar ibland fallit, som käglor i en bowlinghall. 

 

Själv har jag väl inte ljugit så himla mycket mer än andra i livet. Det har väl mest handlat om att jag försökt framställa mig lite bättre än jag är. Då har jag väl inte ljugit så mycket, utan mer inte berättat om mina mer fula sidor och tankar. Inte minst om damer har jag ibland tänkt saker, som jag nog borde skämmas för. 

 

Som filosofen och misslyckade poeten Arne Anka säger: ”Det finns dagar då man tänker att kvinnor har bröst bara för att jävlas”. Nu är jag väl inte fullt så bröstfixerad som Arne. Men jag förstår precis hur han menar. Tjejer kan locka en svag man till syndiga tankar. Om jag var katolik skulle jag ju kunnat bikta mig och säga: ”jag har syndat mycket i tankar, ord, gärningar och underlåtelse.” Sedan skulle väl en katolsk pedofil svartrock förlåta mig och säga att jag nu, kan gå syndfri ut i världen. Men risken finns att jag på väg ut ur kyrkan skulle träffa på en söt nunna (syster Roisin 43) och fantisera kring henne. Det är ju fan att man fortfarande i min mogna ålder, kan behöva kalla avrivningar och tänka på vilken dålig människa man är. Visst har det blivit bättre än när man var ung. Men helt har det inte gått över. Jag tycker, som ni vet, mycket illa om katolska kyrkan. Så jag lär aldrig bikta mig och få syndernas förlåtelse. Då man enligt den kyrkan, bara kan hoppas på himmelriket om man är medlem, så är det lite kört för syndare som mig. Hur många Ave Maria jag än ber. Dikt på det:

 

Så har jag börjat
grubbla på det som varit
och som hänt.

På allt jag varit med om
och allt som
jag har känt.

Så slår då tidens
vågor in från evighetens
hav.

Och visst var det
stenar, ibland som
livet gav.

Men där finns
också skönhet, lust och
kärlekens mystik.
 

Blommor, hav,
skogen och
klingande musik.

Jorden snurrar
vidare i rymden
stor och vid.

Och jag går under
stjärnorna, ännu en
liten tid.

 

Peter