Hej vänner!

 

Vad tycker ni om sanningen. Personligen måste jag säga, att jag är rätt förtjust i den. Speciellt nu i denna tid, då den verkar börja förlora sin kraft. Vi har ju nu en krigsförbrytare till president som ljuger så fort han öppnar käften och en före detta president som verkar oförmögen att säga ett sant ord. Det ljuger bägge två så uppenbart, att det är obegripligt att någon kan gå på det. Som deras företrädare och inspiratör Adolf Hitler sa: ”Gör lögnen stor, gör den enkel, fortsätt säga den och så småningom kommer de tro på den”. Vilket uppenbarligen en del människor gör.

 

Det verkar vara så att vissa människor tycker det är rätt skönt med lögner, som bekräftar hur de vill att världen skall se ut, hellre än att se den ofta komplexa sanningen. De föredrar liksom kartan, framför den snåriga verklighet den avbildar. Det brukar dock sluta i att de springer vilse och då förbannar verkligheten, mer än kartan och blir upprörda när andra påpekar att så är fallet. Ni vet den där typen av politiker och aktivister som verkar säga: ”Vi hade ju alldeles rätt och allt hade blivit bra, om inte den jävla verkligheten ställt till det och det är väl inte vårt fel.” Det gäller inte bara superlögnare som Putin och Trump, utan också mer normala debattörer och makthavare.

 

Jag inbillar mig att jag är bättre på att se sanningen än många andra. Fast det vet jag ju inte riktigt om jag är. Men min misstänksamhet i kombination med en personlighet, fylld av tvivel kanske gör mig mer benägen att ifrågasätta mycket, som man får höra. Det gäller inte bara tokiga sammansvärjningsteorier. Utan också när någon karismatisk person, som verkar förtroendefull säger något, så blir jag vaksam. Det är kanske ett personlighetsdrag. Men det har säkert förstärkts av att jag har haft ett yrke inom en vetenskap, där tidigare sanningar ibland fallit, som käglor i en bowlinghall. 

 

Själv har jag väl inte ljugit så himla mycket mer än andra i livet. Det har väl mest handlat om att jag försökt framställa mig lite bättre än jag är. Då har jag väl inte ljugit så mycket, utan mer inte berättat om mina mer fula sidor och tankar. Inte minst om damer har jag ibland tänkt saker, som jag nog borde skämmas för. 

 

Som filosofen och misslyckade poeten Arne Anka säger: ”Det finns dagar då man tänker att kvinnor har bröst bara för att jävlas”. Nu är jag väl inte fullt så bröstfixerad som Arne. Men jag förstår precis hur han menar. Tjejer kan locka en svag man till syndiga tankar. Om jag var katolik skulle jag ju kunnat bikta mig och säga: ”jag har syndat mycket i tankar, ord, gärningar och underlåtelse.” Sedan skulle väl en katolsk pedofil svartrock förlåta mig och säga att jag nu, kan gå syndfri ut i världen. Men risken finns att jag på väg ut ur kyrkan skulle träffa på en söt nunna (syster Roisin 43) och fantisera kring henne. Det är ju fan att man fortfarande i min mogna ålder, kan behöva kalla avrivningar och tänka på vilken dålig människa man är. Visst har det blivit bättre än när man var ung. Men helt har det inte gått över. Jag tycker, som ni vet, mycket illa om katolska kyrkan. Så jag lär aldrig bikta mig och få syndernas förlåtelse. Då man enligt den kyrkan, bara kan hoppas på himmelriket om man är medlem, så är det lite kört för syndare som mig. Hur många Ave Maria jag än ber. Dikt på det:

 

Så har jag börjat
grubbla på det som varit
och som hänt.

På allt jag varit med om
och allt som
jag har känt.

Så slår då tidens
vågor in från evighetens
hav.

Och visst var det
stenar, ibland som
livet gav.

Men där finns
också skönhet, lust och
kärlekens mystik.
 

Blommor, hav,
skogen och
klingande musik.

Jorden snurrar
vidare i rymden
stor och vid.

Och jag går under
stjärnorna, ännu en
liten tid.

 

Peter