Hej vänner!

Det går dåligt för Sverige i ishockey-VM. Förlorade först mot både Danmark och Vitryssland. Vad gäller förlusten mot Danmark får jag väl erkänna att jag var kluven. För det måste känts bra för våra röd-vita grannar att ge oss på tafsen. De var säkert jätteglada och det vill jag att våra grannar skall vara. Om det krävs en förlust för att glädja dem, får man nästan ta det. Men att glädja Tjeckien är helt onödigt.

Sverige är inte så bra i ishockey längre. Men vi leder numera i ligan av mord med skjutvapen i Europa. Vilket inte är så mycket att vara bäst i, tycker jag. Nu skall väl antagligen en del av rötäggen låsas in en tid tack vare att fransk polis avslöjat deras göranden och låtanden. Detta med metoder som svensk polis, inte får använda tydligen. Men de verkar finnas en kö med folk som vill fortsätta verksamheten när cheferna är inlåsta några år. Så jag tror inte att det kommer bli så mycket bättre precis. Maffian i Italien är ju inte direkt krossad, trots att där finns gott om poliser och en och annan maffiaboss blir inlåst då och då. Man tycker ju att alla politiker oavsett partifärg borde kunna enas om att gemensamt ta itu med ett så systemhotande verksamhet som gängbrottslighet. Men också att några tar på sig lite av det politiska ansvaret för denna utveckling. Nu skall jag inte skriva mer om detta. För det gör mig bara uppgiven, rädd, ledsen och förbannad.

Den 24 juni skall jag få spruta nummer två av covid-vaccin. Vilket jag ser fram emot. Det är långt mellan spruta ett och två om man blivit vaccinerad med Astras vaccin. Men man får ha tålamod. Efter detta skall jag vänta några veckor. Sedan skall jag ta itu med allt jag skjutit upp och inte gjort det senaste året. Inte bara på grund av den jävla pandemin, utan också av andra orsaker och åkommor. 

Jag har förresten varit väldigt trött sista tiden. Fan vet varför. Hoppas det snart går över. För vi hypokondriker har en tendens att oroa oss för allt möjligt. Så fort kroppen inte känns som vanligt blir vi oroliga. Nu har jag varit jävligt trött i två veckor utan andra symtom och det gör mig orolig. När man har ont någonstans eller känner sig förkyld är det nästan bättre, än när bara känner att något är fel, utan att man kan begripa vad det är.

Nästa vecka skall det visst bli sommar och då vill jag orka komma igång med mitt cyklande. Jag undrar hur det går med min kolonilott också. För det har ju vräkt ner regn och varit kallt. Men det har inte varit frost så kanske har det mesta klarat sig. Men jag läste att vaxbönor helst vill att det skall vara 15 grader för att gro och att fröna kan ruttna om det är för kallt. Vilket alltid är en risk att man gör om det är för kallt och otrevligt i världen. Då kan den bästa ruttna på alltihop. Till exempel när ens svanslösa katt går och dör, fast man inte vill. Vilket jag på ett löjligt sätt fortfarande ältar.

Men som det står i bibeln: ”I som går kattlösa genom livet och i anden bär detta med värdighet, skola en dag uppfyllas av sommarens rosé och på nytt fyllas av förtröstan.” Så man får väl hoppas på det.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

Igår var jag på begravning. Det var en fin begravning. Värdig och vacker med fin musik. Trots att jag själv inte är så troende precis, tycker jag kyrkliga begravningar är fina. Jag är medlem i statskyrkan, trots att jag tycker dess trosbekännelse är rätt pinsam. För jag tror varken på jungfrufödelse eller på evigt liv. Men samtidigt är jag avundsjuk på de som inte mist sin barnatro utan har en gud att vända sig till, när livet är besvärligt. Ni som läser denna blogg regelbundet, vet att jag är en rätt flitig bibelläsare och ofta använder citat ur denna bok i mina texter. Varför vet jag inte riktigt. Men det står mycket klokt i Skriften, som man kan fundera över. En hel del dumt också förresten, som man strunta i att fundera över. Ömsom vin och ömsom vatten, som man brukar säga .

Annars har jag inte haft någon lust att skriva något den senaste tiden. För jag tycker att det bara blir ledsamt och negativt. Inte för jag tycker att jag måste vara kul, när jag skriver i min egen blogg. Men det får ta mig fan finnas gränser. Inte vill jag dra ner er i min negativism. Ni vaknar kanske glada och pigga och ser fram mot en fin dag. Så läser ni min bloggs jävla mörker och får denna fina vårdag förstörd av mig. Eller så tänker ni: ”det var en tråkig fan. Kan ingen ge honom någon lämplig medicin så han slutar gnälla så förbannat. Har uppenbarligen något fel på signalsubstanserna, den jädra tråkmånsen.” Så tänker ni nog.

I den stora världen är det otäckt som vanligt. Den otäcka vitryska diktatorn ägnar sig åt flygplanskapningar och kidnappning. En riktigt obehaglig gangster som ser ut som Stalin och verkar lika sympatisk, som den jäveln. Men orsaken till att han inte hamnat i den saltgruva där han bör låsas in, är ju att han är kompis med den lilla obehagliga, aggressiva, homofoba giftmördaren som styr Ryssland. Den jäveln skulle man ju bara behöva sätta på en schalett och ge en handväska, så skulle han kunna spela huvudroll i ”Arsenik och gamla spetsar”.

Ute regnar det. Det vräker ner över Vasastan, där jag för närvarande befinner mig. Men till helgen skall det visst bli sommar hörde jag på väderleksrapporten. Om så blir fallet så skall jag cykla en riktig långtur har jag tänkt. Den typen av fysisk aktivitet brukar göra att jag piggar på mig. Sedan kamrat Katten lämnade in, har jag inte riktigt haft lust att göra så mycket. Men nu måste jag skärpa mig och komma igen. För det här duger inte. Min kropp börjar förfalla och bli en ruin av sin tidigare smårunda välfungerande skönhet. Så nu är det dags att bli en bättre människa igen. Får väl börja med att cykla till Krusmyntagården utanför Visby och där fylla på näring och vätska. En räkmacka och en öl, blir bra att inleda träningsprogrammet med. Sedan riskerar jag väl få gikt. Men det får det vara värt. För efter denna tid av pandemi och när man saknar sin svanslösa katt, känns ett giktanfall mer som en del av vardagen, än som något speciellt. Skall det jävlas kan det lika gärna göra det ordentligt.

Peter

 

Hej vänner!

I Israel är det som vanligt krig och elände på grund av att idioter, på bägge sidor i denna konflikt, fortsätter göra så oerhört korkade saker, att man undrar vad det är för fel i huvudet på dem. Nu började det med att Israels idioter på ett mycket provocerande sätt, fick för sig att vräka palestinska familjer från sina bostäder i Jerusalem. Vilket naturligtvis ledde till protester som slogs ner med våld. Varpå israeliska och palestinska idioter började överfalla och misshandla varandra samt förstöra varandras egendom. Värst är väl som vanligt extremister. Som tror sig ha gud på sin sida när de försöker ta livet av varandra i den heliga staden och andra städer. Vilket är ett tydligt tecken på att deras gud inte finns. Men att djävulen är desto mer närvarande och har troende och tillbedjare överallt. Sedan blev det vanliga köret med raketer och flygbomber som utan urskillning skadar och dödar barn och andra helt oskyldiga människor. Det verkar helt hopplöst att få ett slut på detta elände. Som verkar vara någon sorts livsluft för idioter på bägge håll. I min barnsliga naivitet skulle jag vilja sätta ihop en grupp av äldre palestinska och israeliska kvinnor, som mist barn och barnbarn i denna konflikt. Var och en fick berätta hur deras barn och barnbarn dödades. Därefter kunde de försöka hitta en gemensam lösning och kompromiss för att få slut på detta meningslösa dödande, som deras idioter till gubbar och söner bara fick acceptera. Men tyvärr har äldre damer sällan det inflytande och den makt de förtjänar.

Jag är ju generellt misstänksam mot folk som söker makten. Oftast är det män som lyckas nå positioner som de utnyttjar till att bestämma över andra. Ett manipulativt släkte som vädjar till det sämsta i människan. De finns överallt och tycker de är viktiga och vet bättre än oss andra. Vi svaga och tvivlande, som inte är riktigt säkra och i värsta fall söker någon sorts trygghet hos dessa tvärsäkra, makthungriga storpappor, som bara ställer till det. Ni vet de där som vinkar livligt med armen när någon skall väljas till ”klasspappa” eller ordförande i bostadsrättsföreningen, medan förståndigt folk tittar ner i sina papper och ser nervösa ut. Ni vet de där som redan är ordförande i idrottsföreningen, flitigt deltar i Rotary, åker Vasaloppet och jobbar 70 timmar i veckan och av någon konstig anledning är stolta över det. Som alltid har en baktanke i alla relationer, om hur andra kan utnyttjas och som bakom sin spelade ”trevlighet” föraktar svaghet. Som utnyttjar sin överlägsenhet och brist på känslighet, till att skrämma andra och tysta opponenter. Som är framgångsrika i politiken och näringslivet.

Jag såg att ett gäng sådana där typer hade försökt skrämma en anställd på ett företag som heter Attendo till tystnad, när hon berättade om förhållandena på sin arbetsplats under pandemin. Att man inte lyckade upprätthålla distans mellan covid-smittade och friska, trots att man lovat att göra så. Så hon blev uppkallad och hotad med uppsägning och kallades illojal för hon berättade om dessa missförhållanden. Nu var hon smart nog att spela in detta samtal. Så den högsta chefen fick be henne om ursäkt. Men vad jag förstår fick varken han eller de som uppförde sig på det här sättet lämna sina anställningar. Tvärtom tilldelade de sig själva rejäla bonusar betalda med skattepengar. Vilket säger allt om deras moral och hur den typen av människor alltid tycks flyta upp som äckligt mögel på hallonsylten.

Följer ni med på kultursidorna i tidningen. Det gör inte jag alltid. Men nu har jag läst om en grej som är rätt intressant och konstig. Det handlar om en bok, som jag inte har läst som har skrivits av en tjej som heter Kajsa Ekis Ekman. Huruvida Ekis är ett förnamn eller efternamn vet jag inte. Jag har läst inlägg av henne i tidningen någon gång och tyckte hon verkade vara en mallgroda. En kvinnlig Guillou, med samma ödmjuka attityd som han, till folk som inte delar deras uppfattning. Hur som helst har nu denna Ekis skrivit en bok som heter om ”Könets existens” som gjort en del människor upprörda. För hon menar att det finns kvinnor och män och att man bör använda de orden när man talar om detta fenomen. Men vad jag förstår, (vilket jag inte riktigt gör) menar en del att den uppdelningen i könstillhörighet, är en social konstruktion. För det finns människor som inte känner att de passar in i några av dessa kategorier. Men nu framför tydligen en del, att man på grund av detta inte bör använda orden ”man” och ”kvinna”, utan något som är mer neutralt. Så de som är transsexuella inte känner sig uteslutna och marginaliserade. Nu skulle man ju kunna tycka att ett alternativ är att behandla alla människor med respekt och förståelse. Inte försöka hitta på nya ord om verkligheten. Det skulle ju också bli lite förvirrande om feminismen och kvinnokampen, skulle handla om rätten att välja sitt kön. För det är väl egentligen en annan fråga. Nu var planerna tydligen att denna bok skulle debatteras i ett samtal på Mittuniversitetet. Men detta samtal ställdes in för att några kunde bli ”kränkta” om man diskuterade innehållet i denna bok. Konstig inställning tycker jag. Om någon skulle vilja diskutera något äldre mäns förlegade sexualiserade kvinnosyn och deras obehagliga tendens att med sin otäcka manliga blick fastna i damers dekolletage, så skulle jag väl känna mig lite kränkt. Men det hade jag fått stå ut med även om det skulle kännas lite orättvist och plågsamt. Det är liksom bara att suga i sig. För det kommer skrivas böcker vars innehåll man ogillar och som kommer göra en kränkt och ledsen. Men som också kommer tvinga en att pröva sina argument. En gång var det folk som blev så kränkta av innehållet i vissa böcker att de brände dem på bål. För att på ett oerhört tjatigt sätt på nytt citera Bertrand Russel: ”If an opinion contrary to your own makes you angry, that is a sign that you are subconsciously aware of having no good reason for thinking as you do.”

Själv är jag ju rätt biologisk i min syn på människan. Jag ser oss som ett däggdjur bland andra även om vi är ovanligt komplexa och svåra att begripa sig på ibland. Men att det finns handjur och hondjur av den här arten, precis som hos alla andra arter, tycker jag är helt naturligt. Att det ibland blir lite knas vad gäller detta hos människor och djur, är väl inte så konstigt. Men det ändrar inte det faktum att det finns kor och tjurar, ston och hingstar, baggar och tackor osv. Om vi nu väljer att dela upp efter kön, skulle jag ju ingå i gruppen handjur. Samma grupp som tjurar och hingstar. Vilket kanske förvånar er. Fast det är klart jag skulle ju också ingå i samma grupp som bockar också, vilket är lite pinsamt. För man vill ju hellre jämföras med en tjur än en bock.

Jag inte på något vidare humör. Jag är fortfarande ledsen över att jag inte längre har någon katt och saknar den jag hade. Fortfarande kollar jag att dörren till muggen står lite på glänt så han kan gå och kissa på sin låda. Inte för han gjorde det så ofta så här års, när det var varmt ute. Då brukade han fixa sådant utomhus. Men det har varit en vana att kolla att toadörren är lite öppen. Vilket alltså numera är helt onödigt. Jag har fortfarande kvar kattlådan som någon sorts minne och vill inte ta bort den. Vilket talar för att jag inte är riktigt som jag skall. Tycker faktiskt inte något känns riktigt kul för närvarande och bekymrar mig för allt både i stort och smått. Det har jag i och för sig gjort även tidigare. Men sedan kamrat Katten dog tycker jag det känns värre än tidigare.

Egentligen har jag ju mycket att vara glad över. Som att alla mina nära och kära har det bra och är friska och har jobb och bostad. Men just nu har jag svårt att fokusera på allt som är bra. Men desto lättare på allt som är åt helvete i världen. Men trots allt, jag är vaccinerad med min första dos av vaccin mot det otäcka viruset. Det kommer bli sommar med ”lust och fägring stor”, som det står i psalmen. Hur det blir med lusten får vi väl se. Vad gäller fägring, är det knappast något jag står för just nu. Långhårig, småfet och otränad går jag runt och misspryder denna fina vår. Jag måste börja cykla igen och försöka gå ner så där en 10 kilo. Men det känns motigt, när man inte längre har en svanslös katt som muntrar upp en. Just brist på svanslösingar kan göra en lite nedstämd har jag märkt.

Peter

 

 

Hej vänner!

M:s mamma gick bort för någon vecka sedan. Det kändes lite konstigt och sorgligt. Även om det inte var så oväntat, då hon var en gammal dam. Som jag träffade första gången 1979 för 42 år sedan. Det känns konstigt att det var så länge sedan och vad tiden rusat förbi. Nu är det inte många kvar av generationen före min. De som köpt mjölk i mjölkaffären på hörnet och ibland kunde laga sillbullar. Som såg till att deras ungar var rena och hela, trots att det var en kamp att få detta att fungera. Som aldrig låg någon annan till last och av ren stolthet, aldrig skulle be det allmänna om en spänn. Som bodde på ett Södermalm där det luktade kålsoppa i porten. Där ingen skäggtomte gjorde surdeg eller pratade skånska. Nu är de snart borta allihop. Det känns vemodigt.

Jag var på grund av ovanstående i Stockholm några dagar. Det känns alltid lite kluvet nu för tiden. Jag känner mig både hemma och hemlös. Men jag gick runt i Kungsträdgården och såg på hur träden blommade där. Jag kollade också in almarna, som står kvar trots allt. Det var ju där den stora striden mellan de rivningstokiga politikerna och folket avgjordes, till de senares fördel. Det tror jag nästan alla är glada för nu. Men fortfarande förstörs staden av fula hus som arkitekter, som gillar att rita fula hus, sedan i modernitetens namn får hjälp att bygga. Nu har det byggts ett nytt åbäke till kåk vid Liljevalls, som förstör även denna trevliga plats. Det är för sorgligt.

Igår var det soligt och fint på Gotland och jag och M gick en lång promenad. Det var säkert nyttigt. Det var fullt med vitsippor och blåsippor i skogen. På havet var det ganska mycket ejdrar som simmade runt. Det var en rätt fin dag egentligen. Men jag har, sorgligt nog, ingen svanslös katt längre. Jag tittar efter honom hela tiden och vill inte plocka bort kattlådan eller vattenskålen, fast de inte behövs längre. På måndag skall jag åka till Roma och hämta hans aska som ligger där i en liten urna. Den får jag väl försöka hitta en lämplig plats att gräva ner.

Det skall visst bli sommar. Jag har planterat bönor och squash som jag planerar sätta ut på min kolonilott. De växer som fan och börjar ta för mycket plats i tvårummaren. Så nu åker de snart ut i den hårda verkligheten. Jag har ju planterat lite rädisor i en pallkrage. Men sedan stoppade jag påsen med rädisfrö i fickan på min tröja. Där rann dessa frön ut och jag orkade inte lägga tillbaks dem i påsen. Så jag tömde bara fickan på ett ställe. Där kommer det nu tätt tätt med rädisor. Borde väl gallras, gissar jag.

Ibland funderar jag på att bara pula ner solrosfrön på hela kolonilotten och ge fan i alltihop. Men jag får väl ge det en chans. Jag tappade liksom lusten när kamrat Katten dog. Jag funderar på om jag skulle skaffa ett nytt husdjur. Men inte en katt i så fall. För den jag hade går inte att ersätta, med någon annan katt. Kanske jag skulle kunna skaffa en hund på sikt. Men det är ett stort ansvar. Något man bör tänka igenom ordentligt.

Jag har börjat grubbla på allt dumt jag gjort i livet. Inte för jag tror att jag gjort så mycket mer dumt än andra. En hel del korkat har jag trots allt gjort. Men jag har i varje fall inte varit elak mot någon med flit. Har jag sagt något sårande till någon, har det inte varit meningen och efteråt har jag mått jävligt dåligt och lidit alla helvetes kval av skuldkänslor. Mot mina medmänniskor har jag varit rätt snäll. Men annars har jag gjort en hel del korkat i livet som jag nu grubblar över och ibland blir lite ledsen av att tänka på.

I tidningen har det stått rätt mycket om mäns våld mot kvinnor, den sista tiden. Det var ju fem kvinnor som blev mördade av sina före detta partner på bara några veckor. Vad jag förstår är det vanligare än vad man tror, att män slår på sin partner. Jag har aldrig slagit vare sig kvinnor, barn eller andra män. Det måste vara något allvarligt fel på de som gör så. Lås in dem i ett gruvhål några år och tatuera sedan en varningstriangel i pannan på dem, så tjejer förstår att akta sig. För jag är trött på dem.

Jag har gjort så gott jag kunnat, trots allt. Försökt vara en bra förälder och partner. Samt en bra kattägare och katt-kamrat. När jag dör hoppas jag folk säger: ”han var snäll mot barn och katter” och i övrigt en hygglig och rätt bra gubbe. Han gjorde väl egentligen inte någon större skada.” Så vill jag folk skall säga om mig. Inget överdrivet åt något håll.

Jag borde nog klippa mig. För jag är långhårig och ser ut som jag är på dekis. Som jag är på väg ut för att sälja ”Situation Stockholm”, i lämpligt gathörn. Jag har ju fått min första spruta och risken är tydligen liten, att jag skall drabbas av allvarlig sjukdom, om jag blir smittad. Men jag tänker vänta med att klippa mig till jag fått spruta nummer 2. Eller så ger jag fan i att klippa mig tills jag kan sätta upp håret i hästsvans. Samt sätta farsans vigselring i örat och därmed bli lite mer rock n’ roll på gamla dar. Men det får jag nog inte för M. Hon tycker det är illa som det är.

Peter

 

 

 

Hej vänner!

I Havamal står det ju följande:

"Deyr fę,
deyia frǫndr,
deyr sialfr it sama;
ec veit einn
at aldri deýr:
domr vm dꜹþan hvern."

Havamal betyder ju ungefär ”Den höges sång”. Den höge är ju Oden själv som säger kloka saker, om hur man bör bete sig i världen och hur den kan begripas. Om man läser texten ovan högt så är den ju rätt lätt att förstå. Men en översättning till modern svenska blir väl:

Djur dör,
vänner dör,
själv dör du också;
ett vet jag
som aldrig dör:
domen över den döde.

Det betyder väl att det som blir kvar när vi dött, är de minnen som andra har av oss. Men att dessa skulle finnas kvar och aldrig dö, tror jag inte på. På den punkten hade nog Oden fel, trots sin vishet. Han hade ju offrat sitt ena öga i Mimers brunn, för att bli klok som en bok. Men trots detta har han nog fel vad gäller hur länge minnet efter en, finns kvar när man har dött. Ens barn och barnbarn minns kanske vem man var och hur man uppförde sig. Men sedan försvinner nog de flesta av oss in i tidens dimma.

Men jag har just fått säga farväl till både djur och människa, de sista veckorna. Vilket varit tungt och ledsamt. Men det är ju också en påminnelse om tidens gång och livets korthet. För det är kort, väldigt kort. Våren är ju annars den tid då blommorna som vilat i jorden återkommer. Det är ju den tid då de flesta djur klokt nog föder sina ungar. Så de sedan får hela sommaren att växa till sig på. Men det är egentligen en olämplig tid att dö. Men det är ju, enligt min mening, all tid olämplig för. Men av alla olämpliga tider, är våren lite extra olämplig.

De flesta av oss går alltså runt en stund på jordklotet och finns en stund. Sedan finns vi andras minne en stund till. Men sedan är vi lika borta, som vi aldrig har funnits. Det finns ju några undantag. Som Sokrates som går runt i Aten och ställer frågor, som ger folk insikter om hur saker hänger ihop. Eller Jesus som vandrar runt och predikar vid Genesarets sjö om hur man bör bete sig, för att komma till himlen och gud. De finns kvar i andras minne länge till, kanske så länge det finns människor med minne. Men de flesta av oss dör bort som en vindil över sjön. Men ändå, får man väl hoppas att de som minns en, sörjer en tid och sedan ler med värme, när de tänker på en. Det är inte så dåligt. Det får räcka.

Peter