Hej vänner!

M:s mamma gick bort för någon vecka sedan. Det kändes lite konstigt och sorgligt. Även om det inte var så oväntat, då hon var en gammal dam. Som jag träffade första gången 1979 för 42 år sedan. Det känns konstigt att det var så länge sedan och vad tiden rusat förbi. Nu är det inte många kvar av generationen före min. De som köpt mjölk i mjölkaffären på hörnet och ibland kunde laga sillbullar. Som såg till att deras ungar var rena och hela, trots att det var en kamp att få detta att fungera. Som aldrig låg någon annan till last och av ren stolthet, aldrig skulle be det allmänna om en spänn. Som bodde på ett Södermalm där det luktade kålsoppa i porten. Där ingen skäggtomte gjorde surdeg eller pratade skånska. Nu är de snart borta allihop. Det känns vemodigt.

Jag var på grund av ovanstående i Stockholm några dagar. Det känns alltid lite kluvet nu för tiden. Jag känner mig både hemma och hemlös. Men jag gick runt i Kungsträdgården och såg på hur träden blommade där. Jag kollade också in almarna, som står kvar trots allt. Det var ju där den stora striden mellan de rivningstokiga politikerna och folket avgjordes, till de senares fördel. Det tror jag nästan alla är glada för nu. Men fortfarande förstörs staden av fula hus som arkitekter, som gillar att rita fula hus, sedan i modernitetens namn får hjälp att bygga. Nu har det byggts ett nytt åbäke till kåk vid Liljevalls, som förstör även denna trevliga plats. Det är för sorgligt.

Igår var det soligt och fint på Gotland och jag och M gick en lång promenad. Det var säkert nyttigt. Det var fullt med vitsippor och blåsippor i skogen. På havet var det ganska mycket ejdrar som simmade runt. Det var en rätt fin dag egentligen. Men jag har, sorgligt nog, ingen svanslös katt längre. Jag tittar efter honom hela tiden och vill inte plocka bort kattlådan eller vattenskålen, fast de inte behövs längre. På måndag skall jag åka till Roma och hämta hans aska som ligger där i en liten urna. Den får jag väl försöka hitta en lämplig plats att gräva ner.

Det skall visst bli sommar. Jag har planterat bönor och squash som jag planerar sätta ut på min kolonilott. De växer som fan och börjar ta för mycket plats i tvårummaren. Så nu åker de snart ut i den hårda verkligheten. Jag har ju planterat lite rädisor i en pallkrage. Men sedan stoppade jag påsen med rädisfrö i fickan på min tröja. Där rann dessa frön ut och jag orkade inte lägga tillbaks dem i påsen. Så jag tömde bara fickan på ett ställe. Där kommer det nu tätt tätt med rädisor. Borde väl gallras, gissar jag.

Ibland funderar jag på att bara pula ner solrosfrön på hela kolonilotten och ge fan i alltihop. Men jag får väl ge det en chans. Jag tappade liksom lusten när kamrat Katten dog. Jag funderar på om jag skulle skaffa ett nytt husdjur. Men inte en katt i så fall. För den jag hade går inte att ersätta, med någon annan katt. Kanske jag skulle kunna skaffa en hund på sikt. Men det är ett stort ansvar. Något man bör tänka igenom ordentligt.

Jag har börjat grubbla på allt dumt jag gjort i livet. Inte för jag tror att jag gjort så mycket mer dumt än andra. En hel del korkat har jag trots allt gjort. Men jag har i varje fall inte varit elak mot någon med flit. Har jag sagt något sårande till någon, har det inte varit meningen och efteråt har jag mått jävligt dåligt och lidit alla helvetes kval av skuldkänslor. Mot mina medmänniskor har jag varit rätt snäll. Men annars har jag gjort en hel del korkat i livet som jag nu grubblar över och ibland blir lite ledsen av att tänka på.

I tidningen har det stått rätt mycket om mäns våld mot kvinnor, den sista tiden. Det var ju fem kvinnor som blev mördade av sina före detta partner på bara några veckor. Vad jag förstår är det vanligare än vad man tror, att män slår på sin partner. Jag har aldrig slagit vare sig kvinnor, barn eller andra män. Det måste vara något allvarligt fel på de som gör så. Lås in dem i ett gruvhål några år och tatuera sedan en varningstriangel i pannan på dem, så tjejer förstår att akta sig. För jag är trött på dem.

Jag har gjort så gott jag kunnat, trots allt. Försökt vara en bra förälder och partner. Samt en bra kattägare och katt-kamrat. När jag dör hoppas jag folk säger: ”han var snäll mot barn och katter” och i övrigt en hygglig och rätt bra gubbe. Han gjorde väl egentligen inte någon större skada.” Så vill jag folk skall säga om mig. Inget överdrivet åt något håll.

Jag borde nog klippa mig. För jag är långhårig och ser ut som jag är på dekis. Som jag är på väg ut för att sälja ”Situation Stockholm”, i lämpligt gathörn. Jag har ju fått min första spruta och risken är tydligen liten, att jag skall drabbas av allvarlig sjukdom, om jag blir smittad. Men jag tänker vänta med att klippa mig till jag fått spruta nummer 2. Eller så ger jag fan i att klippa mig tills jag kan sätta upp håret i hästsvans. Samt sätta farsans vigselring i örat och därmed bli lite mer rock n’ roll på gamla dar. Men det får jag nog inte för M. Hon tycker det är illa som det är.

Peter