Hej vänner!

I Havamal står det ju följande:

"Deyr fę,
deyia frǫndr,
deyr sialfr it sama;
ec veit einn
at aldri deýr:
domr vm dꜹþan hvern."

Havamal betyder ju ungefär ”Den höges sång”. Den höge är ju Oden själv som säger kloka saker, om hur man bör bete sig i världen och hur den kan begripas. Om man läser texten ovan högt så är den ju rätt lätt att förstå. Men en översättning till modern svenska blir väl:

Djur dör,
vänner dör,
själv dör du också;
ett vet jag
som aldrig dör:
domen över den döde.

Det betyder väl att det som blir kvar när vi dött, är de minnen som andra har av oss. Men att dessa skulle finnas kvar och aldrig dö, tror jag inte på. På den punkten hade nog Oden fel, trots sin vishet. Han hade ju offrat sitt ena öga i Mimers brunn, för att bli klok som en bok. Men trots detta har han nog fel vad gäller hur länge minnet efter en, finns kvar när man har dött. Ens barn och barnbarn minns kanske vem man var och hur man uppförde sig. Men sedan försvinner nog de flesta av oss in i tidens dimma.

Men jag har just fått säga farväl till både djur och människa, de sista veckorna. Vilket varit tungt och ledsamt. Men det är ju också en påminnelse om tidens gång och livets korthet. För det är kort, väldigt kort. Våren är ju annars den tid då blommorna som vilat i jorden återkommer. Det är ju den tid då de flesta djur klokt nog föder sina ungar. Så de sedan får hela sommaren att växa till sig på. Men det är egentligen en olämplig tid att dö. Men det är ju, enligt min mening, all tid olämplig för. Men av alla olämpliga tider, är våren lite extra olämplig.

De flesta av oss går alltså runt en stund på jordklotet och finns en stund. Sedan finns vi andras minne en stund till. Men sedan är vi lika borta, som vi aldrig har funnits. Det finns ju några undantag. Som Sokrates som går runt i Aten och ställer frågor, som ger folk insikter om hur saker hänger ihop. Eller Jesus som vandrar runt och predikar vid Genesarets sjö om hur man bör bete sig, för att komma till himlen och gud. De finns kvar i andras minne länge till, kanske så länge det finns människor med minne. Men de flesta av oss dör bort som en vindil över sjön. Men ändå, får man väl hoppas att de som minns en, sörjer en tid och sedan ler med värme, när de tänker på en. Det är inte så dåligt. Det får räcka.

Peter