Hej vänner!

Igår var jag på begravning. Det var en fin begravning. Värdig och vacker med fin musik. Trots att jag själv inte är så troende precis, tycker jag kyrkliga begravningar är fina. Jag är medlem i statskyrkan, trots att jag tycker dess trosbekännelse är rätt pinsam. För jag tror varken på jungfrufödelse eller på evigt liv. Men samtidigt är jag avundsjuk på de som inte mist sin barnatro utan har en gud att vända sig till, när livet är besvärligt. Ni som läser denna blogg regelbundet, vet att jag är en rätt flitig bibelläsare och ofta använder citat ur denna bok i mina texter. Varför vet jag inte riktigt. Men det står mycket klokt i Skriften, som man kan fundera över. En hel del dumt också förresten, som man strunta i att fundera över. Ömsom vin och ömsom vatten, som man brukar säga .

Annars har jag inte haft någon lust att skriva något den senaste tiden. För jag tycker att det bara blir ledsamt och negativt. Inte för jag tycker att jag måste vara kul, när jag skriver i min egen blogg. Men det får ta mig fan finnas gränser. Inte vill jag dra ner er i min negativism. Ni vaknar kanske glada och pigga och ser fram mot en fin dag. Så läser ni min bloggs jävla mörker och får denna fina vårdag förstörd av mig. Eller så tänker ni: ”det var en tråkig fan. Kan ingen ge honom någon lämplig medicin så han slutar gnälla så förbannat. Har uppenbarligen något fel på signalsubstanserna, den jädra tråkmånsen.” Så tänker ni nog.

I den stora världen är det otäckt som vanligt. Den otäcka vitryska diktatorn ägnar sig åt flygplanskapningar och kidnappning. En riktigt obehaglig gangster som ser ut som Stalin och verkar lika sympatisk, som den jäveln. Men orsaken till att han inte hamnat i den saltgruva där han bör låsas in, är ju att han är kompis med den lilla obehagliga, aggressiva, homofoba giftmördaren som styr Ryssland. Den jäveln skulle man ju bara behöva sätta på en schalett och ge en handväska, så skulle han kunna spela huvudroll i ”Arsenik och gamla spetsar”.

Ute regnar det. Det vräker ner över Vasastan, där jag för närvarande befinner mig. Men till helgen skall det visst bli sommar hörde jag på väderleksrapporten. Om så blir fallet så skall jag cykla en riktig långtur har jag tänkt. Den typen av fysisk aktivitet brukar göra att jag piggar på mig. Sedan kamrat Katten lämnade in, har jag inte riktigt haft lust att göra så mycket. Men nu måste jag skärpa mig och komma igen. För det här duger inte. Min kropp börjar förfalla och bli en ruin av sin tidigare smårunda välfungerande skönhet. Så nu är det dags att bli en bättre människa igen. Får väl börja med att cykla till Krusmyntagården utanför Visby och där fylla på näring och vätska. En räkmacka och en öl, blir bra att inleda träningsprogrammet med. Sedan riskerar jag väl få gikt. Men det får det vara värt. För efter denna tid av pandemi och när man saknar sin svanslösa katt, känns ett giktanfall mer som en del av vardagen, än som något speciellt. Skall det jävlas kan det lika gärna göra det ordentligt.

Peter