Hej vänner!

I Israel är det som vanligt krig och elände på grund av att idioter, på bägge sidor i denna konflikt, fortsätter göra så oerhört korkade saker, att man undrar vad det är för fel i huvudet på dem. Nu började det med att Israels idioter på ett mycket provocerande sätt, fick för sig att vräka palestinska familjer från sina bostäder i Jerusalem. Vilket naturligtvis ledde till protester som slogs ner med våld. Varpå israeliska och palestinska idioter började överfalla och misshandla varandra samt förstöra varandras egendom. Värst är väl som vanligt extremister. Som tror sig ha gud på sin sida när de försöker ta livet av varandra i den heliga staden och andra städer. Vilket är ett tydligt tecken på att deras gud inte finns. Men att djävulen är desto mer närvarande och har troende och tillbedjare överallt. Sedan blev det vanliga köret med raketer och flygbomber som utan urskillning skadar och dödar barn och andra helt oskyldiga människor. Det verkar helt hopplöst att få ett slut på detta elände. Som verkar vara någon sorts livsluft för idioter på bägge håll. I min barnsliga naivitet skulle jag vilja sätta ihop en grupp av äldre palestinska och israeliska kvinnor, som mist barn och barnbarn i denna konflikt. Var och en fick berätta hur deras barn och barnbarn dödades. Därefter kunde de försöka hitta en gemensam lösning och kompromiss för att få slut på detta meningslösa dödande, som deras idioter till gubbar och söner bara fick acceptera. Men tyvärr har äldre damer sällan det inflytande och den makt de förtjänar.

Jag är ju generellt misstänksam mot folk som söker makten. Oftast är det män som lyckas nå positioner som de utnyttjar till att bestämma över andra. Ett manipulativt släkte som vädjar till det sämsta i människan. De finns överallt och tycker de är viktiga och vet bättre än oss andra. Vi svaga och tvivlande, som inte är riktigt säkra och i värsta fall söker någon sorts trygghet hos dessa tvärsäkra, makthungriga storpappor, som bara ställer till det. Ni vet de där som vinkar livligt med armen när någon skall väljas till ”klasspappa” eller ordförande i bostadsrättsföreningen, medan förståndigt folk tittar ner i sina papper och ser nervösa ut. Ni vet de där som redan är ordförande i idrottsföreningen, flitigt deltar i Rotary, åker Vasaloppet och jobbar 70 timmar i veckan och av någon konstig anledning är stolta över det. Som alltid har en baktanke i alla relationer, om hur andra kan utnyttjas och som bakom sin spelade ”trevlighet” föraktar svaghet. Som utnyttjar sin överlägsenhet och brist på känslighet, till att skrämma andra och tysta opponenter. Som är framgångsrika i politiken och näringslivet.

Jag såg att ett gäng sådana där typer hade försökt skrämma en anställd på ett företag som heter Attendo till tystnad, när hon berättade om förhållandena på sin arbetsplats under pandemin. Att man inte lyckade upprätthålla distans mellan covid-smittade och friska, trots att man lovat att göra så. Så hon blev uppkallad och hotad med uppsägning och kallades illojal för hon berättade om dessa missförhållanden. Nu var hon smart nog att spela in detta samtal. Så den högsta chefen fick be henne om ursäkt. Men vad jag förstår fick varken han eller de som uppförde sig på det här sättet lämna sina anställningar. Tvärtom tilldelade de sig själva rejäla bonusar betalda med skattepengar. Vilket säger allt om deras moral och hur den typen av människor alltid tycks flyta upp som äckligt mögel på hallonsylten.

Följer ni med på kultursidorna i tidningen. Det gör inte jag alltid. Men nu har jag läst om en grej som är rätt intressant och konstig. Det handlar om en bok, som jag inte har läst som har skrivits av en tjej som heter Kajsa Ekis Ekman. Huruvida Ekis är ett förnamn eller efternamn vet jag inte. Jag har läst inlägg av henne i tidningen någon gång och tyckte hon verkade vara en mallgroda. En kvinnlig Guillou, med samma ödmjuka attityd som han, till folk som inte delar deras uppfattning. Hur som helst har nu denna Ekis skrivit en bok som heter om ”Könets existens” som gjort en del människor upprörda. För hon menar att det finns kvinnor och män och att man bör använda de orden när man talar om detta fenomen. Men vad jag förstår, (vilket jag inte riktigt gör) menar en del att den uppdelningen i könstillhörighet, är en social konstruktion. För det finns människor som inte känner att de passar in i några av dessa kategorier. Men nu framför tydligen en del, att man på grund av detta inte bör använda orden ”man” och ”kvinna”, utan något som är mer neutralt. Så de som är transsexuella inte känner sig uteslutna och marginaliserade. Nu skulle man ju kunna tycka att ett alternativ är att behandla alla människor med respekt och förståelse. Inte försöka hitta på nya ord om verkligheten. Det skulle ju också bli lite förvirrande om feminismen och kvinnokampen, skulle handla om rätten att välja sitt kön. För det är väl egentligen en annan fråga. Nu var planerna tydligen att denna bok skulle debatteras i ett samtal på Mittuniversitetet. Men detta samtal ställdes in för att några kunde bli ”kränkta” om man diskuterade innehållet i denna bok. Konstig inställning tycker jag. Om någon skulle vilja diskutera något äldre mäns förlegade sexualiserade kvinnosyn och deras obehagliga tendens att med sin otäcka manliga blick fastna i damers dekolletage, så skulle jag väl känna mig lite kränkt. Men det hade jag fått stå ut med även om det skulle kännas lite orättvist och plågsamt. Det är liksom bara att suga i sig. För det kommer skrivas böcker vars innehåll man ogillar och som kommer göra en kränkt och ledsen. Men som också kommer tvinga en att pröva sina argument. En gång var det folk som blev så kränkta av innehållet i vissa böcker att de brände dem på bål. För att på ett oerhört tjatigt sätt på nytt citera Bertrand Russel: ”If an opinion contrary to your own makes you angry, that is a sign that you are subconsciously aware of having no good reason for thinking as you do.”

Själv är jag ju rätt biologisk i min syn på människan. Jag ser oss som ett däggdjur bland andra även om vi är ovanligt komplexa och svåra att begripa sig på ibland. Men att det finns handjur och hondjur av den här arten, precis som hos alla andra arter, tycker jag är helt naturligt. Att det ibland blir lite knas vad gäller detta hos människor och djur, är väl inte så konstigt. Men det ändrar inte det faktum att det finns kor och tjurar, ston och hingstar, baggar och tackor osv. Om vi nu väljer att dela upp efter kön, skulle jag ju ingå i gruppen handjur. Samma grupp som tjurar och hingstar. Vilket kanske förvånar er. Fast det är klart jag skulle ju också ingå i samma grupp som bockar också, vilket är lite pinsamt. För man vill ju hellre jämföras med en tjur än en bock.

Jag inte på något vidare humör. Jag är fortfarande ledsen över att jag inte längre har någon katt och saknar den jag hade. Fortfarande kollar jag att dörren till muggen står lite på glänt så han kan gå och kissa på sin låda. Inte för han gjorde det så ofta så här års, när det var varmt ute. Då brukade han fixa sådant utomhus. Men det har varit en vana att kolla att toadörren är lite öppen. Vilket alltså numera är helt onödigt. Jag har fortfarande kvar kattlådan som någon sorts minne och vill inte ta bort den. Vilket talar för att jag inte är riktigt som jag skall. Tycker faktiskt inte något känns riktigt kul för närvarande och bekymrar mig för allt både i stort och smått. Det har jag i och för sig gjort även tidigare. Men sedan kamrat Katten dog tycker jag det känns värre än tidigare.

Egentligen har jag ju mycket att vara glad över. Som att alla mina nära och kära har det bra och är friska och har jobb och bostad. Men just nu har jag svårt att fokusera på allt som är bra. Men desto lättare på allt som är åt helvete i världen. Men trots allt, jag är vaccinerad med min första dos av vaccin mot det otäcka viruset. Det kommer bli sommar med ”lust och fägring stor”, som det står i psalmen. Hur det blir med lusten får vi väl se. Vad gäller fägring, är det knappast något jag står för just nu. Långhårig, småfet och otränad går jag runt och misspryder denna fina vår. Jag måste börja cykla igen och försöka gå ner så där en 10 kilo. Men det känns motigt, när man inte längre har en svanslös katt som muntrar upp en. Just brist på svanslösingar kan göra en lite nedstämd har jag märkt.

Peter