Hej vänner!

Här i Visby är det idag en regnig, tråkig och blåsig dag. Blåsten gör också att det är kallt och otäckt. En utmärkt dag att vara på dåligt humör i. En dag där ens inre gråhet, fint samspelar med det yttre eländet.

Det är visst våffeldagen. Men jag har inget våffeljärn. Vilket för det mesta inte gör något. Men just i denna oerhört gråa dag hade det varit fint med några våfflor till tröst. Med vispgrädde och hallonsylt.

Det är alltså Vårfrudagen som har med Maria bebådelsedag att göra på något vis. Tydligen var det den dagen ärkeängeln Gabriel nedsteg och berättade för Maria att hon var på smällen och skulle få en son nio månader senare. Detta trots att hon var jungfru och aldrig så mycket som luktat på en karl. Vilket låter för dumt för att vara sant. Men det finns folk som tror på sådant dumt och på evigt liv. Rädda för både sex och döden tydligen. Själv är jag bara lite skraj för döden. Huruvida Josef eller den helige ande haft ihop det med Maria, tycker jag verkar rätt oväsentligt. För mig får Maria gärna haft ihop det med en vanlig kille, på samma sätt som andra för att få barn. Det viktiga måste väl ändå vara att hon fick en son, som hon lindade och lade i en krubba. Huruvida han därefter gick på vatten och uppväckte döda, tror jag är ytterst tveksamt. Likaså att han förvandlade vatten till vin. Men att han sa: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem", var bra sagt. Kunde inte sagt det bättre själv.

Idag lämnade jag in bilen, bytte olja och fick mina sommardäck på plats. För länge sedan brukade jag fixa sådant alldeles själv. Men det slipper jag nu för tiden. Vilket är skönt. Min bil är rätt bra, trots att den är 26 år gammal. Men den är ful. För lacken har släppt på några ställen. Själv är jag ju också lite matt i lacken för närvarande.

Jag tillhör ju den generation som hade tramporgel i klassrummet. Undra vart alla tramporglar tog vägen. Likaså kan man undra vart alla räknestickor försvunnit. För jag fick en sådan när jag gick på högstadiet om jag minns rätt. På gymnasiet var jag en flitig användare av detta redskap. En kunskap som jag inte har ett dugg användning av idag. Då var jag rätt bra på att använda dessa stickor.

Förresten kan man ju inte lita på någon eller något längre. För ni kan inte veta om det är jag eller någon sorts jävla AI-grej som skriver dessa rader. Fast jag läste att de där AI-programmen tar bort sådant som svordomar och runda ord. Säger man runda ord nu för tiden? Det var ju något som jag tror den lite konstiga skådespelaren Per Oscarsson, kom på att kalla de vardagliga sexuellt laddade ord som fortfarande på 60-talet förbjudna, att säga offentligt. Men som tur är tycker tydligen AI-programmen att det fortfarande bör censureras. Så nu skriver jag knulla, så ni vet att det är jag och ingen jävla maskin som skriver detta. Det är ju fan att man skall behöva bli en gammal snuskgubbe bara för att bevisa att man inte är en jävla robot. Får väl lägga in lite sådana ord lite slumpmässigt i texten som bevis.

Så vi lever i en tid full av lögner och falskhet. Texter kan vara skrivna av maskiner. Bilden ljuger och du kan inte ens vara säker på att den som ringer, är den hon eller han utger sig för. Även om du känner igen rösten. Jag läste att den mesta musiken på Spotify är skapad av datorer nu för tiden. Det är skrämmande och tråkigt. Vi människor gör oss alltmer onödiga. Vilket är otäckt. AI kan alltså skriva artiklar och uppsatser. AI kan göra musik som är omöjlig att skilja från den som människor komponerat. Säkert kommer andra konstformer också snart göra på ett sätt, som gör dem omöjliga att skilja från det som människor målat och skulpterat. Vilket kommer att döda konsten. Till och med scenkonsten kommer väl att ersättas av avatarer på något sätt. Redan framträder ju ABBA på scen på det viset har jag läst. Så det som skapats från grottkonsten för 20 000 år sedan till Picasso kommer vara en period av den mänskliga hjärnans skapande och ersättas av algoritmer och datorprogram. För vem vill lägga ner timmar på att måla en målning eller skriva en dikt, om en dator gör både bättre och snabbare.

Fast kanske ändå inte ändå. För jag brukade när jag jobbade ibland besöka klassrum på lågstadiet. Oftast för att observera någon liten blomma, som hade svårt att klara klassrumssituationen lika bra som sina jämnåriga. Då hade jag ett litet knep. Jag brukade berätta vad jag hette och att jag var där för att kolla hur de hade det. Sen sa jag: ”Det var en gång” och berättade en av de sagor jag lärt mig. Det brukade fungera klockrent. Brukade bli tvärtyst även om det innan varit lite pratigt. Även de små filurer jag var där för att observera lite extra, brukade tystna i flera minuter. 

Fast alla dessa ungar säkert brukade titta på tecknade serier, där handlingen sker i rekordfart, så var det att jag berättade utan att läsa i en bok, tydligen något som intresserade deras små hjärnor. Det är ju lite likadant när man sitter och tittar in i en brasa. Man kan sitta där och kolla på pinnarna som brinner hur länge som helst. Jag gissar att det finns någon sorts nedärvd fascination som väcks av berättelser och vid en brasa som brinner. För så har ju människor umgåtts i säkert minst 100 000 år gissar jag. Så man får hoppas att inte AI och skärmar, till slut dödar även denna långa mänskliga historia.

Jag är ju kompis med en lite envis och vaktig tax. Han är alltså en rätt typisk representant för sin ras. Men vi trivs ändå tillsammans. Taxar är ju så långt i från artificiell intelligens man kan komma. De har ju mer i nuets och nyfikenhetens intelligens. Taxar visar ju också ständigt att de gillar en. Man behöver ju bara gå ut en liten stund, för att få höra hur efterlängtad man varit och hur kul det är att man är tillbaka. Man bör ju inte förmänskliga djurens känslor. Men jag är helt säker på att taxen Stefan gillar mig och tycker jag är bäst i världen. Det är han nog rätt ensam om att tycka. Jag gillar honom också väldigt mycket och tycker han är en trevlig prick. En riktig personlighet.

Peter

  

Hej vänner!

Så lever vi i en konstig, förvirrad och farlig tid. I den stora världen styr två totala galningar supermakterna. Två i grunden psykiskt störda individer, sitter alltså med möjligheten att utplåna världen, som vi känner den. Det är hemskt att tänka på. Som att ge två treåringar varsin kulsprutepistol med fulla magasin, att leka med. Hur fan skall det sluta.

I Sverige händer också en del konstiga saker. Som att ordföranden för Liberalerna kramar ordföranden för det parti, som är det minst liberala i hela landet. Man blir liksom förvirrad av den kramen. Själv är jag ju rätt snål med kramar. Jag kramar nästan bara folk jag älskar eller gillar. Vad gäller dem är jag en bra kramare. Men vad gäller andra hälsar jag artig, men är inte särskilt kramgo. Jag skulle inte krama Jimmie Åkesson. Inte heller någon av ovanstående presidenter eller deras anhängare. Inte heller Ungerns president Vidkun Quisling, skulle jag krama. Om någon av dessa knäppgökar skulle vilja krama mig skulle jag bli rädd. För det skulle ju vara som att bli kramad av en boaorm och det är farligt. Men å andra sidan är det väl inte många, som skulle vilja krama den typen av människor. Men det finns det en del jag vill krama, om de vill krama mig. Men om jag inte är säker, så låter jag bli.

Här i Visby hotar ju vattnet ta slut och vi uppmanas spara vatten. Det här med vattnet har blivit en krånglig historia i Visby. Under mer än en månad fick vi ju koka allt vatten som vi skulle dricka. För det innehöll vattenloppor och mikrober. Men om man bara kokade dessa, var de helt ofarliga och döda. Sålunda är en död vattenloppa, en bra vattenloppa. Egentligen helt okej att ha i soppan.

Det har blivit vår på riktigt här i Visby. Snödroppar och vintergäck blommar och strandskatorna har kommit. På morgonen sjunger fåglarna i botaniska trädgården. Det är ett himla sjungande och pipande. Men det kommer säkert bakslag i april. För det gör det alltid. Man tror att det är över. Men så blir det kallt igen. I värsta fall snöar det också. Jag brukar ju skriva om att den amerikansk engelska poeten T.S. Eliot börjar sin dikt The Waste Land med orden. ”April is the cruellest month”. Varför han tyckte att april var den grymmaste månaden vet jag inte. Kanske just för att den ofta lurar ut en i vårjackan, alldeles för tidigt. Det är ju rätt taskigt gjort. Men om det är grymt vet jag inte. I varje fall inte om man jämför med de maktens män som nu styr i världen. Där kan man snacka om grymhet. Om dum jävla grymhet. Som gör mig rädd för framtiden. Mer för mina barn och barnbarns framtid, än min egen.

Jag har börjat få svårt att skriva. Något har hänt, som gör att mina tankar inte hoppar runt som kaniner i skallen, som förr i världen. Det är lite trist. Men ni som läst mina inlägg från några år sedan eller mer har nog märkt det. Jag har blivit ältande och rätt tjatig. Rätt tråkig faktiskt. Det är inte kul att vara tråkig och grå. För även i denna hemska tid och otäcka värld, finns det saker att skratta åt och glädjas över. Men jag har svårt att se dessa roligheter och glädjeämnen, på samma sätt som tidigare. Vilket är lite trist. Jag skulle vilja sjunga som man sjunger i Frans Mikael Franzéns dryckesvisa: 

”Ty en blomma är glädjen, idag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan.
Just nu när du kan, hav en lycklig minut
och tänk på det kommande sedan.”

I helvete jag följer dessa kloka ord för närvarande. Vilket jag borde göra. Istället går jag runt och funderar jag på dumheter jag gjort eller oroar mig för framtiden. Jävligt onödigt och föga produktivt. Jag blir faktiskt rätt förbannad på mig själv ibland. För man vill ju inte var någon, som gör världen ännu tråkigare än den är. Fast man är en mogen man, vill man ju med ett leende på läpparna vara glad, kåt och tacksam. I alla fall ibland. Som man en gång var. Nu skall jag gå ut en kvällsprommis med taxen Stefan. Som är en glad kille nästan jämt. En tax, som likt folket i vårt västra grannland säger: ”Ut på tur, aldrig sur.”. Något att ta efter av oss, som mer liknar vårt östra grannlands surdegslimpor.

Gör som jag skänk lite stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/skank-pengar/ge-en-gava/

Peter

 

 

  

Hej vänner!

Jag har fått anledning att på nytt fundera på mitt liv. På vem jag är och orsaken till att jag är den jag är. På alla misstag jag begått och vad jag lärt mig av dem. För det är väl ofta de, som på djupet lärt en något. Som gett nya insikter och gjort en litet visare. Det jobbiga med det är att man under åren blir alltmer osäker på vad som är rätt. Inser att mycket ofta är en uppfattning om hur sannolikt man bedömer att något är. Fakta som går att mäta kan man väl ofta var rätt säker på stämmer. Sannolikheten för det är ju oftast rätt hög. Men vad gäller sådant som värderingar och politiska åsikter, är det ju inte sanningar. Även om en del verkar övertygade om att så är fallet. De verkar inte riktigt kunna skilja mellan fakta och åsikter. Som de där som stöder USA:s så kallade president. Som förnekar fakta när dessa talar emot, hur de vill att de skall förhålla sig. Även när det uppenbarligen inte stämmer. Men de kommer säkert aldrig erkänna att de har fel. Det kommer inte spela någon roll, hur mycket fakta som än visar att så är fallet. För det skulle ju få dem att framstå som dumma och obegåvade. Så de håller fast vid att det som framförs av Trump och TV-kanalen Fox, även när det uppenbarligen inte stämmer. För att slippa se begränsningarna i sitt eget jag och att de helt enkelt är lite dumma i hela huvudet.

Men det gäller väl ofta lite generellt för vårt mänskliga fungerande. För den som byter åsikt möts ju ofta med misstänksamhet och den som erkänner att han hade fel tidigare, är inte den som beundras för att han lärt sig något nytt. Inte någon som blivit klokare, genom att ta till sig ny information och erkänna att han nog hade fel tidigare. Tänk om våra ledande politiker skulle våga säga : ”Jag var övertygad om att det var på ett visst sätt. Men nu är jag inte säker längre. Jag kan ha fel och våra motståndare hade nog rätt.” Eller om Jan Guillou ödmjukt skulle säga att han förstått, att även andra kan ha rätt. Eller om Påven skulle säga att han efter att funderat igenom alltihop och kommit fram till att det nog inte finns någon gud och att katolska kyrkan är skyldig världen, en ursäkt för allt ont den ställt till med och ställer till med.

 För mig börjar den låda i huvudet på vilken det står ”Vet inte” bli överfull. För det är så mycket jag inte vet. Det finns folk som är jävligt säkra på sin sak. Oftast är de rätt korkade. Ni vet de där som som sprider helt ologiska sammansvärjningsteorier. Det handlar om allt, från att de forskare som utifrån fakta de samlat, tycker att dessa visar på att våra utsläpp orsakar en klimatförändring, som på sikt hotar vår värld. Men det finns de som tydligen tror att alla dessa välutbildade och kunniga personer, ingår i en stor sammansvärjning som finns för att jävlas med mänskligheten. Eller de som menar att vaccinationer av barn kan göra dem autistiska och att all forskning, som visar att det inte stämmer, görs av hemska typer som förtiger fakta och sanningen. De tycks mena att alla de tusentals människor som går till jobbet och sätter på sig en vit rock och forskar, samtliga har kommit överens om att förtiga fakta och ljuga. Som påstår att bakom alla dessa sammansvärjningar skulle ligga en grupp ”globalister”. Vilket tydligen är en omskrivning för judar. Simon den vises protokoll i ny tappning alltså. Ni hör ju själv att det låter helt orimligt och korkat. Men som sagt, det går inte få dessa människor ändra åsikt. För det handlar inte om kunskap, utan om något annat. Mer om tro, än vetande. Mer om att ingå i en grupp som sett ”sanningen”, än om förnuft. Det är som att säga till de som ingår i en religiös sekt, att de är ute och cyklar. För dem blir det ju bara ett hot och ett bevis för de som står utanför, inte förstår hur det egentligen är och behöver undervisas. Även om de som behöver denna undervisning, är professorer i meteorologi eller medicin och har publicerat resultatet av sin i forskning i Science.

Sokrates sa ju ”Jag vet att jag ingenting vet”. Men det handlar väl om att han betonade vikten av att inse att ingen kan ha all kunskap och att man inför det bör vara ödmjuk och inse sina begränsningar. Det enda vi kan göra är inse att vi kan ha fel. Och om vi får ny information eller får höra argument som talar för att vi nog inte hade rätt, ändra uppfattning. För det som kännetecknar en extremist är väl motsatsen. Som Churchill sa: ”En fanatiker är någon som varken kan byta åsikt eller samtalsämne.” En tråkig typ med andra ord. Som ni vet ogillar jag extremister, oavsett om de befinner sig långt till höger eller långt till vänster. Å andra sidan tycker de säkert illa om mig. Men det är jag för gammal för att bry mig om längre. Fast jag måste säga att det är otäckt att de idéer, som orsakade det förra seklets katastrofer och massmord, har kommit tillbaka i ny form.

Jag har förresten börjat se på ”Morden i Midsomer på TV. Det har varit rätt spännande och kul. För efter en operation för några år sedan orkade jag inte se på TV någon längre stund. Men nu orkade jag se från början till slut. Men jag retar mig som fan på all jävla reklam, som stör mig i mitt tittande. Ett jävla tjat helt enkelt. Som de där jävla knasbollarna som envisas med att tjata om någon sorts hotellbokningstjänst som tydligen heter Trivago eller någon sorts reklam för idioter som vill spela bort sina stålar och tror sig vara ”storspelare” med stort S. Jag försöker tänka på annat så länge eländet pågår och förstör programmet för mig. Men jag vet inte om jag orkar i längden tvingas se på sådan skit. Men å andra sidan är väl snart alla invånare i Midsomer med omnejd mördade och döda. Så då tar väl programmet slut. Verkar vara en livsfarlig plats att bo på.

Men jag är faktiskt lite nyfiken på vem som blir den nya ICA-Stig. Chefen för min ICA-affär på Stora Torget i Visby heter Jimmy. Han jobbade som anställd där, när jag flyttade dit 2006. Sedan blev han visst ICA-chef någon annanstans på Gotland. Men några år senare kom han tillbaks till sin tidigare arbetsplats. Men nu som chef över affären. Det är en trevlig kille och jag tror de anställda trivs på sin arbetsplats. För flera stycken har jobbat där, sedan jag flyttade till Visby. Det är trevligt att handla där, för efter alla dessa år känns det lite som vi är kompisar. Så när det föreslogs att man borde bojkotta ICA, för att den kedjan på grund av bristande konkurrens hade för höga priser, så insåg jag att det inte var aktuellt i mitt fall. Jag hade ta mig fan betalt en del extra för att få handla där. Vilket jag kanske gör förresten. Men det är det värt. Fast jag tror Jimmy tjänar rätt bra på sin affär. För han har en fin bil. Men det är han värd. För han jobbar som fan och drar sig inte för att sitta i kassan. Så att de anställda kan göra andra arbetsuppgifter och ta hand om de varor de har ansvar för. Jimmy kunde förresten bli ICA-Stig. Det är ju bara att flytta dit hela TV-teamet och lite nya ansikten skulle ju pigga upp reklamen.

Dikt på det.

 I en ljusblå morgon
så tänkte jag på
allt som hänt och
allt som varit.

Visst har också jag ibland
vandrat i motvind under
stjärnorna.

Men jag har sett solen
stiga ur havet och lyssnat
till vågornas slag mot stranden.

Hört fåglar om våren
sjunga fram morgonens
ljus.

Jag har legat hos
kvinnor och gått
genom skogar.

Jag har berusat mig
och sjungit till friheten
och landets lov.

Men visst är jag ärrad
och lite trött av alla
minnen.

Men ändå,
i en ljusblå morgon
tänkte jag på allt som hänt
och allt som varit.

Peter

 

 

  

Hej vänner!

Det finns en bok i bibeln som heter Predikaren. Den börjar i den nya översättningen från år 2000 på följande sätt:

”Ord av Predikaren, son till David och kung i Jerusalem. 
Ingenting nytt under solen. Tomhet, idel tomhet,säger Predikaren,tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.”

I 1917 års översättning står det istället: ”Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind. Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem. Fåfängligheters fåfänglighet! Säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”

Jag tycker det är bättre om 1917 års översättning. Det brukar jag göra. Fast vilken översättning som stämmer överens med originalet vet jag inte. Om det i det står: ”Också strävandet efter vishet, är ett jagande efter vind”. Vilket är fint skrivet.  Hur som helst, är den där predikaren tydligen rätt uppgiven och inte i toppform när han börjar skriva på sin bok. För även i resten av boken handlar det mesta om att bakom all glädje och förlustelse finns ytterst bara förgänglighet eller tomhet. 

Som han skriver: ”Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet. Det är dåraktigt, sade jag om skrattet, och om glädjen: Vad tjänar den till?Jag beslöt mig för att njuta av vin men ändå låta visheten råda i mitt hjärta. Jag ville ägna mig åt dårskap för att se vad som är bäst för människor att göra under himlen, de dagar livet varar.”

Där tror jag Predikaren borde ta sig en funderare. För att njuta av vin och låta visheten råda i sitt hjärta, är rätt motsägelsefullt. I varje fall är det inte min erfarenhet, att det alltid är så lätt att njuta av vin och samtidigt låta visheten råda. Jag kunde ge exempel på motsatsen. Både vad gäller mig personligen, men också vad gäller mänskligheten i stort.

Varför denne Predikare, tycker allt känns så jävla tomt och förgängligt, vet jag inte. Men ibland känner jag likadant som honom, när jag tänker på all jävla ondska och allt lidande som denna ondska orsakar. ”Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem. ” Så kan jag säga till killen som för minst 2000 år sedan skrev ner detta, att det inte blivit ett jävla dugg bättre sedan dess. Vilket är en tråkig historia.

Men den 17 mars är det Saint Patrick’s Day. Det är ju Irlands nationaldag och den firar jag, genom att dricka en Guinness samt sätta på mig en fin grön tröja. Nu kanske ni undrar varför jag firar denna dag. Det har jag inget bra svar på, mer än ”because I am worth it”. Dessutom ger det mig en anledning att dricka ett glas Guinness. Sláinte på er!

Peter

Slava Ukraini 

  

Det var den våren
jag kom hem.

Jag hade överlevt
och tussilago och
blåsippor blommade
vid vägkanten.

Det doftade jord
och talgoxar och
blåmesar filade på.

Så var det en vår
bland andra vårar.

Men ändå hade
något hänt och jag
var en annan nu.

En som fallit
mot den förlorade kärlekens
betong och rest sig.

Nu kan du undra
vad jag lärde mig.

Inte ett jävla något.

  

Hej vänner!

Så har det startats ett krig till. Som det inte räckte med de som redan fanns. Fan vet hur det skall gå. För det är ju en historisk erfarenhet att det är lättare att starta krig, än att avsluta dem. Hittills har det väl visat sig att hur fina generalernas planer än är, så faller dessa ihop inför verkligheten. Det blir aldrig som planerat. Slutar i en jävla gyttjefylld lergrav i Frankrike, i iskyla med förfrusna fötter i Stalingrad, i en snabb utrymning från Saigon eller i en sönderskjuten lång kö av stridsfordon på väg till Kiev. Hur jävla enkelt och välplanerat, killarna med streck och stjärnor, sa att det skulle bli. Hur fan det här nya kriget blir, är alltså svårt att veta. Men att det inte blir som planerat är väl rätt säkert.

Det har gått 40 år sedan Olof Palme sköts på Sveavägen, några hundra meter ifrån där jag då bodde. Då var jag 32 år. Det var en konstig dag, då hela landet var i någon sorts osäker chock. För man visste inte vad det handlade om och vad och vilka som låg bakom detta mord. Jag hjälpte några kompisar att flytta den dagen. Det kändes på något sätt konstigt med vardag, i denna osäkerhet. Något hade hänt som jag kände skulle förändra Sverige och det skulle aldrig bli som det var. Jag tycker jag fick rätt. Det blev aldrig som det var.

Så innehåller livet ett antal händelser som är vändpunkter. Det finns ett före och ett efter. Iallafall är mitt liv på det sättet. Något händer som gör att livet förändras och blir annorlunda än det var innan. Ibland inte så våldsamt annorlunda. Men ändå annorlunda. Som när kärlekshistorier tar slut. När någon dör och man drabbas av sorg. När man får barn. Eller när man drabbas av någon traumatisk händelse eller flera. Det finns ett före och ett efter. Man lever vidare, men förändrad. Efter den första stora kärleken, efter man får barn, efter att föräldrar dör, efter man varit med om något, som hotar en till livet. Man lever vidare och har kanske lärt sig något av de erfarenheter man gjort. Kanske är det lite likadant med hela samhället. Det fortgår även efter att statsministern mördats. Men det blir aldrig riktigt som det var.

Liberalismen dör sotdöden. Nästan ingen röstar på det liberala partiet längre. Man röster på massa andra partier. Men på Liberalerna är det väldigt få som röstar. Det är många fler som röstar på partier långt till höger eller långt till vänster. Tjugo procent tänker rösta på ett parti långt till höger och sju procent på ett parti långt till vänster. På Liberalerna tänker nästan ingen rösta. Undra varför ingen gillar liberaler längre. Kanske har de gjort bort sig på något vis. Eller så är de för småborgerligt liberala på något sätt. Själv är jag ju emot alla privatiseringar och vill ha en statlig skola, postkontor, televerk och statliga apotek. Som det var förr. När det var bra. Innan den jävla datoriseringen. På den tiden när man kunde ringa till en kundtjänst och få tala med en människa om något jävlades. Sålunda är jag numera en hopplös gubbe. Nostalgisk och tillbakablickande. Precis en sådan gubbe, som jag som ung lovade att aldrig bli! Jag skulle ju bli ”Forever young” som Dylan sjunger. Det sjöng förresten Pete Seeger också. Han gav aldrig upp, utan kämpade på in i det sista:
https://youtu.be/Ezyd40kJFq0?si=qOyyG9HfiNadKzyz

Nu skiner solen ute och det ser ut att bli en fin vårdag här på Gotland. Så jag får väl ge mig ut på en prommis med taxen Stefan om några timmar. Sedan igår gäller regeln att hundar skall vara kopplade i naturen. Så nu blir det långkoppel. Stefan är ju inte sådan att han ger sig ut på äventyr. Utan han håller sig nära mig även utan koppel. Men regler är regler. Även om man som Stefan är världens sämsta jakthund. Fast han är tax. Men man vet aldrig. Det kan ju ligga ett litet rådjurskid bakom en buske i skogen och det vore ju olyckligt om Stefan inte var kopplad.

Nu tycker jag ni skall gå tillbaka och klicka på länken ovan och lyssna på Pete och en massa ungar som sjunger ”Forever young”.

Peter