Hej vänner!

Nationalism är knepigt. För jag begriper inte tanken att man skulle vara så speciell bara för man är född på en speciell plats på detta klot, som är ett dammkorn i universum. Samtidigt är det ju dumt att förneka att jag känner någon sorts samhörighet, med de som delar detta öde att vara födda på denna lilla halvö på den euroasiatiska kontinenten. Fast jag vet inte riktigt vad som ingår i denna samhörighet. Jag känner också mig som en del av den gemenskap, som vi som sett Hylands Hörna och druckit mellanöl i ungdomen ingår i. Vi som lyssnade på Beatles och hade betyg från 1 till 5 är ju födda i ett annat sekel och börjar tackla av. Vi som skrivit på skrivmaskin och betalade våra räkningar på postkontoret. I den gruppen ingår jag.

Men jag är också svensk, har svensk pass och har inför gud lovat att försvara detta land om det angrips. Nu tror jag ju inte så mycket på gud. Men det ändrar ju inte så mycket. För har man lovat så har man. Även om jag skulle vara till ytterst begränsad nytta, om Ivan kommer. Fast ibland är jag ledsen och känner som det land jag än gång lovade försvara, inte finns kvar längre. Eller rättare sagt känner jag mig inte längre hemma i det land, jag läser om i tidningen. Kanske för att jag börjar bli gammal och konservativ. Men också för att jag läser om hur den förbannade kriminaliteten förstör varje tanke på att känna glädje och tillförsikt inför framtiden och stolthet över nationen. Jag oroar mig inte så mycket för egen del. För min framtid är ju rätt begränsad. Men när jag tänker på att mina barn och barnbarn skall leva vidare i detta otrygga och hotade land blir jag rätt orolig och ledsen. Både för dess direkta påverkan, som hotar yttrandefrihet, tryckfrihet, rättsväsen och demokratin. Men också för hur den väcker osäkerhet och rädsla. Något som alltid gynnar populister och extremister. Sådana som jag inte gillar.

Vi lever alltså i ett litet land på gränsen till Arktis med polcirkeln inom våra gränser. Där midsommarnatten är ljus och utan mörker. Där vinternatten är lång och kylan ibland bitande. Ett land där årstiderna påminner oss om livets gång. Från vårens ljusa hopp, till vinterns tysta svarta lövfria träd, som står som urklippta siluetter mot himlen om kvällen och väntar på återfödelse. I det landet är jag född och det landet är jag en del av. Som en blåsippa i en björkbacke eller en älg som doppar mulen i en skogstjärn om kvällen.

I USA skall man om några dagar välja en ny president. Den 12 november 2016 skrev jag följande i denna blogg:

”Hej vänner!

Det var ett tag sedan jag skrev några rader till er. Det beror att jag blev rätt illa berörd av resultatet av det amerikanska presidentvalet. Ni som brukar läsa vad jag skriver har kanske lagt märke till att jag inte varit så förtjust i mannen som nu tydligen skall bli president i USA. Jag har faktiskt kallat honom sådant som Kalle Knasboll, jävla stolpskott och kräkmedel. Det har helt enkelt varit svårt att hitta ord för att beskriva hur jag tycker om den mannen. Så jag har fått använda sådana lindriga och försiktiga uttryck i beskrivningen av honom. ”

Sedan dess har den jäveln och hans ryska krigsbrottsling till kompis varit ett återkommande inslag i denna blogg och gjort den lika tråkig som deprimerande. Så i åtta år har dessa vidriga människor stört mig och förstört mitt skrivande. Nu oroar jag mig för att det ena fanskapet skall återkomma som president, vilket skulle få mig att helt tappa tron på mänsklighetens förmåga att gemensamt fatta kloka beslut. För det skulle visa att i USA är sådana som jag i minoritet och de som röstar på dumhet, ovärdighet, grymhet och ondska är flest. Då amerikaner inte är unika, så säger det i så fall något om mänskligheten i sig. Jag läste förresten en artikel av några studenter som kallade sig konservativa som ville att Trump skulle vinna valet. Det med argument så oerhört dumma och naiva att man blir förvånad. Ungefär som att stödja Hitler, för han byggde så fina motorvägar och ordnade ett så fint OS, innan han startade kriget och blunda för galenskapen, hatet, ondskan och vad den ledde till.

Vi lever sålunda i de odjurs tid som det står om i Uppenbarelseboken. De är ju två. Precis som de idioter som nu är kompisar och vill ta över världen. Lika otäcka och hemska. Putin och Trump och deras tal är som ni alla vet 666. Varför det är just det talet vet jag inte. Men det stämmer säkert om man räknar på saken.

Och de jävla krigen bara pågår och pågår, i sin fullständiga galenskap. Det är så överjävligt hemskt att jag inte orkar skriva om det idag. I Gaza och Ukraina bara för att några idioter tar sig rätten att bryta mot all mänsklighet och döda och skada utan urskiljning. Även barn som är i vägen för bomberna.  Jag orkar nästan inte tänka på det längre. Får mig att bli riktigt deppig och uppgiven.

Det har blåst rätt hårt här i Visby de senaste dagarna. Någon dag var färjorna inställda, men nu går de visst igen. Det skall visst lugna ner sig några dagar, för att sedan börja blåsa igen. Taxen Stefan och jag är ju tvungna att gå ut några gånger varje dag oavsett väder. Så vi går här i blåsten och ser lite sura ut. För vi börjar ledsna på den förbannade blåsten, som får våra öron fladdra. Steffes ser ibland ut som han snart skall flyga iväg som elefanten Dumbo, med sina fladderöron. Nu skall jag gå och göra lite lunch. Det blir omelett om ni undrar.

Peter