Så är vi fällda
till marken

Med ansiktet i
gatan, väntande
på den sista sparken.

Av hoppet nu
övergiven.

Huggen av den
bruna kniven.

Visst är det
skam att
ge upp.

Men ondskan
starkast i parti
och i grupp.

Fast det gör ont
för mig att förstå.

Att inför människors
ondska, är vi
rätt små.

Trösta mig inte,
kom inte med
 krav.

För det som jag
trott på, har nu
gått i kvav.

Osaliga är de ödmjuka,
de skall mista landet.

Osaliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet,
ty de skall förtvivla

Osaliga de barmhärtiga,
för de skall möta hat.

Så mig kan man inte
lura numera.

De goda finns,
men de onda är
flera.