Hej vänner!

Jag har börjat tänka rätt mycket på tid. Det finns erfarenheter jag gjort de sista åren, som gjort detta till ett för mig intressant ämne att tänka på. För det har ökat insikten om att även om tid i det stora hela finns i oändlig mängd, så är min personliga tilldelning begränsad.

Tid är ju egentligen ett mått på förändring mellan två tillstånd. Alltifrån sekundvisarens hopp mellan två märken på klockan, till livets början till det dess slut. Först finns vi inte. Sedan finns vi ett antal år. Därefter finns vi inte igen. Så vad gäller livet är förändringen, finnas respektive inte finnas. Så tiden vi inte finns är oändlig åt alla håll. Tiden vi finns är i relation till detta, väldigt kort. 

Men Einstein satt ju och funderade på hastighet, gissar jag. För hastighet är ju sträcka dividerat med tid. Vilket ju skulle betyda att tid skulle vara hastighet dividerat med sträcka. Men om hastigheten är ljusets hastighet och alltså konstant, så måste ju något annat ändras i ekvationen. Sträckan är ju given och likaså hastigheten, alltså återstår tiden som möjlig att förändra. Vilket den också gör. Ni vet alla de där exemplen där en gubbe står kvar, medan en annan far iväg med ljusets hastighet någon timme eller två. När han kommer tillbaka, är den stackare som blev kvar en gammal gubbe, medan den som kommer hem är lika ung och pigg som när han for iväg. Sådant måste man vara mer begåvad än mig för att begripa.

Så tiden finns precis som hastighet och sträcka. För att den skall finnas, måste något förändras om så inte sker så förändras själva tiden. Kanske vi på något sätt känner av det. För när man är ung går tiden på i en rätt lugn takt. Som i barndom och tonår, där det händer mycket under varje år, känns det som man har massor med tid. Men när man är 70, som jag är, händer betydligt mindre, medan tiden rusar iväg. Man hinner ju knappt ställa ner midsommarsnapsen, innan det är dags att lyfta julsupen. Vilket känns lite oroande.

Ibland är tiden ens vän och ibland ens fiende. Numera ofta det senare. För varje födelsedag är ju en påminnelse om att tiden går och är begränsad. Den är liksom obeveklig och kompis med döden. Som är lika obeveklig. I varje fall för oss ateister som inte tror på något liv efter detta.

Just detta hopp om evigt liv och rädsla för döden, är väl det som ligger bakom mycket av religioners framgång. Man kommer med löften om att man kan slippa undan det obevekliga, om man bara tror på gud eller gudarna. Då kommer man till Valhalla, Hel, Hades eller Himmelriket, slipper dö och försvinna för gott. Man utlovas evigt liv. Vilket en del tydligen är så övertygade om att de i detta syfte spränger sig själv i luften. Det tråkiga är att de dessutom tar med sig andra, helt oskyldiga människor i döden. Men som martyr är det ju inte hela världen. För ens gud kommer ju bli hur glad som helst för dessa mord och med glädje ta emot en i himlen. För han gillar tydligen martyrer mer än människor.

För närvarande lever jag i en tid som jag inte tycker så mycket om. Faktiskt på många sätt en av de sämsta tider jag levt i. Dessutom en av de obegripligaste. Något har hänt och något håller på att hända, som skrämmer mig. Jag försöker låta bli att måla fan på väggen. Men det går rätt dåligt. En sak som jag tycker mest verkar ställa till det är internet och sociala plattformar. Själv är jag ju med på Facebook. Så jag är inte riktigt logisk. För jag är med och deltar i något jag inte gillar. Under större delen av mitt liv fanns inte internet och som jag minns det fungerade det mesta rätt bra på den tiden. Nu sprids så mycket dumt och galet, att man blir trött. Dessutom kan knäppgökar numera bara stänga av alla fakta och sanningar, som talar mot deras egna imbecilla idéer. Man kan sitta med andra knasbollar i sin egna lilla bubbla och hata och hota, de som inte delar ens uppfattning.

Från början var ju tiden indelad i rätt grova mått. Det var väl sådant som månens faser och solens upp och nedgång som bestämde tiden. Timmar, minuter och sekunder, var inget man brydde sig om. Man visste inte ens att de fanns. Man klev upp när det började ljusna och gick och lade sig när det blev för mörkt för att göra någon nytta. Men jag har läst att man på medeltiden ofta gick upp mitt i natten och tände några ljus eller elden och satt där och jobbade en stund. Sedan gick man och lade sig igen. Så vårt sätt att gå och lägga oss och sova så där en åtta timmar i sträck är nog inte självklart.

Att vi delat upp tiden i sextiondelar är ju rätt konstigt. Men det gjorde från början sumerer och babylonier för 4000 år sedan och på den vägen är det. Under franska revolutionen försökte man inför en decimalskala för tiden, med 100 minuter på en timme. Vilket alltså snabbt gjorde alla klockor värdelösa. Så efter en tid fick man gå tillbaks till hur det var tidigare. Så babylonierna vann ändå. Vilket var bra. För annars hade timmarna varit åt helvete för långa. Iallafall när man gör något tråkigt.

Jag har slutat ha klocka på armen. För det är numera sällan någon tid jag måste passa. Så det är onödigt. Det är mycket som är onödigt. När jag var ung läste jag ”Skogsliv vid Walden” av Henry David Thoreau. Den handlar om hur han bor i en koja skogen i några år och lever på självhushållning. Han tar liksom avstånd från materialismen och det moderna sättet att leva. Vilket han alltså gjorde på 1800-talet, innan det helt gick över styr. Då i tonåren tyckte jag det lät som något att ta efter och började titta på kartor var jag skulle bygga min koja någonstans. Men sedan kom jag på att Thoreau inte verkade träffa några tjejer. Det gjorde inte jag heller så ofta. Men det var ju något jag gärna ville göra på den tiden. Så det var väl mycket på grund av detta jag inte flyttade ut i skogen. Så det är deras fel att jag blev kvar i detta stressiga tjuvsamhälle och inte levde fritt i skogen, bland älgar och skogsmöss. Och blev tvungen att ha klocka på armen. Men det var det värt, trots allt.

Nu skall jag snart gå ut med taxen Stefan. Han bryr sig nog inte så mycket om tid, utan verkar leva här och nu. Varje morgon när han vaknar är han jätteglad och kommer farande överlycklig att få träffa mig igen. Sedan blir han glad att få gå ut en sväng och sedan glad över att få käk. Han är nästan alltid på bra humör. Dessutom är jag, tack vare honom, tvungen att gå ut en stund varje dag och det är nog tur. För annars skulle jag väl sitta och älta världens elände, mer än jag redan gör.

Jag tycker det är tråkigt att jag fått så svårt att läsa böcker med behållning. Vad det beror på vet jag inte och tycker det är konstigt. Om det har med att jag fått en kyss i neurologin eller om det har med den förbannade mobiltelefonen att göra, vet jag inte. Men det är bara att konstatera att jag som fram till för några år sedan, läste minst två böcker i veckan, numera nästan inte läser någon bok alls. Jag försöker, men tappar koncentrationen efter några sidor och börjar tänka på annat. Det är faktiskt skittråkigt och lite sorgligt.

För övrigt är Putin och Trump två obehagliga flatlöss och inte riktig kloka.

Peter