Hej vänner!

Det börjar kännas som orden börjar ta slut. För när jag hör om de som startar de krig som pågår och de brott som begås i dem och hur man utan urskiljning dödar och lemlästar vuxna och barn i dessa, så känner jag att det finns inga ord för att riktigt beskriva vad jag känner. Kanske maktlöshet och sorg. Jag önskar att jag kunde känna lite vrede också. Men det känns som jag tappat mycket av förmågan att känna sådan, de senaste åren. För det känns på något sätt så meningslöst att bli arg på de, som ändå inte bryr sig. De som styr detta, är ju som samvetslösa maskiner och verkar bry sig lika lite om de de dödar och skadar, som ett tåg som spårar ur. Har liksom tappat bort sin mänsklighet och förmåga till medkänsla. Det känns iallafall så.

Jag tänker på bilder av tre små tjejer som jag ser framför mig. En såg jag så sent som igår. Det var en liten palestinsk flicka som dansade. På nästa bild ligger hon i en sjuksäng med benen bortsprängda. Den andra bilden visar en liten autistisk flicka, som tydligen var insnöad på Harry Potter. Hon står där i cape och ler, med trollspö i handen. Hon dödades under den massaker som inledde detta brottsliga krig. Den tredje bilden är en liten flicka som står på tågstationen i Auschwitz och tittar in i kameran. Hon har en lite för stor kappa på sig och ser allvarlig ut. Så ond kan människan vara, att de tycker en del små tjejer kan dödas, för att de är fiendens barn. När jag hör de som är engagerade på den ena eller andra sidan i detta jävla onda mördande av oskyldiga tappar jag tro på mänskligheten. De bryr sig liksom aldrig om individens värde och lidande, om den inte tillhör den egna gruppen. Utan uttalar istället förståelse och ibland beundran för mördarna. Jävla idioter.

När jag var ung fick vi en hel del torsk i näten ända uppe på Brämön i Bottenhavet, där jag brukar vara på somrarna. Här runt Gotland fanns det också en hel del torsk. Så föll hela beståndet till utrotningens gräns till följd av överfiske. Nu håller samma sak på att hända med strömmingen där visst man beräknar att 92 % försvunnit under de senaste 40 åren på grund av överfiske. Så man tycker att alla borde förstå att det är dags att göra ett uppehåll med fiske några år till beståndet hämtat sig. Då träffas EU:s fiskeministrar för att bestämma hur mycket fisk man skall få fiska i detta nästan utrotade fiskbestånd. Vilket enligt alla experter inte borde fiskas alls under flera år. Men det bryr man sig inte om, utan ökar fiskekvoten med 100 %. Och våran fiskeminister säger att det ändå var bra att han var där, för annars hade det blivit ännu värre. Det kommer alltså fortsätta till Östersjön är tömd på fisk. Hur det skulle kunna bli ännu värre, vet i fan. Dessutom kanske vi rubbar systemet, så fisken aldrig kommer tillbaka. Som det blev vid Newfoundland där torsken försvann, för att aldrig komma igen.

Kommer ni ihåg Gullan Bornemarks glada visa ”Sudda, sudda bort din sura min”? En ovanligt dum visa måste jag säga och jag hoppas slippa höra den fler gånger i livet. ”Munnen den skall skratta och va glad. Munnen den skall sjunga tra,la,la”. Man får liksom lust att ropa: ”Håll käften Gullan. Det finns ta mig fan ingen som helst anledning att följa denna uppmaning.” Iallafall tänker jag inte tejpa upp mungiporna i onödan. För det finns, som sagt, ingen som helst anledning.

Du talar om allt
ont som fienden
gjort.

 För det är både
ont och stort.

Du säger ”man
måste förstå”

Att hans barn
måste dödas
då och då

Dödas ibland
i rättvisans
namn

För de har
suttit i fiendens
famn

Och då skall
de sprängas
fast de är små

Du säger ”man
måste förstå”

Peter