Hej vänner!

Nu är jag hemma, färdigstrålad och fin. Men sedan några dagar har jag drabbats av alla förkylningars moder och är en rätt dålig människa. Det kommer väl ordna sig som vanligt efter några dagars vila. Men en tråkig sak är ingenting smakar något. Kunde lika gärna käka masonit och dricka hemkört med Samarin till och låtsas att det är parmaskinka med champagne.

Jag har ju egentligen bestämt mig för att inte skriva om den ryska jävla krigsbrottslingen och hans kompis som nu på nytt försöker bli president i USA. Två psykopater av värsta slag som tävlar i att försöka bli lika berömda som sina företrädare i ondska under förra seklet. Ni vet Josef S och Adolf H, som då lyckades ställa till ett helvete för mänskligheten. Nu har de liksom återuppstått i ny version.

Vad gäller Trumpjäveln har han för någon dag sedan skickat ut ett inlägg där han framför att hans motståndare i presidentkampanjen, nått sina framgångar inte genom att vara kompetent och duktig, utan genom att suga av sina överordnade. Han fortsätter alltså vara det svin han alltid har varit och alltid kommer förbli. Jag minns hur jag för länge sedan, innan han förra gången blev president, hörde det jävla äcklet skryta över, att han som var rik fick ta på kvinnor hur han ville. Även på fittan. Det tyckte jag då var lite bra att han sa. För jag tänkte: ”nu kommer väl ingen rösta på fanskapet när han skitit i det blå skåpet så rejält.” Men där hade jag fel. För det visade sig att halva befolkningen i detta stora land, är helt jävla tomma i kartongen och bara längtar efter att för rösta på en sådan jävla knäpp idiot. Så istället för att få den spark på pungen, av en känga med stålhätta han förtjänade, fick han bli president.

Och de jävla krigen bara fortsätter. Likaså skjutandet och sprängandet. Så jävla meningslöst och hopplöst. Putinjäveln funderar visst på att spränga en atombomb i huvudet, på någon som stödjer Ukraina. Så de slutar med detta stöd och som en varning till alla andra, som gillar frihet och demokrati.

Ute är det den andra september. Ännu känns det mer som sensommar än höst. Mer ett mörkgrönt vemod, än doft av mossa och kyla. Hösten känns ju numera som en del av mig, då jag faktiskt lever lite i livets höst. Vilket jag det senaste åren blivit påmind om, på ett ganska jobbigt sätt. Börjar bli lite avlövad i spegeln. Rätt hårlös med trötta ögon. För närvarande alltså dessutom jävligt snorig och hostig. Känner mig gammal. På Skandium-kliniken i Uppsala, kom det varje dag jättesnygga tjejer och tog med mig till behandlingsrummet. Sedan fick jag lägga mig på en brits och därefter tryckte dessa snygga tjejer en plastmask över ansiktet på mig. Säkert glada över att slippa se den tråkiga gubben, mer än nödvändigt.

Det skall visst bli jättevarmt i veckan. Det tycker jag är dumt och onödigt. För jag gillar ju inte värmeböljor och hoppades att risken, för sådana var över för i år. Inget att göra åt. Men nu vill jag bli frisk och orka göra saker igen. För även om jag hade det rätt bra under tiden i Uppsala, så kändes det lite som livet gjorde ett lite uppehåll på spåret. Ett litet stopp inför den fortsatta färden, ungefär som ett byte vid Avesta Krylbo. Men där har visst verksamheten i stort sätt upphört förresten. Synd om Krylboborna som en gång bodde på en viktig knutpunkt i landet. Där är det visst tyst och väntsalen är stängd.

Nu skall jag försöka gå ut på en liten prommis fast jag är snorig och antagligen lite febrig. Tänkte försöka ta mig till denna stads botaniska trädgård och sätta mig i skugga och käka en knäckemacka utan pålägg och låtsas att det är en kexchoklad. För jag känner ändå ingen skillnad för närvarande.

Peter