Hej vänner!

Den 5 september 1977 skickades en raket med rymdsonden Voyager 1 upp, för att sända iväg denna sond genom solsystemet. Som ni vet, var detta en mycket lyckad expedition och den sonden och dess tvillingsyster Voyager 2, som sköts upp ungefär samtidigt, skickade fina bilder från de planeter de passerade. År 1990 hade Voyager 1 passerat alla planeter och var på väg ut i den interstellära rymden. Då vände man kameran och tog en bild in mot solsystemet. På den bilden kan man se en ensam mycket liten blå prick. Det är jorden och det är på den lilla blå pricken i universum vi bor. På den pricken lever vi och bara där. Skulle kunna vara en underbar liten prick fylld av liv och skönhet. En vänlig liten prick. Men tyvärr har en av dess organismer bestämt sig att förvandla denna universums ädelsten, till en plats fylld av skräp och hat. Det är för sorgligt.

I den del av universum vi kan se finns visst cirka 2000 miljarder galaxer. Vår galax Vintergatan innehåller flera hundra miljarder stjärnor och det gör även de flesta andra galaxer. Nu verkar det som de flesta av dessa stjärnor har planeter dessutom. I all denna väldighet finns alltså en liten blå prick, som man måste vara rätt nära i galaxtisk skala, för att få syn på. En liten blå prick som inte ens fanns när ljuset från de längre bort liggande galaxerna startade, för att årmiljarder senare komma till oss.

All denna väldighet finns i min hjärnas vindlingar. Är en medveten kunskap hos mig. Universum kommer finnas kvar, när denna min medvetenhet om dess existens dör. Men i just detta individuella jags medvetenhet kommer universum dö och försvinna. Det gör ju inte så mycket i det stora hela. Men för mig är det rätt trist.

En sak som man skulle vilja fråga folk som tror på gud om, är om bara den lilla blå pricken är guds speciella prick. Eller om han har hand om hela alltet. I så fall är det inte så konstigt att inte har så mycket tid för just oss och vårt lidande. I det stora hela är vi ju rätt obetydliga. En liten, av gud övergiven, blå prick i ett solsystem i utkanten i en av biljoner galaxer. Där en sjuttioårig gubbe sitter och tjatar om fred i sina böner, som en gräshoppa i augustinatten. En gräshoppa, som man i min ålder bara vet finns där. Fast man inte längre hör den och inte bryr sig så mycket om om den.

Efter att ha varit rätt risig och förkyld i några dagar börjar jag känna mig bättre. Så jag tror jag skall försöka mig på en promenad idag. Ingen riktigt lång. För det tror jag inte jag orkar. Jag är verkligen jättetrött på ett konstigt sätt. Inte sömnig, utan bara trött och kraftlös på något sätt. Jävligt jobbigt och jag hoppas det snart går över. För jag längtar efter någon sorts vardag, efter denna omtumlande sommar. En annan sak jag längtar efter är att få tillbaks smaksinnet. För det är tråkigt att käka när man inte har någon smak. Känns liksom jävligt bortkastat på något sätt.

Som ni kommer ihåg, låg trots allt Hoppet kvar när all övrig jävelskap flugit ut Pandoras ask. Så man får hoppas att den lilla rackaren fortfarande är kvar i ett hörn. Även om det ibland känns som Pandora, har varit där och lyft på locket igen. När det känns som en liten blå prick styrs av mänsklig dumhet, ondska och grymhet. Över ingången till helvetet i Dantes gudomliga komedi står ”Lasciate ogne speranza, voi ch’intrate”, vilket visst betyder ”Lämna allt hopp, ni som inträder”. Vilket numera oftast är det man känner, när man läser nyheterna. Men i psaltaren står ju ”Ty den fattige är ej för evigt glömd, de förtrycktas hopp inte borta för alltid.” Så med dessa lite hoppfulla gudsord slutar dagens predikan. Amen.

Peter