Hej vänner!

Jag mår rätt bra och har fått tillbaka doft och smak. Vilket är skönt då jag ett tag trodde att det var borta för alltid. Men nu känner jag vad käk smakar igen. Oftast gott när jag lagar den. För jag är faktiskt rätt bra på att laga mat och tycker det roligt. Ibland blir det bra, men ibland mindre bra.

Idag var jag på mitt sista jobb och lämnade tillbaks tjänstetelefon och nyckel. Det kändes lite vemodigt. Hade jag inte drabbats av den jävla åkomma, som ställt till en del sista åren. Som jag i sommar avslutade med strålning och håravfall, hade jag kanske fortsatt något år till. För det finns mycket som är kul med att jobba. Däremot vet jag inte om jag vill fortsätta skriva långa utlåtanden varje vecka. Vilket varit en viktig del i mitt yrkesliv. När jag väl kom igång, var också det ganska kul. Men det kändes ibland lite motigt innan. Kanske finns det någon annan arbetsuppgift att ta itu med, när jag är helt återställd efter sommarens övningar. Vi får se.

För övrigt är allt åt helvete i världen och det gör mig ofta rätt ledsen. Krig och ondska överallt. En tokig samvetslös president och en lika tokig, som vill bli president. Bomber, terror och mord utan slut. Och i Sverige en organiserad kriminalitet som tränger in överallt. Jag läste att man nu på Island är orolig över att svenska kriminella kommer dit och begår allvarliga brott, i samarbete med mer lokala förmågor. Jag tycker islänningarna skall införa visumtvång för svenskar, så de åtminstone kan stoppa de rötägg som är dömda tidigare. Alltså utdrag ur belastningsregistret. Så islänningarna slipper undan denna utveckling, som redan drabbat våra andra grannländer. Det är för sorgligt.

Och nu till något helt annat.

Den 6 april 1327 såg Francesco Petrarca en tjej som hette Laura och under resten av sitt liv skrev han dikter om henne. Hon var visst redan gift med någon gubbe. Men det hjälpte inte, för Petrarca blev där och då förälskad i henne, sitt livs kärlek. Vad det var hos Laura som gjorde att han aldrig kunde glömma henne vet jag inte. Det är nog svårt för oss att förstå. För vi har nog oftast en annan syn på kärlek, än man hade på 1300-talet. Kanske för livet då var så bräckligt. Laura dog i pesten 1348, alltså i den stora pest som vi kallar digerdöden. Men Petrarca fortsatte älska henne till sin egen död 1374 och fortsatte skriva dikter, om denna sin stora kärlek. Själv kan jag ju inte italienska utan får läsa om Laura i översättning, om jag vill läsa om Petrarcas livslånga kärlek:

”Välsignad dagen, månaden och året
årstiden, veckan, timmen och minuten
det sköna land, den plats där pilen skjuten
från Amors båge, tillfogade såret

som jag i hjärtat bär – välsignad stunden
då han den ljuva plågan först mig gav
och gjorde mig till denna kvinnas slav,
av hennes sköna ögon evigt bunden. ”

Nu förstår jag inte varför han välsignar dagen han sårades av Amors båge. Det verkar ju mest jobbigt, att gå där och längta och tråna år efter år. Vad fan det är för ljuvt med den plågan, är svårt att begripa. Men så kan det tydligen gå om man träffar på en Laura när man är ung. Man blir liksom lite fnoskig och det går aldrig över. Så var det i varje fall på 1300-talet tydligen. Ett jävla århundrade förresten, med pest, krig i hundra år och Petrarca som aldrig fick sin Laura. Något blev fel och gick inte att rätta till. Egentligen borde ju Laura och Petrarca fått ihop det och levt lyckliga i kärlek.

Ni vet fjärilseffekten. Det där att en fjärilsvinge, som gör en mikroskopisk påverkan på luftströmmen, kan vara det som till slut orsakar en orkan på andra sidan jorden. Alltså att små händelser på sikt kan få stora konsekvenser. Kanske var det att Petrarca aldrig fick sin Laura, det som orsakat det elände som vi nu lever i. Inte för att det är så sannolikt. Men enligt kaosteorin är det inte helt omöjligt. Det blev liksom fel i världen, när de aldrig fick träffas ensamma och kramas. Sedan blev allt för sent och tiden blev ur led och världen gick liksom lite sönder.

Dante Aligheri, han som skrev Den gudomliga komedin, ni vet, var ju också olyckligt kär i en tjej som hette Beatrice Portinari. Men det slutade också olyckligt, för hon dog när hon var 24 år. Men han skrev en dikt om henne som heter ”I livets vår”. Den har jag inte läst. Men den handlar visst om hans unga kärlek till henne. Det var tydligen inte lätt att vara ung kille på 1300-talet. Mest en jävla längtan och trånande. Svårt att få till en date och bjuda hem någon på en kopp te, om man säger så. Dikt om Petraca och Laura:

Det var den 6 april 1327
då du kom till
midnattsmässan.

Du mötte min
blick, log och
jag förlorad.

Jag har hört
att du ler åt mina
dikter och min kärlek.

Så jag bad om att
få glömma, men
gud svek mig.

Jag försökte skriva
bort dig ur mitt liv,
men pilen hade hullingar
och gick inte att dra ut.

Så är du mitt öde,
en blick och jag
förlorad.

 

Peter