Hej vänner!

Jag har sällan känt så starkt som nu att det i världen pågår en kamp mellan ont och gott. Mellan humanism och barbari. I Ukraina slåss ett folk för sin rätt att själv styra sitt land och själv välja sin framtid. Detta mot en mordisk kriminell tyrann, av samma sort som Tengil och Sauron, som vill utplåna ett annat land och dess demokrati. Hans bästa kompis är det äckliga narcissistiska svin, som vill bli USA:s nästa president och är beredd att svika Ukrainas kämpande folk, för att göra sin förbannade diktatorkompis lycklig. Fan vad jag hatar dessa otäcka gubbar. Det värsta är, att en massa människor stödjer de förbannade djävlarna. En del av skräck och andra av ren dumhet. Inför allt detta är jag maktlös och ibland rejält rädd. Likaså inför samhällsutvecklingen i vårt eget lilla land som nu, liksom jag, går in i höstens mörker.

Jag har ju under mitt yrkesliv utöver min yrkestitel, också varit tjänsteman. Med det följer en rad skyldigheter och regler. Som i mitt fall att anmäla till socialtjänsten, om jag känner oro för ett barns hemförhållanden eller att det far illa på något sätt. Det på ”blotta misstanken” att det kan förhålla sig på det sättet. Jag har också gjort ett stort antal sådana socialtjänstanmälningar. Vilket ibland kan vara jobbigt och kan göra föräldrar och familjer ledsna och arga. Inte minst om man har en fasad av fungerande att upprätthålla, bakom en ekdörr i Djursholm. Men på något sätt har det ändå inte varit så svårt, för det har varit min skyldighet som tjänsteman. Jag har varit skyldig att följa lagen och haft lagen på min sida. Jag har inte heller hamnat i en situation där min personliga uppfattning varit i strid mot mina lagliga skyldigheter. Hamnar man där, får man byta jobb. För lagen står liksom över min personliga uppfattning och skall gälla lika för alla i en demokrati.

Nu läste jag i tidningen om en tjänsteman som råkade illa ut på grund av att hon gjorde sitt jobb. Det var i Södertälje, där hon började misstänka att en familj som fick pengar för att vårda fadern i familjen, inte alls gjorde så. Utan bara stal pengarna utan att överhuvudtaget delta i vården. Hon började undersöka saken och förstod att något inte stod rätt till. Vilket flera av hennes kollegor inte uppskattade, utan de började ifrågasätta henne och hennes kompetens. Bland annat hade folk kommit in på hennes rum och sagt att hennes misstankar var helt ogrundade och att de kände familjen och visste att de var välutbildade och ordentliga människor. Så hon skulle inte lägga sig i. Det hade gått så långt att någon lagt en blankett om uppsägning på hennes skrivbord. Vilka som mobbat henne och velat stoppa henne, stod det inget om. Men till slut började man undersöka saken och det visade sig att hon hade helt rätt och att familjen stulit det allmänna, på minst sex miljoner kronor. Antagligen mer, men det var redan preskriberat. Så stod det i varje fall i tidningen. Denna tjänsteman jobbade nu i en annan kommun. Vad jag förstod hade hon varken fått någon ursäkt eller belöning från Södertälje kommun och dess ledning. Det kan var tungt att vara visselblåsare och kan kräva mod att stå upp för det som rätt är.

Själv har jag väl i början av min yrkeskarriär fått lite känna på detta, när jag jobbade på PBU i Stockholm och ifrågasatte, den psykodynamiska och familjeterapeutiska synen på autism och ADHD (då ofta kallat DAMP) och hur dessa tillstånd borde behandlas. Då fick jag känna hur det är, att av vissa bli illa omtyckt. Det var faktiskt rätt tungt. Tyngre än jag tidigare velat erkänna. Visst har tiden gett mig upprättelse. Men det är en bitter tagg jag bär med mig.

 Nu läste jag om att Stockholms landshövding Anna Kinberg Batra fått sparken. Hon hade inte genomfört nyanställningar på ett opartiskt sätt, utifrån meriter. Istället hade hon gett jobb till kompisar. Vilket naturligtvis inte är något annat än korruption. För hon är också tjänsteman och skall vara opartisk och naturligtvis inte delta anställningsförfaranden, om någon kompis söker jobbet. Vilket man tycker hon borde begripit. Fast samtidigt är det ju ofta före detta höga politiker får avsluta karriären som landshövdingar. Som någon sorts belöning och inte utifrån kompetens. Men de flesta har trots allt förstånd, att förstå de krav som den nya rollen kräver. Men tydligen inte alla. För några år sedan var det en landshövding här på Gotland, som tyckte att de med förmögenhet skulle ha andra regler än oss dödliga. Men hon fick också en välförtjänt spark i arslet och fick ta båten hem till fastlandet. Hon var också före detta minister om jag minns rätt.

En sak som jag tycker är konstig är att många politiskt engagerade människor verkar känna någon sorts solidaritet med de som är medlemmar i samma parti, som de själva. Hur fan de än uppför sig. Som när det avslöjades hur socialdemokraterna lurat på äldre förvirrade medborgare någon sort jävla prenumeration på lotter genom rena lögner. Visserligen var även många av de som var engagerade i det partiet upprörda. Men snart kom liksom ursäkter av typen ”andra har minsann uppfört sig illa de med, så de skall inte kasta sten i glashus.” Som den egna skulden skulle minska, för att andra också lurat äldre medborgare att köpa saker de inte behöver. Konstigt sätt att tänka om rätt och fel. Som det blir lite mer rätt om Moderaterna också säljer lotter och om Telia och Tele2 anlitat samma skurkar. Så oerhört barnsligt. Som en liten skitunge som säger: ”Pelle var också dum mot Lisa, Det var inte bara jag”! Nu har Kindberg-Batras chef avskedat henne, trots att hon har bakgrund som partiordförande i hans parti. Men hon fick visst en nytt jobb och fick behålla sin tidigare lön. Det fick visst också de som satt i styrelsen för sossarna jävla lotteri. De fick sparken och på en gång ett nytt jobb inom samma kotteri, trots sitt uppförande.

Jag har helt kommit i otakt med sömnen. För jag har svårt att somna på kvällen och ligger och grubblar. Vilket gör att jag ofta är trött och somnar på dagen, i fåtöljen eller på sängen. Vilket gör att jag får svårt att somna på kvällen osv. osv. Det gör ju egentligen inte så mycket. För jag har ju inget jobb att gå till längre. Men det är mest tråkigt att ligga på natten i mörkret och fundera. Som många gubbar i min ålder måste jag också upp och pissa flera gånger per natt. Vilket är jävligt irriterande. Dikt på det.

Det kallas vemod
och det har sitt
pris.

Och höstens himmel
hög mot evighet och dagen
klar som is.

Om kvällen
ljus på gravarna,
mot mörkret utanför.

En koltrast prasslar
ibland löv och det
allt jag hör.

En väntans tid
i tystnad, medan
blommor vissnar ner.

Så tänker jag på
de som var och
inte är här mer.

Peter