Hej vänner!

Det här är nu tredje sommaren, då de planer jag haft faller samman och inte blir som jag tänkt mig. Det känns rätt jobbigt. Men är inget att göra åt. Man får liksom ta en dag i taget. Jag är i Stockholm och fått reda på, att jag går mot strålande tider. Vilket känns så där.

Ute är det väldigt varmt. Vilket ni som läser denna blogg vet att jag inte tycker är något vidare. För jag gillar inte värmeböljor. Fast jag vet att många andra uppskattar sådant väder. Hur någon människa kan få för sig att åka till Medelhavet på sommaren är för mig helt obegripligt. De stackarna som bor där har ju haft över 40 grader de senaste veckorna. Skulle fått mig att helt tappa förnuftet och låsa in mig i en grotta med sex backar öl och vägra gå ut. Det värsta är, när det också är olidligt varmt även på natten. För då kan man inte sova.

I parkerna i den stora staden ligger folk och jobbar på att öka chansen, att få malignt melanom. Vilket är helt obegripligt. Själv håller jag mig i skuggan. Trots det har jag blivit brun på armarna och i ansiktet. Men resten av kroppen har jag lyckats hålla rätt blek och fin.

I Visby är det Almedalsvecka. Så på ett sätt var det rätt skönt att jag var tvungen att åka till Stockholm några dagar. För jag tycker inte det är så kul med den jävla uppståndelsen längre. De första åren jag bodde i Visby, tyckte jag det var lite kul och spännande. Men det tycker jag inte längre. Fast en förutsättning för att det skall vara riktigt bra, är att man står ut och respekterar att de finns folk, som inte tycker som man själv i alla frågor. Som inte ser verkligheten som jag ser den, men ändå vill sina medmänniskor väl. För om man tror att de som inte delar ens politiska åsikter, gör så, för att de vill andra människor illa, så skulle ju demokratin vara onödig. Om den var en kamp mellan gott och ont vore det ju bäst att avskaffa den och låta de goda bestämma. Problemet är väl då bara, att folk har olika uppfattning, om vilka som är de goda. Dessutom tror jag att de som verkligen är goda, ofta inte är så sugna att bestämma över andra.

Själv är jag rätt förtjust i folk med humor, ödmjukhet och självdistans. Det är ju inte direkt egenskaper som brukar vara utpräglade hos framgångsrika politiker. Få människor har väl svårare att erkänna fel och misstag och ta ansvar för dessa, än politiker på hög nivå. Få människor har väl också lättare att hitta fel och brister i beslut, som andra har tagit, än politiker. Jag brukar ju dra de där bibelorden om flisan och bjälken, men det hoppar jag idag.

Det finns obehagliga människor som skriver hot och hat till politiker och journalister vars åsikter de inte gillar. Antagligen i syfte att tysta dem. Folk som gör på det sättet borde låsas in några år på tukthus och därefter förbjudas inneha dator eller smart telefon. Olaga hot är ju redan straffbart. Men jag läser sällan om att någon som ägnar sig åt sådant, får ett kännbart straff.

Tänk om Magdalena Andersson och Ulf Kristersson gick på fjällvandring tillsammans och filmades på kvällen när de satt framför brasan och fikade. Visade att de bortom alla masker och åsikter bara är människor, som en stjärnklar kväll i augusti ser ut mot universum. Kanske skulle de då förstå att de egentligen är rätt överens om mycket. Dessutom skulle de visa att vi måste stå ut med och respektera varandra, om vi vill att demokratin skall överleva, i en tid av lögner och polarisering.

Själv har jag aldrig tävlat i någon idrott. Jag har aldrig tyckt det varit speciellt viktigt att vinna. Kanske för att jag redan tidigt förstod att jag inte var något vidare bra på idrott. Den eventuella rörelseglädje jag kände, tog skolgymnastiken död på. Jag tyckte aldrig den var rolig och dessutom kändes det jobbigt, att offentligt visa upp sina motoriska brister. Jag var dålig på fotboll och lyckade aldrig hoppa över en sån där plintjävel, som ibland kördes fram för att förolämpa killar som mig.

Ulf Kristersson har tävlat i gymnastik och var tydligen duktig på det. Magdalena Andersson har tävlingssimmat på elitnivå. Så de är väl sådana där, som helst vill vinna och tycker det är jobbigt att förlora. Båda två hoppade säkert över plintar som bara den. Nu gick det ju bra för mig också. Dessutom är jag säkert bättre på att förlora och ta en motgång än de är. Vi som blev valda sist när det skulle väljas lag, blev rätt bra på sådant. Men vi blev sällan chefer eller partiledare, gissar jag.

Peter