Hej vänner!

 

Igår var det långfredag och vi påmindes på nytt om Jesus död på korset. En hemsk historia om tortyr, som skrämde mig som barn. Det var piskning, törnekrona, spikar och spjut som stacks upp i sidan. Till slut dog han för våra synder. Som barn begrep jag aldrig varför mina synder var så stora, att någon skulle plågas ihjäl på grund av dessa. Det begriper jag fortfarande inte. Så dra inte in mig i det. Visst har jag syndat vid upprepade tillfällen och fått känna både skuld och skam. Men att Jesus skulle ta på sig detta och dö för mina rätt måttliga synder, verkar helt onödigt. Jag har väl i stort sätt följt tio guds bud och den gyllene regeln. Om några borde straffas är det väl de presidenter och före detta presidenter som brutit mot samtliga dessa regler och syndat på alla sätt som går att synda på. Så jag hoppas det finns ett helvete, där dessa idioter hamnar till slut. Men det finns det nog inte. Det verkar dessutom som helvetet, flyttat upp från underjorden och är nu placerat på planetens yta. Så det är väl därför alla djävlar numera är här. Nu kan mänskligheten samma fråga som Jesus gjorde på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” 

 

Numera är ju långfredagen mest som en fredag vilken som helst. När jag var barn var det fortfarande en allvarlig dag då det mesta var stängt. Nu finns det ju inte någon sådan dag av allvar. Vilket är lite synd på något sätt, även om jag som barn tyckte denna dag var ovanligt tråkig och lite otäck. Men sedan dess har ju massor av oskyldiga människor plågats ihjäl, av de som makten har. Vi är på något sätt inne i den sjätte timmen, när mörkret kom över landet och detta mörker, skall vara till den nionde. Så vi kunde gott ägna en dag åt allvar. 

 

I den del av universum som vi kan se, finns visst cirka 200 000 000 000 galaxer. Dessa finns minst 300 000 000 000 000 000 000 000 stjärnor i dessa galaxer, vilket är rätt många. Runt var och en av dessa stjärnor verkar det snurra planeter. På en av dessa planeter sitter alltså jag och skriver. Vilket är lite unikt. Att det någonstans i universum sitter en annan gubbe och skriver precis samma sak som jag, är  rätt osannolikt. Men att det sitter en annan gubbe någonstans på en annan planet och skriver, är däremot rätt sannolikt. Som ni kanske läst, så har det nya James Webb teleskopet gjort observationer, som tyder på att teorin om Big Bang inte stämmer. Så kanske finns trots allt ingen början och inget slut, i vare sig tid eller rum på universum. Kanske är det som jag lärde mig när jag var barn, att allt drunknar i oändlighet. 

 

Jag har gått tillbaks och läst gamla inlägg på denna blogg och upptäckt att jag ofta på ett tjatigt sätt skriver om saker jag tidigare skrivit om. Vilket känns lite pinsamt. Jag har uppenbarligen ett rätt taskigt minne och en begränsning i min kreativitet. Vilket jag inte kan hjälpa och hoppas ni har förståelse för. 

 

Det har kommit en ny bok som jag inte har läst. Men jag har läst recensionerna och om innehållet. Jag skall absolut läsa denna bok, för den handlar om något viktigt. Det är en bok som handlar om skådespelaren och teaterdirektören Benny Fredrikssons liv och hur han av skandalpressen drevs att ta sitt liv. Inte för något han gjort, utan på grund av rykten. Vilka som författaren i ovanstående bok visar, i stort sätt saknade substans. Benny Fredriksson var säkert en person med brister och tillkortakommanden, som oss alla. Inte minst undertecknad är behäftad med sådana. Men att Benny Fredriksson skulle begått sexuella övergrepp eller tvingat en skådespelerska att göra abort, var tydligen rent förtal och skitsnack. Aftonbladet fick visst någon sorts symbolisk tillsägelse, att ge fan i att förtala folk. Men det var en skittidning då och det fortsätter Aftonbladet vara. Ord är alltså viktiga och något man skall vara aktsam med. De kan till och med döda.

 

Jag delade ju ut morgontidningarna när jag skrev min examensuppsats. Som för övrigt var en skitdålig sådan, som jag skäms för. Men vid tretiden på morgonen stod jag alltså beredd med min vagn och väntade på tidningarna. När de kom sprang jag upp och ner i trapphusen på Döbelnsgatan och levererade morgontidningar. Mest Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Men också några Stockholmstidningen, som då återuppstått, för att några år senare läggas ner igen. Det var några exemplar av tidningen Dagen också som några äldre damer med knut i nacken, satt och längtade efter till morgonkaffet. När jag var klar med utdelandet gick jag hem och läste alla de tidningar som jag själv passat på att stoppa ner i min egen brevlåda, när jag sprang förbi min dörr. För min port ingick nämligen i det område, jag hade att leverera i. 

 

Jag träffade ju på morgonen några av mina kollegor i tidningsutdelningsbranschen. Det var påtagligt ofta personer som hade börjat med detta jobb som ett extraknäck och för vilka det blivit en livsstil. Flera var avhoppade akademiker. Andra var väl lite udda personligheter, som funnit ett jobb som passade dem. Ställde begränsade krav på social kompetens och gav tid till annat. Men att kliva upp klockan tre varje natt gör det lite arbetsamt att umgås med folk på kvällstid. För man bara somnar. Men det bekymrade nog inte en del av mina tidningsutdelande kompisar. För det verkade tycka socialt umgänge var lite ansträngande och skönt att inte ha för mycket av. 

 

Snart skall stenen rullas undan och graven kommer vara tom. Han är ”sannerligen uppstånden” kan vi säga och plocka lite godis ur vårat påskägg. Själv lovar jag att bli troende, så fort det blir fred på jorden och därefter prisa gud varje dag. Tills dess är jag samma gamla gudsförnekare som innan. 

 

Rädda Barnen behöver stålar. Så nu skickar ni genast dit lite sådana: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

 

Peter