Hej vänner!

Klockan är bara 04:43 på morgonen. Jag kollade på vad tidningarna skrev om vad som hänt i världen och konstaterade att det är en ond och elak värld. Vilket känns ledsamt att konstatera och gör det svårt att vara riktigt glad. Det pågår liksom en ständig kamp mellan ont och gott. Hur det skall sluta i den kampen, vet i fan. Det är som odjuren ur Uppenbarelseboken har kommit lösa och far runt och jävlas. Men efter Harmageddon och Ragnarök skall ju en ny och ljusare värld komma. Vilket för närvarande känns svårt att tro på. Men man kan ju alltid hoppas.

Ödmjukhet är fint och jag anstränger mig att vara ödmjuk. Vilket faktiskt inte alltid är så svårt. För jag har under livet haft rätt få tillfällen att känna högmod. Livet har ju ofta påmint mig om mina begränsningar och svagheter. Vilket kan vara lite jobbigt. Men i slutändan nog rätt nyttigt. En del dumheter kan man ju dessutom skratta åt i efterhand. Men annat sitter som en liten tagg av skuld och skam, som man helst vill slippa tänka på.

Ute blåser det och regnar. Men det blåser inte värre än att färjorna går enligt tidtabell. De har ju annars fått ställas in flera gånger på grund av hårt väder den senaste tiden. Tomtebobarnen har det ju  förresten bra, när det är sådant här skitväder. För:

”När storm och regn regerar i världen utanför,
här inne uti skogen alls ingenting det gör,
för blåsten stängs av granar, som räcker upp till skyn,
och runt omkring i skogen finns gott om paraplyn.”

Själv äger jag inget paraply. Skulle väl inte heller vara till någon större nytta när det blåser så här samtidigt. Skulle väl väl bara vända sig ut och in och se löjligt ut.

Jag har i stort sätt slutat se på TV förresten. Även på program som jag förut tyckte var rätt kul att titta på. Som ”På spåret” och ”Antikrundan”. Jag vet inte varför jag inte tycker de är kul att titta på dem längre. Långfilmer är jag för rastlös för att se på TV. Men jag tror jag skall gå på bio för det var länge sedan jag gjorde. Men då får de vara en komedi. För tragedier och allvar, orkar jag inte med. Det räcker ju att se på nyheterna. Dessutom behöver man ju behandling för posttraumatisk stress efter man har sett dem.

Och politikerna bråkar på. Jag läser om att det på sina håll görs omprövningar och nya analyser av verkligheten. För man har tydligen kommit på att de tidigare innehöll felaktigheter. Vilket verkar just lite ödmjukt och fint att erkänna. Erkänna att man nog hade nog lite fel tidigare. Men de hinner knappt konstatera detta, innan man känner sig tvungen att påminna om att andra också hade fel. Dessutom så mycket mera fel än man själv hade. Så det egna misstagen blir ju jättesmå. Jämfört med andras mastodontmisstag. Man får liksom lust att påminna lite om bibelns ord om flisan och bjälken. Ni minns:
”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” Hycklare var ordet.

För framgångsrika politiker är lite speciella på det sättet, att de inte gärna erkänner fel och misstag. Det är något de överlämnar till sådana som mig. Som med åren blivit allt bättre på att erkänna svagheter, tillkortakommanden och misstag. Jag förstår inte varför det är så förbannat svårt att säga: ”Vi ville väl men det sket sig, Hjälp oss nu att reda upp i den förbannade röran. För helt själv klarar vi det inte.” Men som ni vet, finns för varje problem en lösning som är enkel, elegant och felaktig. Men det är ju dumt att välja just den. En ovana värd att sluta med.

Jag tänker på alla barn och föräldrar jag träffat i mitt yrkesliv. Det är ju flera hundra. Hoppas det gått bra för dem och att de tyckte jag varit till hjälp. Det tror jag faktiskt jag ofta varit. Jag gjorde i varje fall mitt allra bästa och så gott jag kunde och arbetade efter bästa förmåga "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet". Jag behöver ibland påminna mig om detta och tänka: ”så jävla dum är du trots allt inte”.

Tage Danielsson sa så förståndigt: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.” Vilket jag tycker verkar stämma rätt väl. För jag är faktiskt rätt rädd för folk som aldrig tvivlar på att de har rätt och saknar självironi. De är farliga och dessutom jävligt falska och tråkiga. Men tyvärr också ofta framgångsrika.

 

Slava Ukraini!

 

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

 

Peter