Hej vänner!

Klockan är bara 04:43 på morgonen. Jag kollade på vad tidningarna skrev om vad som hänt i världen och konstaterade att det är en ond och elak värld. Vilket känns ledsamt att konstatera och gör det svårt att vara riktigt glad. Det pågår liksom en ständig kamp mellan ont och gott. Hur det skall sluta i den kampen, vet i fan. Det är som odjuren ur Uppenbarelseboken har kommit lösa och far runt och jävlas. Men efter Harmageddon och Ragnarök skall ju en ny och ljusare värld komma. Vilket för närvarande känns svårt att tro på. Men man kan ju alltid hoppas.

Ödmjukhet är fint och jag anstränger mig att vara ödmjuk. Vilket faktiskt inte alltid är så svårt. För jag har under livet haft rätt få tillfällen att känna högmod. Livet har ju ofta påmint mig om mina begränsningar och svagheter. Vilket kan vara lite jobbigt. Men i slutändan nog rätt nyttigt. En del dumheter kan man ju dessutom skratta åt i efterhand. Men annat sitter som en liten tagg av skuld och skam, som man helst vill slippa tänka på.

Ute blåser det och regnar. Men det blåser inte värre än att färjorna går enligt tidtabell. De har ju annars fått ställas in flera gånger på grund av hårt väder den senaste tiden. Tomtebobarnen har det ju  förresten bra, när det är sådant här skitväder. För:

”När storm och regn regerar i världen utanför,
här inne uti skogen alls ingenting det gör,
för blåsten stängs av granar, som räcker upp till skyn,
och runt omkring i skogen finns gott om paraplyn.”

Själv äger jag inget paraply. Skulle väl inte heller vara till någon större nytta när det blåser så här samtidigt. Skulle väl väl bara vända sig ut och in och se löjligt ut.

Jag har i stort sätt slutat se på TV förresten. Även på program som jag förut tyckte var rätt kul att titta på. Som ”På spåret” och ”Antikrundan”. Jag vet inte varför jag inte tycker de är kul att titta på dem längre. Långfilmer är jag för rastlös för att se på TV. Men jag tror jag skall gå på bio för det var länge sedan jag gjorde. Men då får de vara en komedi. För tragedier och allvar, orkar jag inte med. Det räcker ju att se på nyheterna. Dessutom behöver man ju behandling för posttraumatisk stress efter man har sett dem.

Och politikerna bråkar på. Jag läser om att det på sina håll görs omprövningar och nya analyser av verkligheten. För man har tydligen kommit på att de tidigare innehöll felaktigheter. Vilket verkar just lite ödmjukt och fint att erkänna. Erkänna att man nog hade nog lite fel tidigare. Men de hinner knappt konstatera detta, innan man känner sig tvungen att påminna om att andra också hade fel. Dessutom så mycket mera fel än man själv hade. Så det egna misstagen blir ju jättesmå. Jämfört med andras mastodontmisstag. Man får liksom lust att påminna lite om bibelns ord om flisan och bjälken. Ni minns:
”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” Hycklare var ordet.

För framgångsrika politiker är lite speciella på det sättet, att de inte gärna erkänner fel och misstag. Det är något de överlämnar till sådana som mig. Som med åren blivit allt bättre på att erkänna svagheter, tillkortakommanden och misstag. Jag förstår inte varför det är så förbannat svårt att säga: ”Vi ville väl men det sket sig, Hjälp oss nu att reda upp i den förbannade röran. För helt själv klarar vi det inte.” Men som ni vet, finns för varje problem en lösning som är enkel, elegant och felaktig. Men det är ju dumt att välja just den. En ovana värd att sluta med.

Jag tänker på alla barn och föräldrar jag träffat i mitt yrkesliv. Det är ju flera hundra. Hoppas det gått bra för dem och att de tyckte jag varit till hjälp. Det tror jag faktiskt jag ofta varit. Jag gjorde i varje fall mitt allra bästa och så gott jag kunde och arbetade efter bästa förmåga "enligt vetenskap och beprövad erfarenhet". Jag behöver ibland påminna mig om detta och tänka: ”så jävla dum är du trots allt inte”.

Tage Danielsson sa så förståndigt: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.” Vilket jag tycker verkar stämma rätt väl. För jag är faktiskt rätt rädd för folk som aldrig tvivlar på att de har rätt och saknar självironi. De är farliga och dessutom jävligt falska och tråkiga. Men tyvärr också ofta framgångsrika.

 

Slava Ukraini!

 

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

 

Peter

 

 

Hej vänner!

Jag vet att jag är tjatig och tråkig. Men så fort jag sätter mig ner för att skriva något så kommer tankarna på världens ondska över mig. På det faktum att Putin och Trump har en massa människor som stödjer dem i deras oändliga onda dumhet. Jag undrar varför dessa människor inte ser att det är Satan själv, som de beundrar. Varför ser de inte det jag ser? Jag trodde en gång att majoriteten av människor har någon slags förstånd och omdöme. Men det är jag inte så säker på längre. Vilket gör mig rätt ledsen och besviken i perioder. Som denna morgon då klockan är 06:31 då jag levt 25355 dagar.

Jag borde träna och sköta mig. Men det har jag varit dålig på den sista tiden. Både för jag inte haft någon lust. Men också för att jag varit lite rädd efter min bråckoperation i början på december. Men det hoppas jag går över och att jag i vår kan börja cykla som vanligt. För jag känner att jag är i rätt dålig fysisk form för närvarande.

De sista åren har jag också blivit dålig på att läsa böcker. Fram tills dess läste jag ju rätt mycket. Minst en eller två böcker i veckan. Men plötsligt tog det bara emot på något sätt. Skönlitteratur går inte alls och facklitteratur är svårt. Vilket är tråkigt och lite konstigt, när man varit en läsande människa, enda sedan man begrep sig på hur läsande går till. Vilket i sig är en fantastisk uppfinning.

Under större delen av mänsklighetens historia kunde ingen läsa. För det fanns inga bokstäver. Vilket krävs för att man skall kunna läsa ens den enklaste text. Vet ni förresten, att under antiken och tidig medeltid läste man nästan alltid högt. Om någon kunde läsa tyst utan att uttala orden, så var det något ovanligt, har jag läst någonstans. För tanken att man kunde höra bokstavens ljud, utan att höra den uttalas, var inte självklar.

Jag kunde inte läsa när jag började skolan. Det var inte så ovanligt på den tiden. För jag tror man närmast avrådde föräldrar för att lära sina småttingar läsa. För det kunde då leda till felaktigheter i läsinlärningen. Så det var bäst att överlämna detta till specialister. Men det är klart en del smarta ungar lärde sig läsa ändå före skolstart. Det gjorde inte jag. 

 

Men när jag väl började komma igång ordentligt med läsandet, så visade det sig att min litteratursmak var bedrövlig. För jag läste mycket av den engelska författaren Enid Blyton och böckerna om flygaren Biggles skrivna av kapten W.E Johns. Dessa böcker ansågs hålla så låg kvalitet att de inte fanns att låna på biblioteket. Om man frågade efter dem där, så snörpte biblotekstanten på munnen, som hon bitit i en citron och talade om att sådana böcker inte fanns där. Så fick man skämmas lite, över sin dåliga smak.

Men sedan dess har jag läst en himla massa böcker. Men trots det har jag nog bara läst någon promille av alla böcker som finns på biblioteket här i Visby. Så om läslusten kommer tillbaka så finns det ju att ta av.

Det finns ju en sång som börjar:
”Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod.
Varför skall så många lida
blott för någras yvesmod.”

Vilket man nu frågar sig varje dag, utan att få något vettigt svar på. Den sången är förresten skriven av revykungen Emil Norlander. Han skrev ju också sådana örhängen som ”Fia Jansson” och ”Amanda Lundbom”. Sånger som jag exekverat med framgång, dock sällan nykter. Han skrev förresten också en bok om en busig kille, som hette Kalle och var son till Anderssonskan.

Ovanstående sång slutar ju:
”Varför skilja man från maka
varför taga moders stöd?
Varför skall de små försaka,
blott för kriget daglig bröd?
Lägg nu alla vapen ned,
låt oss njuta evig fred!”

Det tycker jag verkar vara en god idé och något att drömma om. Mitt hopp om att det skall bli verklighet, är dock ytterst litet.

Peter

 

 

 

 

Hej vänner!

Idag är det Trettondagen. Det var ju då som som det kom tre vise män för att tala om att de sett en stjärna födas, som visade att kung fötts någonstans i grannskapet. Till slut hittade de fram till stället där Jesus låg i sin krubba. Som det står i bibeln: ”Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra.”

De verkar inte så jättevisa precis. Jag läste någonstans att om det istället varit tre visa kvinnor som kommit hade de säkert haft med sig blöjor, nappflaskor och barnolja. Guld är ju bra att få. Men vad fan man skall ha rökelse och myrra till, när man just fått en bebis, begriper jag inte. Rökelse brukar förresten lukta rätt äckligt. När jag var ung var det rätt poppis att tända sådana där rökelsepinnar. Brukade lukta konstigt och framkalla rinnande ögon och astmaliknande svårigheter.

I bibeln står det ju inget om vad de vise männen hette. Men sedan har man tydligen kommit fram till att de hette Caspar, Melchior och Balthasar. I Ravenna finns en fin mosaik där man kan se hur de såg ut. De har där tuffa brallor och fina röda mössor (se nedan). Det finns andra mosaiker där i vilka man känner igen berättelser ur bibeln. Men det finns inget krucifix med Jesus på korset. Så man brukar säga att Kristus aldrig dog i Ravenna. I Ravenna styrde ju visigoterna och de var arianer och det är inte säkert de trodde att Kristus dog på korset, enligt den guide som visade mig runt. Arianerna trodde ju inte heller på treenigheten. Vilken förresten ingen vettig människa kan begripa sig på. Men har du inte varit i Ravenna och tittat på mosaikerna där, så åk dit. För det är verkligen värt att se.

Jesus dog alltså inte i Ravenna. Men annars dör en massa människor just nu, i fullkomligt meningslöst dödande. Vilket i perioder gör mig väldigt ledsen. Men det har jag skrivit så mycket om, att jag förstår att ni som brukade läsa min blogg börjar tröttna på, att jag sitter som en jävla Jeremias i Tröstlösa och drar ner humöret på er. Kanske är jag deprimerad eller realist när jag förtvivlar över mänsklighetens ondska och dumhet. Som låter sig styras av så många våldsbenägna makthungriga psykopater. Som Shakespeare sa: ”helvetet är tomt för alla djävlar är här”. Det är för tråkigt.

Nu skall jag gå ut på en prommis.

Peter