Hej vänner!

I morgon är det 2024. Det är konstigt för jag tycker det alldeles nyss var 2000. Det känns inte så hemskt länge sedan det var 1900-tal heller förresten. För det stämmer precis, det där att tiden går fortare ju äldre man blir. Iallafall stämmer det  för mig. Sanden i mitt timglas rinner på något sätt allt fortare. Vilket bekymrar mig och ibland oroar mig rätt rejält. Jag träffade en kompis igår, som jag varit kompis med sedan vi var 12 år. Vi kom att prata om det faktum att vi fyller 70 bast bägge två i år. Trots det känner vi oss inte så gamla. Fast vi inser att vi nog faktisk börjar bli det. Vi satt och utbytte vilka krämpor vi har. Han hade ont i ett knä och jag i en fot. Bägge två har vi dessutom fått operera ljumskbråck. Han bara två gånger. Men där vann jag, för jag har fått åtgärda detta tre gånger. Så satt vi där som gamla gubbar och konstaterade, att vi ändå kan vara lite glada åt att vi har lite skavanker att gnälla över. För vi konstaterade att den dag vi inte känner av något sådant, beror det sannolikt på att vi är döda.

Jag har börjat tycka allt sämre om våra ledande politiker. De ägnar mycket tid åt att anklaga varandra för de stora sociala problem som finns. Som ytterst tar sig uttryck i skjutningar och sprängningar och de anklagar varandra för att inte åtgärdat detta. De som ingår i den nuvarande regeringen, säger att det beror på den förra regeringens naiva passivitet och kraftlöshet. De som ingår i den nya oppositionen säger, att orsaken att detta ännu inte är fixat beror på den nuvarande regeringens oförmåga. Så sitter de där och pekar finger som småungar och säger ”det var hans fel. Det var han som började.” Jag blir så trött på alltihop. Dessutom är jag övertygad att för att lösa detta kommer behövas en hel del ödmjukhet och samarbete. Att då ta heder och ära av de, som man kommer behöva samarbeta med verkar ju rätt dumt. Underlättar ju inte samarbete precis. Dessutom ger man ju på det sättet makt och inflytande till de på ytterkanten, som man sannolikt inte vill ge sådant inflytande.

Rikskanslern Axel Oxenstierna skall ju en gång sagt till sin son Johan: An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regator?”, vilket kan översättas med ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?” Vilket jag blivit alltmer medveten om. Den styrs ju numera ofta av ren galenskap. Vilket vi de senaste åren blivit alltmer medvetna om. Nu behövs ju bara att kräkmedlet Trump kommer tillbaka, för att det skall bli lika tokigt som i boken ”Dumskallarnas sammansvärjning” av John Kennedy Toole. Världen styrs ju till stor del, som ni vet, av folk som fullkomligen sprudlar av dumhet. John Kennedy Toole tog ju livet av sig, flera år innan hans bok kom ut och gjorde succé. Vilket var tråkigt och lite dumt. För annars hade han blivit rik och gjort de saker han längtade efter.

Så börjar vårt klot sakta luta, vår del av detta klot allt närmare solen. Även om det dröjer ett tag, blir det till slut vår och sommar. Vilket känns bra även om det krävs att det blir fred i världen, för att det skall få mig att bli på toppenhumör. För jag får väl erkänna att jag blir väldigt ledsen i perioder när jag hör om krig och dödande. Skulle jag för en stund släppa tankarna på detta, så hör jag genast nyheter om den våldsamma kriminaliteten, som drabbat oss och hotar tränga in överallt. Som maffian i Italien. Men fan vet om inte mördandet är värre här än där. Det är då själva fan. För egentligen har jag ju så mycket att vara glad över och tänka på, vad gäller mina personliga förhållanden. Så jag blir så förbannad på de mänskliga avskräde som förstör för alla människor, som bara vill leva sina liv i lugn och ro. De som sökt makten och använder den till att förstöra världen. Man får liksom lust att vräka ner dem från sina höga stolar och ropa ”leve anarkin”.

Jag vet inte om jag tycker bättre om Ior är jag gjorde förr. Men jag har större förståelse för honom.

Peter