Hej vänner!

Så skall vi alltså fira jul i denna onda tid. En tid i vilken jag får allt svårare att trivas. De förbannade krigen bara fortsätter, i hela sin meningslöshet, berätta om människans ondska. Förr kände jag som det fanns en tid före koncentrationslägren och en tid efter. Men nu känns det mest som alltihop är något ständigt pågående, som bara fortsätter och fortsätter.

Jag har ju alltid varit mycket för det där med fria allmänna och rättvisa val. Likaså för sådant yttrandefrihet och tryckfrihet. Det är inte mycket jag hållit heligt. Men just demokratin som styrelseform har varit något jag verkligen trott på, i någon sorts naiv tro på att de flesta människor är förnuftiga och inte röstar på vilken idiot som helst. Men där har jag fått inse att jag har fel. Det verkar inte finnas några gränser för mänsklig dumhet. Nu senast var det i Argentina ett riktigt jävla stolpskott som blev president. Risken är stor att det vidriga äckel som var USA:s president, före den nuvarande, kommer tillbaka. I så fall för att de flesta som röstar, kommer att rösta på fanskapet. Om han vinner kommer han säkert avskaffa demokratin. Något som hans mordiska ryska kompis redan gjort. Finns det ett populistiskt svin att rösta på, kan man ge sig fan på att det finns massor av människor som röstar på den fan och jublar när han börjar förfölja sina motståndare.

I fredags bet jag sönder en tand i en Dumlekola. Det var lite trist men går säkert att fixa. Men på något sätt kändes det lite ledsamt. Som ni vet går allt mot entropi. All ordning går mot kaos och sönderfall. Nu blev denna trasiga tandjävel ytterligare ett tecken, på att detta gäller även min kropp. Som med stigande ålder på kort tid, visat alltfler tecken på att så är fallet. Stagnelius skriver ju:

”Därför gläds, o vän! Och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.”

Så sjunga får man väl försöka sig på. Jag kan ju mest nubbevisor. Men det har jag ju inte längre någon nytta av heller. För som ni som följer denna blogg vet, är jag sedan nu ett år helnykter. Detta på grund av en liten komplikation i samband med en operation. Så inte ens i bedrövelsens stund, finns någon anledning att sjunga nu för tiden. Det är då själva fan.

I det lilla kämpar jag emot den obevekliga tiden. Jag har till exempel en klocka på armen som inte har något batteri. Den har jag ärvt efter min pappa. Man behöver inte vrida upp den heller. För den har någon sorts mekanisk finess, som gör att den skall vrida upp sig själv. Funkar så där. För om man inte har den på sig varje dag så stannar den och man får ställa den. Men jag gillar den just för att den är mekanisk och från tiden, innan hela världen blev digital. Just det att någon en gång satt och fixade ihop alla de små kugghjul, som min klocka innehåller, känns lite fint på något sätt.

Det snackas mycket om AI nu för tiden och allt den kan göra. Som skriva uppsatser och ställa diagnoser. Men datorn kan inte gå ut i skogen och såga ner en en. Därefter ta hem denna en och av en lämplig bit göra en liten sockersked, som länge kommer dofta så där gott som eneträ luktar. För den som inte har händer kan aldrig få handens intelligens. Jag brukar få fina julkort av en konstnärinna jag känner. Korten är gjorda av eget tillverkat papper och är konstverk, gjorda av en människas händer och skapande. Då tänker jag på något sätt på det goda i människan. Det finns trots allt, tänker jag. Konsten finns trots allt. Bra att påminnas om, när man håller på att deppa ihop.

Igår var det nobeldagen då en del duktiga människor belönades för de som det står i stadgarna ”gjort mänskligheten den största nyttan”. För det finns människor som gör nytta. De flesta av dessa får väl inte nobelpris. Men den doktor som med sitt team opererade mitt ljumskbråck förra veckan, borde få ett sådant pris. För han gjorde i varje fall mig den största nyttan det här året. Och jag är ju trots allt en del av mänskligheten.

Det går tydligen alltså hitta personer som gör störst nytta och belöna dessa. Vad gäller vilka som gör störst skada är det svårare. För tävlar ju ett antal skitstövlar om första platsen, i tävlingen om värst ondska det här året. Djävulen är ju inte ens nominerad. För jämfört med vad människor kan göra mot varandra, är han ju bara en halvtaskig amatör på gärdsgårdsnivå i ondska.

Så vi kan få datorer att skriva uppsatser och lösa problem. Vilket tydligen fått ett antal studenter att fuska på sina utbildningar. De låtsas alltså att det kan något och har lärt sig något, fast de är dumma som spån och saknar moral. Nu har tydligen ett antal sådana figurer avslöjats och stängts av från sina utbildningar. Själv tog jag mig med lite besvär igenom en lång utbildning, utan att på minsta sätt fuska. En del vad jag då lärde mig, har jag nog glömt. Annat har jag nog i bakhuvudet, men aldrig använt. Detta då jag blev rätt specialiserad, efter några år. Men det finns något annat utöver den rena akademiska kunskapen, som är minst lika viktigt i mitt yrke. Som dessutom är mig till tröst när jag tycker jag borde läsa massa ny forskning, men inte har lust att göra det. Då tröstar jag mig med att att jag ändå lyckats hyggligt i mitt jobb. Det finns ju någon sorts erfarenhet och kunskap som jag har kvar och räcker, om den förenas med det jag lärt mig under mitt yrkesliv. Men även mitt arbete har ju ett inslag av konst. Som det står i bibeln:

”Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.”

Klokt skrivet minsann. Men jag tänker också på alla snälla människor jag träffat det här året, som vårdat mig. De som kommit in på natten och frågat hur jag mår. Som tröstat mig när jag haft ont. Som tagit emot mig på akuten och kollat igenom mig mitt i natten. Som skickligt opererat mig och fixat till det som var fel i kroppen. De har varit väldigt duktiga och professionella allihop. Men dessutom gett mig lite kärlek när jag behövde det. Och det är en konst att göra.

 

 Slava Ukraini (Слава Україні)

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

 

Peter