Hej vänner!

I morgon är det 2024. Det är konstigt för jag tycker det alldeles nyss var 2000. Det känns inte så hemskt länge sedan det var 1900-tal heller förresten. För det stämmer precis, det där att tiden går fortare ju äldre man blir. Iallafall stämmer det  för mig. Sanden i mitt timglas rinner på något sätt allt fortare. Vilket bekymrar mig och ibland oroar mig rätt rejält. Jag träffade en kompis igår, som jag varit kompis med sedan vi var 12 år. Vi kom att prata om det faktum att vi fyller 70 bast bägge två i år. Trots det känner vi oss inte så gamla. Fast vi inser att vi nog faktisk börjar bli det. Vi satt och utbytte vilka krämpor vi har. Han hade ont i ett knä och jag i en fot. Bägge två har vi dessutom fått operera ljumskbråck. Han bara två gånger. Men där vann jag, för jag har fått åtgärda detta tre gånger. Så satt vi där som gamla gubbar och konstaterade, att vi ändå kan vara lite glada åt att vi har lite skavanker att gnälla över. För vi konstaterade att den dag vi inte känner av något sådant, beror det sannolikt på att vi är döda.

Jag har börjat tycka allt sämre om våra ledande politiker. De ägnar mycket tid åt att anklaga varandra för de stora sociala problem som finns. Som ytterst tar sig uttryck i skjutningar och sprängningar och de anklagar varandra för att inte åtgärdat detta. De som ingår i den nuvarande regeringen, säger att det beror på den förra regeringens naiva passivitet och kraftlöshet. De som ingår i den nya oppositionen säger, att orsaken att detta ännu inte är fixat beror på den nuvarande regeringens oförmåga. Så sitter de där och pekar finger som småungar och säger ”det var hans fel. Det var han som började.” Jag blir så trött på alltihop. Dessutom är jag övertygad att för att lösa detta kommer behövas en hel del ödmjukhet och samarbete. Att då ta heder och ära av de, som man kommer behöva samarbeta med verkar ju rätt dumt. Underlättar ju inte samarbete precis. Dessutom ger man ju på det sättet makt och inflytande till de på ytterkanten, som man sannolikt inte vill ge sådant inflytande.

Rikskanslern Axel Oxenstierna skall ju en gång sagt till sin son Johan: An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regator?”, vilket kan översättas med ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?” Vilket jag blivit alltmer medveten om. Den styrs ju numera ofta av ren galenskap. Vilket vi de senaste åren blivit alltmer medvetna om. Nu behövs ju bara att kräkmedlet Trump kommer tillbaka, för att det skall bli lika tokigt som i boken ”Dumskallarnas sammansvärjning” av John Kennedy Toole. Världen styrs ju till stor del, som ni vet, av folk som fullkomligen sprudlar av dumhet. John Kennedy Toole tog ju livet av sig, flera år innan hans bok kom ut och gjorde succé. Vilket var tråkigt och lite dumt. För annars hade han blivit rik och gjort de saker han längtade efter.

Så börjar vårt klot sakta luta, vår del av detta klot allt närmare solen. Även om det dröjer ett tag, blir det till slut vår och sommar. Vilket känns bra även om det krävs att det blir fred i världen, för att det skall få mig att bli på toppenhumör. För jag får väl erkänna att jag blir väldigt ledsen i perioder när jag hör om krig och dödande. Skulle jag för en stund släppa tankarna på detta, så hör jag genast nyheter om den våldsamma kriminaliteten, som drabbat oss och hotar tränga in överallt. Som maffian i Italien. Men fan vet om inte mördandet är värre här än där. Det är då själva fan. För egentligen har jag ju så mycket att vara glad över och tänka på, vad gäller mina personliga förhållanden. Så jag blir så förbannad på de mänskliga avskräde som förstör för alla människor, som bara vill leva sina liv i lugn och ro. De som sökt makten och använder den till att förstöra världen. Man får liksom lust att vräka ner dem från sina höga stolar och ropa ”leve anarkin”.

Jag vet inte om jag tycker bättre om Ior är jag gjorde förr. Men jag har större förståelse för honom.

Peter

 

Hej vänner!

Så skall vi alltså fira jul i denna onda tid. En tid i vilken jag får allt svårare att trivas. De förbannade krigen bara fortsätter, i hela sin meningslöshet, berätta om människans ondska. Förr kände jag som det fanns en tid före koncentrationslägren och en tid efter. Men nu känns det mest som alltihop är något ständigt pågående, som bara fortsätter och fortsätter.

Jag har ju alltid varit mycket för det där med fria allmänna och rättvisa val. Likaså för sådant yttrandefrihet och tryckfrihet. Det är inte mycket jag hållit heligt. Men just demokratin som styrelseform har varit något jag verkligen trott på, i någon sorts naiv tro på att de flesta människor är förnuftiga och inte röstar på vilken idiot som helst. Men där har jag fått inse att jag har fel. Det verkar inte finnas några gränser för mänsklig dumhet. Nu senast var det i Argentina ett riktigt jävla stolpskott som blev president. Risken är stor att det vidriga äckel som var USA:s president, före den nuvarande, kommer tillbaka. I så fall för att de flesta som röstar, kommer att rösta på fanskapet. Om han vinner kommer han säkert avskaffa demokratin. Något som hans mordiska ryska kompis redan gjort. Finns det ett populistiskt svin att rösta på, kan man ge sig fan på att det finns massor av människor som röstar på den fan och jublar när han börjar förfölja sina motståndare.

I fredags bet jag sönder en tand i en Dumlekola. Det var lite trist men går säkert att fixa. Men på något sätt kändes det lite ledsamt. Som ni vet går allt mot entropi. All ordning går mot kaos och sönderfall. Nu blev denna trasiga tandjävel ytterligare ett tecken, på att detta gäller även min kropp. Som med stigande ålder på kort tid, visat alltfler tecken på att så är fallet. Stagnelius skriver ju:

”Därför gläds, o vän! Och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.”

Så sjunga får man väl försöka sig på. Jag kan ju mest nubbevisor. Men det har jag ju inte längre någon nytta av heller. För som ni som följer denna blogg vet, är jag sedan nu ett år helnykter. Detta på grund av en liten komplikation i samband med en operation. Så inte ens i bedrövelsens stund, finns någon anledning att sjunga nu för tiden. Det är då själva fan.

I det lilla kämpar jag emot den obevekliga tiden. Jag har till exempel en klocka på armen som inte har något batteri. Den har jag ärvt efter min pappa. Man behöver inte vrida upp den heller. För den har någon sorts mekanisk finess, som gör att den skall vrida upp sig själv. Funkar så där. För om man inte har den på sig varje dag så stannar den och man får ställa den. Men jag gillar den just för att den är mekanisk och från tiden, innan hela världen blev digital. Just det att någon en gång satt och fixade ihop alla de små kugghjul, som min klocka innehåller, känns lite fint på något sätt.

Det snackas mycket om AI nu för tiden och allt den kan göra. Som skriva uppsatser och ställa diagnoser. Men datorn kan inte gå ut i skogen och såga ner en en. Därefter ta hem denna en och av en lämplig bit göra en liten sockersked, som länge kommer dofta så där gott som eneträ luktar. För den som inte har händer kan aldrig få handens intelligens. Jag brukar få fina julkort av en konstnärinna jag känner. Korten är gjorda av eget tillverkat papper och är konstverk, gjorda av en människas händer och skapande. Då tänker jag på något sätt på det goda i människan. Det finns trots allt, tänker jag. Konsten finns trots allt. Bra att påminnas om, när man håller på att deppa ihop.

Igår var det nobeldagen då en del duktiga människor belönades för de som det står i stadgarna ”gjort mänskligheten den största nyttan”. För det finns människor som gör nytta. De flesta av dessa får väl inte nobelpris. Men den doktor som med sitt team opererade mitt ljumskbråck förra veckan, borde få ett sådant pris. För han gjorde i varje fall mig den största nyttan det här året. Och jag är ju trots allt en del av mänskligheten.

Det går tydligen alltså hitta personer som gör störst nytta och belöna dessa. Vad gäller vilka som gör störst skada är det svårare. För tävlar ju ett antal skitstövlar om första platsen, i tävlingen om värst ondska det här året. Djävulen är ju inte ens nominerad. För jämfört med vad människor kan göra mot varandra, är han ju bara en halvtaskig amatör på gärdsgårdsnivå i ondska.

Så vi kan få datorer att skriva uppsatser och lösa problem. Vilket tydligen fått ett antal studenter att fuska på sina utbildningar. De låtsas alltså att det kan något och har lärt sig något, fast de är dumma som spån och saknar moral. Nu har tydligen ett antal sådana figurer avslöjats och stängts av från sina utbildningar. Själv tog jag mig med lite besvär igenom en lång utbildning, utan att på minsta sätt fuska. En del vad jag då lärde mig, har jag nog glömt. Annat har jag nog i bakhuvudet, men aldrig använt. Detta då jag blev rätt specialiserad, efter några år. Men det finns något annat utöver den rena akademiska kunskapen, som är minst lika viktigt i mitt yrke. Som dessutom är mig till tröst när jag tycker jag borde läsa massa ny forskning, men inte har lust att göra det. Då tröstar jag mig med att att jag ändå lyckats hyggligt i mitt jobb. Det finns ju någon sorts erfarenhet och kunskap som jag har kvar och räcker, om den förenas med det jag lärt mig under mitt yrkesliv. Men även mitt arbete har ju ett inslag av konst. Som det står i bibeln:

”Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.”

Klokt skrivet minsann. Men jag tänker också på alla snälla människor jag träffat det här året, som vårdat mig. De som kommit in på natten och frågat hur jag mår. Som tröstat mig när jag haft ont. Som tagit emot mig på akuten och kollat igenom mig mitt i natten. Som skickligt opererat mig och fixat till det som var fel i kroppen. De har varit väldigt duktiga och professionella allihop. Men dessutom gett mig lite kärlek när jag behövde det. Och det är en konst att göra.

 

 Slava Ukraini (Слава Україні)

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

 

Peter

 

 En fundering den 8 december 2023.

Nej, ingen stjärna
tänds i rymden
när vi dör.

För det är ytterst
sällan någon
stjärna gör.

De hänger där
så tysta i stor
oändlighet.

Om någon föds
om någon dör,
är inget som de vet.

Så vemodet är
bara ditt och
sorgen bara vår.

Ett ljus som tänds
och släcks igen,
i tid som bara går.

 

Hej vänner!

Ni som följer min blogg kommer kanske ihåg att jag de senaste veckorna haft besvär med ett ljumskbråck, som efter en tidigare operation gått upp. I fredags blev det för jävligt med ont på en massa olika ställen under midjan. Så för fjärde gången på rätt kort tid fick jag åka till akuten. Men den här gången blev jag kvar och redan dagen därpå blev jag opererad av skickliga kirurger. Det var rent fantastiskt, för redan på kvällen efter operationen kände jag att det inte längre gjorde ont mer än precis där det kunde förväntas. Idag tisdag är det lite ömt. Men inte värre än att en Alvedon fixar det. Jag är så oerhört tacksam för de duktiga personer som ordnade detta på ett så utmärkt sätt.

Jag har ju det sista året varit föremål för en hel del sjukvård av rätt komplicerat slag och legat inlagd på sjukhus. Varje gång har jag känt en sådan oerhörd tacksamhet över att bo i ett land, där man tycker det är värt att kosta på mig en sådan avancerad vård. Jag har säkert kostat skattebetalarna mer än en miljon spänn. Men jag har också fått träffa så många professionella och duktiga vårdanställda av olika professioner. Så jag har många att tacka.

Varje gång har jag också känt en sådan stor tacksamhet, över att bo i ett land där vi solidariskt betalar för att alla skall få vård. I många andra länder hade jag väl bara fått vård om jag varit försäkrad, vilket jag kanske varit. Men då hade jag känt skuld och skam över att någon annan stackare skulle fått gå där med sina besvär utan att få hjälp, för att han var för fattig för att betala försäkring. Den stackaren hade fått gå där med sitt bråck, till det hängde ner till knäna. Om lika och rättvis vård är socialism, så är jag socialist. För sådant skall vara rättvist. I USA verkar ju många tycka att vi som tycker så, i det närmaste är kommunister. Men det beror nog på att de inte läst sin bibel. För i den säger Jesus minsann att det kommer gå åt helvete för de som inte hjälper ”de minsta av sina bröder”. En grupp som de med ett ont trasigt ljumskbråck ingår i. För då känner man sig jävligt liten och inte så kaxig minsann. Nu har jag tack vare alla som sköter sig och betalar skatt tillbaka livslusten. Tack så mycket och jag hoppas att också jag bidragit rejält, om ni får besvär som behöver åtgärdas.

Som ni säkert läst har sångaren i the Pogues Shane MacGowan gått och dött. Det var lite sorgligt, men knappast förvånande. Det är ju faktiskt mer förvånande att levde så här länge, med tanke på hur han levde. Han var ju faktisk yngre än mig när han dog. Bara 65 bast. Men han såg ut som han närmade sig de 100. De som fixade droger till honom och därmed mördande honom, borde fällas för mord och låsas in i ett övergiven kolgruva.

Kommer ni ihåg pandemin. Det var ju alldeles nyss och nu tänker man nästan aldrig på den. Jag var och vaccinerades mot virushelvetet för någon vecka sedan. Vilket alltid känns lite bra. För då minns jag den lättnad jag kände första gången jag blev vaccinerad mot eländet. Men de fanns ju de som kom med alla möjliga sammansvärjningsteorier om att det var förenat med livsfara, att få en sådan spruta. Andra som menade att statsepidemiolog Anders Tegnell vid Folkhälsomyndigheten närmast var en mördare som uppmanade folk att vaccinera sig och inte lät stänga ner hela samhället. Nu har det väl visat sig att risk – nytta balansen för vaccinering var entydig. Vidare att dödligheten var högre i länder som stängde ner hela samhället. Men inte en enda av de som då var hysteriska antivaccsare har stigit fram och modigt sagt ”vi hade kanske fel trots allt”. Inte heller har Anders Tegnell fått någon ursäkt.

De förbannade krigen bara fortsätter. Vilket gör det helt omöjligt att vara riktigt glad. Hur fan man än försöker.

I Ryssland hittar den jävla krigsbrottslingen och diktatorn allt fler sätt att jävlas och förtrycka. Nu läste jag att journalister kommer tvingas skriva på någon sorts lojalitetsförklaring, för att få verka i Ryssland. Skriver man sanningen om det förbannade skräckväldet kan man råka jävligt illa ut.

Man har också förbjudit alla organisationer som funnits som stöd för HBTQ-personer i landet. Så dessa skall man dessutom tydligen jävlas med på alla sätt som går. För att behandla människor som ingår i den gruppen med respekt, förståelse och vänlighet, är tydligen ett tecken på västerländsk dekadans.

Just detta att lägga sig i vad andra vuxna människor gör som inte skadar någon annan har jag aldrig begripit. Det gör mig inte ett jävla något om två killar kärar ner sig i varandra och är snälla mot varandra i sängkammaren. Inte heller om någon kille gillar att sätta på sig damkläder och knalla runt i det. Vad vuxna människor har för sig, som inte skadar någon annan, tycker jag är deras ensak. Så länge det är ömsesidigt och ingen skadas eller utnyttjas, så kan väl folk få vara ifred med sitt. Men det verkar finnas någon sorts rädsla hos folk med totalitära idéer, att själv smittas av homosexualitet eller bli transa. Man är så rädd för detta, att man både för sig själv och andra måste bevisa att man inte är ”sån”. Vilket jag personligen inte känt något som helt behov att bevisa. Men det är klart en dag kanske man vaknar upp och efter 69 år får nya preferenser. Slutar att på ett pinsamt sätt kolla in damers dekolletage och istället köper något högklackat i storlek 44 och en klädsam dräkt till det. Fast hittills har det inte hänt och är absolut inget jag oroar mig för. Men det skulle jag väl göra, om jag var en smygbög och kände mig tvungen att bevisa motsatsen. Vilket folk med totalitära idéer verkar tycka att de tvungna att göra. Som om de är rädda att deras innersta tankar skall avslöjas och att det skall visa sig att det bakom deras uppblåsta manlighet, finns något annat som de skäms för. Den där typen av fobier är ju på något sätt både skrämmande och löjliga. Så det så!

Slava Ukraini (Слава Україні)

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter