Hej vänner!

Det har snöat som fan här i Visby. Ni som följer min blogg, vet att jag sedan någon vecka haft problem med ett att ett tidigare opererat ljumskbråck, som har gått upp och nu jävlas. Det är en tråkig åkomma och det knepiga är att det ofta inte gör så ont alls, för att sedan göra väldigt ont. Så man lurar sig och tänker ”det här är ju inte så farligt” för att plötsligt märka att det var alldeles fel tänkt. Som häromdagen när jag bara skulle gå och handla några grejer och på vägen till affären inte hade några större bekymmer alls. Men på vägen därifrån började det göra så jävla ont, att jag nästan inte tog mig hem. Så där har det hållit på i över en vecka nu. Vilket börjar gå mig på nerverna.

Som ni vet är tiden vi lever i en sorglig tid. Jag måste säga att i en av de värsta tider jag levat i. Vilket inte vill säga lite. Sällan har väl framtiden känts så mörk och maktlösheten större. Det finns ju en gammal visa där Ulla Billquist sjunger ”räkna de lyckliga stunderna blott”. Måste säga att de idag känns jävligt lätträknade. För jag sitter här och har utomordentligt tråkigt. När man var barn var det ju kul med snön och den var ju nästan som manna från himlen att leka i. Men nu tycker jag den mer är som ett besvärligt mjäll, som man riskerar halka i. Jag hoppas jag snart får bli opererad och slipper oroa mig för att det skall göra ont igen. Men jag kommer nog aldrig mer våga åka pulka. Vilket är tråkigt. En rolighet till som dras in och gör att man känner sig lite gammal.

Igår gick laddningssladden till min iPhone åt skogen. Så jag fick idag släpa mig iväg till en affär och köpa en ny. Vilket jag var lite rädd för, eftersom det gick åt helvete förra gången. Men jag har kommit på att jag kan ha en hand i fickan och trycka hårt på bråcket, när jag går. Ser visserligen ut som jag spelar fickpingis, på ett pinsamt sätt. Men annars får jag sitta inne hela dagarna, vilket är för trist. Jag har tråkigt nog som det är.

Egentligen skulle jag gå på julbord på fredag, med några vänner. På grund av ett läkarbesök angående bråcket, gick det åt helvete. Vilket var tråkigt. För det var något jag verkligen sett fram emot. Förra året blev det också inställt. För just den dagen blev jag opererad i huvudet. Det är ju själva fan. Så här sitter jag ensam i Visby medan tiden går.

Tiden den förbannade tiden. Som vi för att begripa måste göra om till en sorts väg för att förstå. Bakom oss ligger den väg vi gått och framför oss den väg vi har att gå. Jag har ju nu nått en ålder, där man bakåt ser långt bort över granskogen och framför en ligger havets osäkra vågor, över vilket man nu har att fara utan sjökort. På den tiden jorden ansågs vara platt, var man ju rädd att ramla över kantens ovisshet. Där står jag nu och funderar över alltihop. Som Dante börjar sin gudomliga komedi som börjar: ”Jag stod i mitten av min levnads bana då i en nermörk skog jag mig befann, där ej mer väg och stig jag kunde ana”. Kul för honom. Själv har jag ju sedan länge nått mitten av min levnads bana och kan likt förbannat inte ana, vart fan jag är på väg. Men att det till slut kommer leda till att man faller över kanten, kan man vara säker på.

Apropå tiden så är det dags att påminnas om att kejsar Augustus lät utfärda ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen som hölls. Det var förresten då Kvirinius var landshövding i Syrien. Så snickaren Josef fick på grund av detta knalla med sin höggravida unga Maria, hela vägen från Nasaret i Galiléen till Betlehem i Judeen, för att skattskriva sig. Där fick hon föda sitt barn i ett stall och lägga i en krubba. Vilket vi nu firar på ett i mina ögon ofta rätt ovärdigt sätt.

Sedan dyker det ju i ovanstående berättelse upp en ängel som skrämmer några stackars herdar. Men ängeln säger: ”Var inte rädda, för jag bringar er en stor glädje”. Själv skulle jag gärna önska att en herrens ängel dök upp och sa samma sak till mig. För jag är faktiskt rädd för allt otäckt som händer i världen. Det är som satan själv och den hemska hinduiska gudinnan Kali, gjort gemensam sak och nu drar segrande över jordklotet. Om en herrens ängel dök upp och sa: ”var inte rädd”, så skulle jag svara: ”lätt för dig att säga. Du lär ju aldrig behöva oroa dig för sådana som Putin och Trump. För de lär ju aldrig dyka upp där du kommer ifrån. Möjligtvis kommer du höra deras skrik från källarplanets nedersta krets någon gång.”

Josef och Maria fick alltså en son. Vilket gladde de flesta. Men den helige ande var sur för han tyckte man hade spridit rykten om hans relation med Maria. Vilket han ansåg var rent förtal. För han och Maria hade minsann inte haft något fuffens för sig. Det var snickaren Josef som en kväll haft ihop det med den unga damen fast de inte var gifta, utan bara trolovade. Det är jag säker på. Så redan den kvällen bringade en ängel, en stor glädje, får man hoppas. Vilket han säkert gjort många kvällar både före och efter just denna kväll.

Som Evert Taube så riktigt påpekar i visan ”Här är den sköna sommar” är det krig och politik som fördärvat vår jord. Ligger mycket i det. Fast egentligen skulle det ju bara krävas att folk hade förstånd att följa: tio guds bud, den gyllene regeln och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, för att det här skulle kunna vara en utmärkt planet att leva på. Vilket det för närvarande inte är. Tvärtom är det ett rätt bedrövligt ställe.

Peter