Hej vänner!

Idag fyller jag 69 år. Vilket är rätt många sådana snurr runt solen. Det känns konstigt att tänka på och lite kluvet. För numera är det inte bara kul att fylla år. Det är ju samtidigt ett tecken på tidens gång och ett steg närmare slutstationen. Men också en påminnelse om att inte slösa bort sina återstående dagar på dumheter och tråkiga saker. Utan göra det bästa av dem.

Det sista året har för min personliga del varit rätt konstigt. För förra sommaren visste jag att jag skulle opereras i huvudknoppen. Vilket är ett ställe där man inte gärna vill opereras. Jag hade fått besked om att det visserligen var förenat med risker, men med största sannolikhet skulle gå bra. Men min erfarenhet av sannolikhet är lite som den Tage Danielsson redogör för i en skojig sketch. Nämligen att det luriga med sannolikhet, är att den om det man är rädd för skall inträffa, sedan gör det, så ökar den plötsligt med inte mindre än 100 %. Dessutom är väl sannolikheten för att en tappad macka med leverpastej skall falla med pastejsidan uppåt 50%. Men i mitt liv har något sådant aldrig inträffat. Så jag var rätt övertygad att förra sommaren, nog med stor sannolikhet var min sista. Men då glömde jag räkna med att ingreppet skulle göras av neurokirurg Helena Kristiansson med team, som ändrade sannolikheten att det skull gå bra med nästan 100 % i positiv riktning.

En anledning till att jag för ett år sedan var rätt säker på att det skulle gå åt helvete, var nog att min mamma dog i en operation på samma ställe på kroppen 1966. Jag hade fått för mig att detta kunde vara ärftligt och under hela livet känt oro att drabbas av något liknande. Så varje gång jag fick huvudvärk, så hade jag oroat mig för att det var ett första tecken på att något var fel. Men när det så hände, blev jag på något sätt både ledsen och lugn, men inte så orolig. Som Filifjonkan i mumindalen går och oroar sig för katastrofen och blir lugn när den äntligen inträffar.

Men nu sitter jag här en sommar senare och lever och mår rätt bra. Livet går alltså vidare och jag har att fundera på vad jag skall göra av det. För det är ju bara att inse, att även om det här året bara var som ett tågbyte i Avesta-Krylbo, så ligger slutstationen inte så långt borta som man önskar. Så man har mycket att fixa med innan man kliver av.

Förra sommaren kände jag ett behov av att på något sätt sammanfatta mitt liv. Träffa alla som varit viktiga för mig och besöka de platser jag bott på. Läsa de böcker som varit viktiga och lyssna på musik som jag gillat. Från Beatles till Dvorak. Men nu känns det inte så viktigt längre. För jag har ju tiden på mig.

Jag har inte kunnat åka till Brämön som jag brukar på somrarna. Vilket känts trist. För jag fick lite komplikationer, vilket gjorde att det skulle blivit krångligt i år. Men nästa år går det säkert bra om det fortsätter som hittills. Så det stackars huggormarna får vänta ett år till, på att få träffa mig. De ligger säkert och undrar vart jag tagit vägen. Vi har ju ett trevligt och mycket artigt sätt att umgås. För jag bugar alltid och säger ”god dag herr Huggorm” när jag träffar en av dessa långsmala vänner. Vet inte varför. Men någon har lärt mig att artighet är en dygd och mot vänner som gett fan i att bita mig i 69 år, trots att jag vid flera tillfällen nästa trampat på dem bör man vara artig. Dessutom står det ju i bibeln att ”Ormen är listigare än alla andra av markens djur”. Det vet i fan om det stämmer. Men det är vackra djur, som man bör respektera och ge fan i att bråka med.

Men som ni vet sa gud till den första kvinnan att hon fick äta av allt i lustgården utom från kunskapens träd och pekade ut vilket träd det var. Min erfarenhet är att det inte alltid är så klokt att säga till en kvinna vad hon får göra och inte får göra. Speciellt till unga kvinnor är det direkt oklokt. Så hon gick naturligtvis och käkade en frukt från detta träd och lurade i sin gubbe en bit, så han också blev medskyldig. Då upptäckte de att de var nakna och blev säkert jätteglada över denna upptäckt. Själv brukar jag ju bli rätt glad av nakna tjejer, så det blev säkert Adam också. Hur fan han kunde undvikit att se att Eva var helnäck innan är obegripligt. Men Eva såg säkert att han blev jätteglad. Sånt är ju som man, jävligt svårt att dölja. Men att skylla på en stackars orm och påstå att den kunde snacka och lura en till dåligheter var ju bara taskigt. De ormar jag hälsar artigt på brukar bara le lite snällt mot mig. Skulle de öppna käften och börja snacka skulle jag säkert skita på mig och undra om inte något trots allt gick fel vid ovanstående operation.

Jag kom förresten att tänka på att djävulen har så många namn. Som Fan, Lucifer, Satan, Hin Håle, Horn-Per, Putin, Trump och BelseBub. Ondskan har alltså många namn och tar sig många uttryck. För närvarande verkar den tyvärr också jävligt framgångsrik. Vilket gör mig rätt ledsen i perioder.

Ni som har orkat läsa ända hit, är förstås sugna på att skicka mig pengar för att hylla mig på min födelsedag. Snällt tänk, men ge fan i det. Om ni vill göra mig glad kan ni istället skicka lite stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/.

Peter