Hej vänner!

Det har pratas mycket om kränkningar sista tiden. Detta med anledning av att en kille från Irak envisas med att elda upp koraner. Själv är jag övertygad att han gör detta på uppdrag av främmande makt. En främmande makt som vill orsaka splittring och bråk, samt försvåra för Sverige att gå med i NATO. Sedan är det en sverigedemokratisk riksdagsman som inte har vett att hålla käften, när det är lämpligt att göra så. Så här får man ta sig en funderare om principer och förstånd. För rent principiellt lever vi i ett fritt land med yttrandefrihet där man har all rätt i världen att tycka illa om både religioner och profeter. Men ibland är det nog bäst att som offentlig person och makthavare fundera på vad man säger och hur man säger det man säger. Men det är inte lätt. För gjorde Karl-Gerald fel när han sjöng om ”Den ökända hästen från Troja” och kränkte nazisterna till den milda grad, att de ringde upp och skrämde statsminister Per-Albin Hansson, så han förbjöd framförande av denna sång. Det var kanske klokt. Men var det rätt?

År 399 före Kristus så ställs atenaren Sokrates inför domstol anklagad för att vara ogudaktig och för att förföra ungdomen med sina idéer. Bland annat var han misstänkt för att genom sitt intresse astronomi på något sätt inte respektera gudarna. Hade han bara nu bett domstolen om ursäkt för detta och sin övriga undervisning, hade han säkert sluppit rätt lindrigt undan. Men det gjorde han inte, utan när han fick frågan vilket straff han tyckte sig förtjäna, sa han att det vore lämpligt om han på statens bekostnad, som en folkhjälte, fick fria måltider under resten av sitt liv. Hans bristande respekt för domstolen, kränkte dess ledamöter till den grad, att de dömde honom till döden. Han säger hej då till sina domare, med följande ord: ”Nu är det dags att vi går åt var sitt håll, ni för att leva och jag för att dö. Vem av oss som går mot det bättre vet bara Gudarna.”

Sådär en 430 år senare knallade en kille runt i det som nu är Israel och Palestina och kallade gud för sin ”fader i himmelen”. Han kallade också de lagkloka för hycklare och var rätt respektlös mot dem och deras anspråk, på att sitta inne med sanningen. Dessa blev naturligtvis kränkta och sura och började fundera hur de skulle bli av med den här respektlösa förkunnaren. Så de gick till företrädaren för den tidens supermakt och sa att han hotade ställa till med bråk och uppmana till uppror. Så för säkerhets skull plågade man ihjäl den presumtiva bråkstaken och satte en skylt på hans kors som betydde ”Jesus från Nasaret, judarnas konung”. Så kränkt var man att man minsann ville ge igen in i det sista.

År 1592 grep den katolska inkvisitionen dominikanermunken Giordano Bruno. Denne hade nämligen skrivit en bok i vilken han försvarade Nicolaus Copernicus och sa att denne hade rätt, när han påstod att jorden inte alls var universums centrum, utan en planet som snurrade kring solen. Bruno skrev också att rymden nog var oändlig och att kanske fanns andra världar i universum. För detta fängslades han och fick sitta inlåst i åtta år. Då han trots detta vägrade be om ursäkt för sin uppfattning om universums beskaffenhet, så brändes han på bål år 1600. Ett mord som katolska kyrkan aldrig bett om ursäkt för. Så jävla kränkt blev man och det har tydligen inte gått över.

På 1600-talet var det en kille i Frankrike som hette Jean-Baptiste Poquelin. Han var skådespelare och skrev också skojiga pjäser under pseudonymen Molière. Bland annan sådana som drev med religiöst hyckleri och annan dumhet. För detta blev den katolska kyrkan kränkt. Han spelade i sin egen pjäs ”Den inbillade sjuke” år 1673, när han plötsligt föll ihop. Han dog några timmar senare. Man kallade på två präster som skulle ge sista smörjelsen. Men de hade tydligen blivit så kränkta av att Molières skojande med dubbelmoral och hyckleri, att de vägrade komma. När en prästrackare till slut kom, var Moliére redan död. Katolska kyrkan var så kränkt att de vägrade låta honom begravas i vigd jord. Så man fick begrava honom på natten i ett hörn av kyrkogården, där man annars begravde odöpta barn. Om inte kungen tvingat kyrkan till denna eftergift, hade han inte fått begravas där heller. Så kränkt var det tråkiga prästerskapet.

År 1910 skrev August Strindberg en artikel där han talade om hur illa han tyckte om Karl XII och de konservativa som hyllade ”hjältekungen”. Det kränkte hela etablissemanget och kungahuset. När han senare sa att upptäcktsresanden Sven Hedin inte alls upptäckt så jävla mycket som han påstod, så gick topplocket på alla beundrare av Kalle dussin och Hedin. De var väldigt kränkta hela gänget. Hedin blev ju senare kompis med Hitler och gillade nazismen. Det fortsatte han med även när koncentrationslägren och brotten mot mänskligheten avslöjats. Men innan dess hann han och kungahuset alltså bli rejält kränkta av August.

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om hur Sinéad O'Connor 1992 lyckades kränka världens alla katoliker genom att riva sönder en bild av den dåvarande påven. Detta i protest mot alla sexuella övergrepp mot barn som begåtts av katolska präster och hur man sökt dölja dessa brott. Man blev liksom jättekränkt av sanningen.

Så i slutändan verkar de som säger obekväma saker eller sanningar, som en del blir kränkta av, vara de som blir kvar i historien. Medan de som kränkts och inte klarar av att få sina egna uppfattningar och cirklar rubbade, till slut hamnar på samma historias sophög. Så innan man tycker alltför synd om de som blir kränkta, kanske man bör fundera på hur det skulle vara om ingen vågade säga något som kan kränka andra. Den välmenande tanken att alla tankar och idéer har samma värde och bör respekteras, skulle ju samtidigt innebära att inga tankar har något större värde. Nu behöver ni ju inte hålla med mig. Jag kan ju knappast tvinga er att ha rätt. Så det så.

 

Peter