I kväll i "De badande vännernas botaniska trädgård".

 

 

 

Hej vänner!

Jag gillar inte när man försöker manipulera mig och mitt tänkande. Som det dumma ofoget att sälja grejer genom att föröka få dem att verka billigare, genom att dra bort en spänn. Exempelvis så att en cykel som kostar 6000 kr sägs kosta 5999 kr. Ett löjligt manipulativt oskick som jag ser överallt. Antagligen för att det fungerar. Fast vi innerst inne vet att det är ett sätt att lura våra sinnen.

Jag brukar försöka låta bli att köpa sådant som man gör reklam för på TV. För jag vill låtsas att jag inte går på sådant. Men lik förbannat har det hänt att jag plötsligt i affären, står med just en vara vars reklam jag just sett, i handen. Då får jag inse att reklamen på något sätt trängt in i min hjärna på ett obehagligt vis. Vilket jag inte vill och om jag kommer på det, ställer jag genast tillbaks den varan. Men jag kommer inte alltid på det, utan låter mig luras.

Varje sommar går jag ner till hamnen här i Visby och ser hur där ligger fritidsbåtar, som säkert kostar många miljoner. Det är också sommartid också rätt tätt med elbilar som heter Tesla, av modeller som kostar över en miljon styck. Så en del har uppenbarligen mer pengar än de behöver och andra betydligt mindre än vad de behöver. För att inte tala om hur det ser ut världen. Jag har läst att hälften av världens rikedomar ägs av så få personer, att de skulle rymmas i en vanlig buss, utan att någon av dem skulle få behöva stå. Så de riktigt rika är väldigt få, medans de mycket fattiga är oändligt många. Det känns inte riktigt rätt.

I Ryssland har en gangster nu sprängt en annan gangsters flygplan i luften. Tråkigt nog föll detta flygplan inte ner i huvudet på den förstnämnda och gjorde dubbel nytta på det sättet. I Sverige har gangstergängen också ihjäl varandra på löpande band. Jag tycker det verkar hända ett sådant mord varje dag. Något som verkar viktigt att göra något åt. Det verkar finnas lite olika uppfattningar om vad som skall göras åt denna utveckling. Fast jag tror ingen riktigt vet. Jag har faktiskt ingen aning själv. För de som ligger bakom och i vissa fall utför morden, är uppenbarligen psykopatiskt likgiltiga, inför att ta andras liv. Psykopati är faktiskt en jävligt svårbehandlad åkomma. Vilket gör att jag ibland förvånas över naiviteten i de förslag, som kommer från de som är politiskt ansvariga för att göra något åt denna hemska utveckling. Apropå psykopater kunde jag här, min vana trogen, skriva om Trumpjäveln. Men jag hoppar över det den här gången, för att inte bli för tjatig.

Ni som bor på annat håll undrar kanske om det händer något spännande i Visby. En mycket bra sak som hänt här är att två av de krogar som förstör, med för hög ljudnivå och genom att servera sprit till unga personer, som redan är fulla som elefanter, fått sitt tillstånd att servera alkohol indraget. Det är riktigt bra och jag hoppas de nuvarande ägarna aldrig får tillbaks detta tillstånd. För de skall ta mig fan inte ha något. Men på krogfronten händer också bra saker. Den lilla trevliga krogen Bakfickan skall få större lokal genom att också hyra lokalen intill deras. Där var tidigare en antikaffär. Det är bra och gör mig lite glad. Precis som deras stekta strömming med potatismos brukar göra. Så nu vet ni vad som händer i Visby och vilken krog ni skall besöka om ni kommer hit.

Det finns de som är äldre än mig som tycker jag tjatar för mycket om min, i deras ögon, rätt måttliga ålder. Som tycker 69 bast inte är något att tjata om. ”Kom igen när du är över 80 och börjar bli gammal på riktigt”, säger de. Fast å andra sida säger ju en del optimistiskt att ”man är så gammal som man känner sig”. Fast i mitt fall är det ju inte så positivt. För jag känner mig precis 69 och varken äldre eller yngre. På något sätt retar det mig, att det att det ofta verkar anses fint att vara yngre än man är. Man skall le och säga: ”70 är ju det nya 50” och sådana där jävla floskler. Men jag har alltså ett år kvar till jag fyller jämnt nästa gång. Då skall jag minsann drabbas av en riktigt 70-års kris har jag bestämt. För jag hoppade i stort sätt över 40-, 50- och 60-årskriserna. Men det skall jag ta igen, när jag fyller 70 och bryta ihop rejält. Tycka synd om mig själv och käka Mozartkulor och läsa Fantomen. Undra förresten om medlemskapet i Fantomenklubben är livslångt?

Men det kommer väl gå över det också och jag kommer få annat att tänka på. Som kroppkakor med skirat smör, stekt fläsk med raggmunk och stekt salt sill med brynt lök. Säkert kommer jag tänka på mycket annat också och glömma bort hur jävla gammal jag är. När jag fyller 70. Men det är dumt att grubbla och ta ut detta i förväg. Innan det har hänt. Man får ta en dag i taget och får vara glad så länge man står ut. Så länge det nu varar.

Snart är sommaren slut för i år och det blir höst för 69:e gången i det liv som är mitt. Som är min resa genom världen. Förr var det ett rätt långsamt mjölktåg som stannade till vid väldigt många stationer. Men nu är det snälltåg som rusar fram mot slutstationen, på ett onödigt hastigt sätt. Verkar gå allt snabbare dessutom. Det får mig att tänka på galaxer förresten. För de rusar ju också bort genom rymden allt fortare. Vilket är konstigt. För egentligen borde de ju, precis som allt annat som kastas ut efter en stor smäll, tappa hastighet med tiden. Men istället rusar galaxerna bort emot det okända allt fortare. Undra vad det är där ute i mörkret som drar dem till sig?

Det är en otäck tid. I otäcka tider verkar odjuren likt de i Uppenbarelseboken komma i par. Hitler kom med Stalin och Putin med Trump. Fan, det kunde väl räcka med ett odjur i taget. Det är ta mig fan som Satan kommit lös. Men enligt samma bok kommer det till slut gå åt helvetet för de här paren i ondska. Ty det står:

”Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av eld och svavel, dit vilddjuret (Putin) och den falske profeten (Trump) hade blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter.” Rätt åt dem. Så det så.

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter

 

Hej vänner!

Jag läste att det tydligen blivit mode på sådana där modevisningar att mannekängerna skall se ut som undernärda anorektiker igen. Helt jävla obegripligt och tråkigt. Nu skall man väl varken berömma eller kritisera damers utseende. Men personligen måste jag säga att jag gillar när damer varken ser sjukligt undernärda ut eller är kraftigt överviktiga. Lagom är bäst och med lagom tycker jag det är trevligt med tjejer som som gärna får vara lite mjukt runda. Som Zorns kullor. Men jag har någonstans läst att orsaken till att modebranschen ofta haft ett ideal där tjejer skall vara väldigt smala, är att klädskaparna ofta var homosexuella och gillade när flickor hade kroppar, där de påtagligt feminina attributen inte var så påtagliga. Men det kanske bara är en myt och inget att tro på. Men konstig är denna ätstörda förbannade dumhet, som i värsta fall leder till allvarliga konsekvenser.

Apropå damer läste jag att författare Linda Skugge får in stålar på att visa sig barfota över hela kroppen på internet. Men jag läste en artikel där hon förklarade varför hon börjat försörja sig på det sättet. Hon berättade att hon led av den otäcka och allvarliga sjukdomen Addisons sjukdom. Då kändes det bara tragiskt alltihop. Hon hade fått det ekonomiskt trassligt och hade då hittat det här lite ovanliga sättet att tjäna stålar. Hade hon bara varit exhibitionist och gillat att posera näck, hade det mest varit hennes problem. Men om hon känt sig tvungen att sälja porr, för att få ekonomin att gå ihop känns det mest sorgligt alltihop.

Själv skulle jag aldrig i livet pröjsa för att se fru Skugges, av sjukdom märkta kropp. Men det finns uppenbarligen folk som betalar rejält för att se lite naket. Så jag funderar på om det finns damer som skulle betala för att se mig näck. Skulle vara jävligt dyrt kan jag berätta. Men det är det värt. Tyvärr har jag det senaste året förlorat mycket av min tidigare spolformade skönhet och är inte lika rund och fin som tidigare. Men de damer som vill se en numera rätt smal, otränad 69-årig gubbe, utan störande magrutor, näck, får väl höra av sig. Men gratis är det ta mig fan inte. Börjar vid 25000 och då behåller jag kalsingarna på. För att få se ”the full monty” blir det till att tömma kontot. Men det är det, som sagt, värt.

Här i Visby känns det tydligt att sommaren går mot sitt slut. De flesta turister verkar ha åkt hem och det är rätt lugnt på stan. Fortfarande kommer det en del kryssningsfartyg och dess passagerare går runt och kollar in hur det ser ut här. Sista veckorna har det varit mest tyskar. De ser ofta så målmedvetna ut med sina kameror och kartor. Som de är på väg någonstans och har en uppgift. Tidigare i sommar var det rätt mycket amerikaner och engelsmän som knallade runt. De såg inte så målmedvetna ut. Mer som de var på semester. Vilket de antagligen var.

Hösten är alltså på väg. Här på Gotland är hösten ofta rätt lång och varm. Jag har flera gånger åkt och badat i havet långt in i september. Men till slut kommer kylan och mörkret. En del brukar trösta mig, genom att påminna om det fina med levande ljus och mustiga grytor. Kunde fungera tidigare. Men nu tycker jag november är jävligt motigt och kan önska att jag befann mig någon annanstans denna månad. Ty över hela landet kommer då ett stort mörker, hur många ljus man än tänder och hur många grytor man än kokar.

Och det jävla kriget bara fortsätter. Det står allt mindre om det i tidningarna. Som om även det börjar bli vardag och inte längre är något att skriva om. På något sätt skrämmer det mig. Som om vi vänjer oss vid allt och låter detta brott bli ett brott bland andra. Men det är ju en kamp mellan diktatur och demokrati. Mellan tyranni och humanism. Mellan frihet och ofrihet. Mellan små länder och folks rätt att existera och välja sin egen framtid eller ockuperas och utplånas. Det skrämmer mig att denna kamp verkar bli vardag och är rädd att folk skall tröttna på att höra om den. För mig känns det som allt annat är skit i marginalen jämfört med detta.

Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Peter

 

Hej vänner!

Det har pratas mycket om kränkningar sista tiden. Detta med anledning av att en kille från Irak envisas med att elda upp koraner. Själv är jag övertygad att han gör detta på uppdrag av främmande makt. En främmande makt som vill orsaka splittring och bråk, samt försvåra för Sverige att gå med i NATO. Sedan är det en sverigedemokratisk riksdagsman som inte har vett att hålla käften, när det är lämpligt att göra så. Så här får man ta sig en funderare om principer och förstånd. För rent principiellt lever vi i ett fritt land med yttrandefrihet där man har all rätt i världen att tycka illa om både religioner och profeter. Men ibland är det nog bäst att som offentlig person och makthavare fundera på vad man säger och hur man säger det man säger. Men det är inte lätt. För gjorde Karl-Gerald fel när han sjöng om ”Den ökända hästen från Troja” och kränkte nazisterna till den milda grad, att de ringde upp och skrämde statsminister Per-Albin Hansson, så han förbjöd framförande av denna sång. Det var kanske klokt. Men var det rätt?

År 399 före Kristus så ställs atenaren Sokrates inför domstol anklagad för att vara ogudaktig och för att förföra ungdomen med sina idéer. Bland annat var han misstänkt för att genom sitt intresse astronomi på något sätt inte respektera gudarna. Hade han bara nu bett domstolen om ursäkt för detta och sin övriga undervisning, hade han säkert sluppit rätt lindrigt undan. Men det gjorde han inte, utan när han fick frågan vilket straff han tyckte sig förtjäna, sa han att det vore lämpligt om han på statens bekostnad, som en folkhjälte, fick fria måltider under resten av sitt liv. Hans bristande respekt för domstolen, kränkte dess ledamöter till den grad, att de dömde honom till döden. Han säger hej då till sina domare, med följande ord: ”Nu är det dags att vi går åt var sitt håll, ni för att leva och jag för att dö. Vem av oss som går mot det bättre vet bara Gudarna.”

Sådär en 430 år senare knallade en kille runt i det som nu är Israel och Palestina och kallade gud för sin ”fader i himmelen”. Han kallade också de lagkloka för hycklare och var rätt respektlös mot dem och deras anspråk, på att sitta inne med sanningen. Dessa blev naturligtvis kränkta och sura och började fundera hur de skulle bli av med den här respektlösa förkunnaren. Så de gick till företrädaren för den tidens supermakt och sa att han hotade ställa till med bråk och uppmana till uppror. Så för säkerhets skull plågade man ihjäl den presumtiva bråkstaken och satte en skylt på hans kors som betydde ”Jesus från Nasaret, judarnas konung”. Så kränkt var man att man minsann ville ge igen in i det sista.

År 1592 grep den katolska inkvisitionen dominikanermunken Giordano Bruno. Denne hade nämligen skrivit en bok i vilken han försvarade Nicolaus Copernicus och sa att denne hade rätt, när han påstod att jorden inte alls var universums centrum, utan en planet som snurrade kring solen. Bruno skrev också att rymden nog var oändlig och att kanske fanns andra världar i universum. För detta fängslades han och fick sitta inlåst i åtta år. Då han trots detta vägrade be om ursäkt för sin uppfattning om universums beskaffenhet, så brändes han på bål år 1600. Ett mord som katolska kyrkan aldrig bett om ursäkt för. Så jävla kränkt blev man och det har tydligen inte gått över.

På 1600-talet var det en kille i Frankrike som hette Jean-Baptiste Poquelin. Han var skådespelare och skrev också skojiga pjäser under pseudonymen Molière. Bland annan sådana som drev med religiöst hyckleri och annan dumhet. För detta blev den katolska kyrkan kränkt. Han spelade i sin egen pjäs ”Den inbillade sjuke” år 1673, när han plötsligt föll ihop. Han dog några timmar senare. Man kallade på två präster som skulle ge sista smörjelsen. Men de hade tydligen blivit så kränkta av att Molières skojande med dubbelmoral och hyckleri, att de vägrade komma. När en prästrackare till slut kom, var Moliére redan död. Katolska kyrkan var så kränkt att de vägrade låta honom begravas i vigd jord. Så man fick begrava honom på natten i ett hörn av kyrkogården, där man annars begravde odöpta barn. Om inte kungen tvingat kyrkan till denna eftergift, hade han inte fått begravas där heller. Så kränkt var det tråkiga prästerskapet.

År 1910 skrev August Strindberg en artikel där han talade om hur illa han tyckte om Karl XII och de konservativa som hyllade ”hjältekungen”. Det kränkte hela etablissemanget och kungahuset. När han senare sa att upptäcktsresanden Sven Hedin inte alls upptäckt så jävla mycket som han påstod, så gick topplocket på alla beundrare av Kalle dussin och Hedin. De var väldigt kränkta hela gänget. Hedin blev ju senare kompis med Hitler och gillade nazismen. Det fortsatte han med även när koncentrationslägren och brotten mot mänskligheten avslöjats. Men innan dess hann han och kungahuset alltså bli rejält kränkta av August.

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om hur Sinéad O'Connor 1992 lyckades kränka världens alla katoliker genom att riva sönder en bild av den dåvarande påven. Detta i protest mot alla sexuella övergrepp mot barn som begåtts av katolska präster och hur man sökt dölja dessa brott. Man blev liksom jättekränkt av sanningen.

Så i slutändan verkar de som säger obekväma saker eller sanningar, som en del blir kränkta av, vara de som blir kvar i historien. Medan de som kränkts och inte klarar av att få sina egna uppfattningar och cirklar rubbade, till slut hamnar på samma historias sophög. Så innan man tycker alltför synd om de som blir kränkta, kanske man bör fundera på hur det skulle vara om ingen vågade säga något som kan kränka andra. Den välmenande tanken att alla tankar och idéer har samma värde och bör respekteras, skulle ju samtidigt innebära att inga tankar har något större värde. Nu behöver ni ju inte hålla med mig. Jag kan ju knappast tvinga er att ha rätt. Så det så.

 

Peter

Hej vänner!

Idag fyller jag 69 år. Vilket är rätt många sådana snurr runt solen. Det känns konstigt att tänka på och lite kluvet. För numera är det inte bara kul att fylla år. Det är ju samtidigt ett tecken på tidens gång och ett steg närmare slutstationen. Men också en påminnelse om att inte slösa bort sina återstående dagar på dumheter och tråkiga saker. Utan göra det bästa av dem.

Det sista året har för min personliga del varit rätt konstigt. För förra sommaren visste jag att jag skulle opereras i huvudknoppen. Vilket är ett ställe där man inte gärna vill opereras. Jag hade fått besked om att det visserligen var förenat med risker, men med största sannolikhet skulle gå bra. Men min erfarenhet av sannolikhet är lite som den Tage Danielsson redogör för i en skojig sketch. Nämligen att det luriga med sannolikhet, är att den om det man är rädd för skall inträffa, sedan gör det, så ökar den plötsligt med inte mindre än 100 %. Dessutom är väl sannolikheten för att en tappad macka med leverpastej skall falla med pastejsidan uppåt 50%. Men i mitt liv har något sådant aldrig inträffat. Så jag var rätt övertygad att förra sommaren, nog med stor sannolikhet var min sista. Men då glömde jag räkna med att ingreppet skulle göras av neurokirurg Helena Kristiansson med team, som ändrade sannolikheten att det skull gå bra med nästan 100 % i positiv riktning.

En anledning till att jag för ett år sedan var rätt säker på att det skulle gå åt helvete, var nog att min mamma dog i en operation på samma ställe på kroppen 1966. Jag hade fått för mig att detta kunde vara ärftligt och under hela livet känt oro att drabbas av något liknande. Så varje gång jag fick huvudvärk, så hade jag oroat mig för att det var ett första tecken på att något var fel. Men när det så hände, blev jag på något sätt både ledsen och lugn, men inte så orolig. Som Filifjonkan i mumindalen går och oroar sig för katastrofen och blir lugn när den äntligen inträffar.

Men nu sitter jag här en sommar senare och lever och mår rätt bra. Livet går alltså vidare och jag har att fundera på vad jag skall göra av det. För det är ju bara att inse, att även om det här året bara var som ett tågbyte i Avesta-Krylbo, så ligger slutstationen inte så långt borta som man önskar. Så man har mycket att fixa med innan man kliver av.

Förra sommaren kände jag ett behov av att på något sätt sammanfatta mitt liv. Träffa alla som varit viktiga för mig och besöka de platser jag bott på. Läsa de böcker som varit viktiga och lyssna på musik som jag gillat. Från Beatles till Dvorak. Men nu känns det inte så viktigt längre. För jag har ju tiden på mig.

Jag har inte kunnat åka till Brämön som jag brukar på somrarna. Vilket känts trist. För jag fick lite komplikationer, vilket gjorde att det skulle blivit krångligt i år. Men nästa år går det säkert bra om det fortsätter som hittills. Så det stackars huggormarna får vänta ett år till, på att få träffa mig. De ligger säkert och undrar vart jag tagit vägen. Vi har ju ett trevligt och mycket artigt sätt att umgås. För jag bugar alltid och säger ”god dag herr Huggorm” när jag träffar en av dessa långsmala vänner. Vet inte varför. Men någon har lärt mig att artighet är en dygd och mot vänner som gett fan i att bita mig i 69 år, trots att jag vid flera tillfällen nästa trampat på dem bör man vara artig. Dessutom står det ju i bibeln att ”Ormen är listigare än alla andra av markens djur”. Det vet i fan om det stämmer. Men det är vackra djur, som man bör respektera och ge fan i att bråka med.

Men som ni vet sa gud till den första kvinnan att hon fick äta av allt i lustgården utom från kunskapens träd och pekade ut vilket träd det var. Min erfarenhet är att det inte alltid är så klokt att säga till en kvinna vad hon får göra och inte får göra. Speciellt till unga kvinnor är det direkt oklokt. Så hon gick naturligtvis och käkade en frukt från detta träd och lurade i sin gubbe en bit, så han också blev medskyldig. Då upptäckte de att de var nakna och blev säkert jätteglada över denna upptäckt. Själv brukar jag ju bli rätt glad av nakna tjejer, så det blev säkert Adam också. Hur fan han kunde undvikit att se att Eva var helnäck innan är obegripligt. Men Eva såg säkert att han blev jätteglad. Sånt är ju som man, jävligt svårt att dölja. Men att skylla på en stackars orm och påstå att den kunde snacka och lura en till dåligheter var ju bara taskigt. De ormar jag hälsar artigt på brukar bara le lite snällt mot mig. Skulle de öppna käften och börja snacka skulle jag säkert skita på mig och undra om inte något trots allt gick fel vid ovanstående operation.

Jag kom förresten att tänka på att djävulen har så många namn. Som Fan, Lucifer, Satan, Hin Håle, Horn-Per, Putin, Trump och BelseBub. Ondskan har alltså många namn och tar sig många uttryck. För närvarande verkar den tyvärr också jävligt framgångsrik. Vilket gör mig rätt ledsen i perioder.

Ni som har orkat läsa ända hit, är förstås sugna på att skicka mig pengar för att hylla mig på min födelsedag. Snällt tänk, men ge fan i det. Om ni vill göra mig glad kan ni istället skicka lite stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/.

Peter

Hej vänner!

Som ni vet är jag numera en surgubbe som tycker det mesta är skit och pannkaka i världen. Jag försöker vara positiv och glad. Men det går ta mig fan inte längre. För så fort man försöker händer något dumt och otäckt som får mungiporna att peka nedåt igen. Som nu när folk från Eritrea kommit till detta lilla land vid polcirkeln, för att lösa sina konflikter här. Ett gäng stöder tydligen en diktatur av värsta slag och ordnar festival, för att visa sitt stöd. Deras motståndare verkar anse att deras kamp mot denna diktatur, bedrivs bäst genom att försöka slå ihjäl folk här. Vilket är att visa liten respekt för vårt lands lagar. Dessutom protesterar de genom försöka skada de poliser som har att upprätthålla dessa lagar. Vad fan de nu har gjort för ont. Dessutom har man lyckats tillfoga varandra skador, som säkert kommer kosta flera miljoner i vårdkostnader. Som svenska skattebetalare skall betala. Så man blir liksom undrande. Vad gör företrädare för en diktatur här? De kan ju knappast vara flyktingar och vara här av den anledningen. Men också hur deras motståndare tänker, som tycker att det är rätt att bedriva sitt motstånd med våld i ett demokratiskt land, som gett deras flyende landsmän asyl. De enda som säkert är glada över denna jävla cirkus är väl företrädare för ett parti på yttersta högerkanten, som nu bara kan säga ”vad va det vi sa” och spara in på valaffischer vid nästa val.

Det är förresten Pridevecka och en företrädare för det parti som nu alltså sparat in massor med pengar på att slippa trycka valaffischer, har sagt korkade saker med anledning av detta. Som att antyda alla som stöder detta firande av rätten att älska andra, på något sätt stöder övergrepp på barn. Även statsministern har, enligt den knäppgöken, pedofila böjelser när han firar med regnbågsflaggan. Men vad jag vet finns det pedofiler som förgriper sig på småflickor och är heterosexuella eller vad man skall kalla det. Så den typen av sjuklig perversitet verkar finnas, oavsett vilken sexuell läggning man har. I vilket fall som helst, om är man tokig på det sättet och farlig för barn och inte frivilligt söker vård, får väl samhället tvångsvårda dessa individer inom lås och bom. Men vad detta har med normala vuxna människors ömsesidiga kärlek och sexualitet att göra, vet i fan. Inte ett jävla något vad jag förstår.

Men det är klart att jag som väldigt heterosexuell man, försvarar denna min onaturliga sexuella läggning. Som leder till så mycket för samhället skadligt. Bara denna otäcka manliga blick, som sådana som jag har en tendens att fästa på damer som går förbi. Även ställen på kroppen som man bör undvika att så mycket som tänka på. Än mindre klä av i fantasin. Men sådana är dom, de heterosexuella. Allt är deras fel, som det så riktigt sjungs i en visa. Onaturliga och mer eller mindre perversa, hela gänget. Tänder på stackars kvinnor och lurar in dessa oskyldiga blommor, i allt möjligt snusk. Vilket en del av dessa vackra varelser, konstigt nog, till och med verkar uppskatta. De heterosexuella har mage att kalla detta perversa intresse för kärlek. Onaturligt, perverst och skamligt är vad det är. Fanns det någon flagga som hyllade denna typ av så kallad kärlek, borde den genast rivas ned. Men tills vidare får man väl elda upp de böcker som beskriver eländet. Även sådana som verkar vara oskyldiga beskrivningar av något så onaturligt som lust och kärlek, mellan man och kvinna bör förstöras. Finns alldeles för många. För att inte tala om alla visor på temat. Den heterosexuella maffian håller ju på att ta över hela samhället. Otäckt att tänka på. Det finns visst religiösa samfund som bedriver omvändelseterapi, där man med guds hjälp, kan botas från sin heterosexualitet och bli normal. Jag får väl hoppas att de når framgång i sitt arbete.

Det finns som sagt ingen som helst anledning att vara glad. Det är för mycket krig, skjutningar och sprängningar, för att det skulle finnas någon större plats för en sådan känsla. Men det har jag ju tjatat så mycket om tidigare att jag inte tänker plåga er med sådant den här gången. För ni kanske mår rätt bra och då vill jag inte dra ner i mörkret. Ner i den hopplöshet inför samhällsutvecklingen, där jag vistas rätt mycket nu för tiden. Skulle man någon dag känna lite glädje och hopp är det ju bara läsa några tidningar, så går det över. Hur fan blev det så här? Ibland kan jag tänka att det kanske vore bra att emigrera innan det blir ännu värre. Men i så fall vill man ju ha med alla man älskar och tycker om. De kanske inte vill hänga med och då skulle man väl känna sig gammal och ensam på Nya Zeeland, yttre Hebriderna, Arranöarna eller dit man flyttat. På Arranöarna pratar de ju bara gaeliska dessutom även om de förstår engelska. Min gaeliska är ju rätt begränsad. Jag vet att när man skålar säger man ”sláinte”, som betyder “hälsa” ungefär. Vad “cnag” betyder tänker jag inte tala om. Det får ni ta mig fan fundera ut själva.

Men jag tänker på hur tokigt vi beter oss som mänsklighet. Jag tänker på liknelsen om killen som inte byggde sitt hus på hälleberget, utan i sanden (Matteus 7). ”Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.” Ibland känns det som att det är det som håller på att hända. I vårt oförstånd bygger vi inte på fast mark, utan i lösan sand utan att tänka på konsekvenserna. Som att vi i vårt kortsiktiga tänkande håller på att förändra klimatet så torka och översvämningar håller på att göra vår planet, till stora delar obeboelig. Sommarens värmerekord och torka runt Medelhavet borde väl ändå vara en väckarklocka även för de mest lomhörda klimatförnekare.

Nu skall jag gå och lägga mig. I morgon skall jag lägga in saltgurka. För jag har börjat få gurkor på min kolonilott. Om bara hälften av alla gurkblommor skulle bli gurkor så kommer jag ha ättiksgurka och saltgurka ett år framåt.

Peter