Hej vänner!

Som ni kanske vet är jag född 1954. Närmare bestämt den 14:e augusti detta år. Det är ju nästan 69 år sedan. Jag har börjat tänka rätt mycket på vad som hänt under alla dessa år. För det är faktiskt hemskt mycket. Men de flesta dagar har väl egentligen bara kommit och gått utan att lämna några bestående minnen. Några dagar var man var väldigt glad och några mycket ledsen. De är väl mest dessa dagar man minns. Men jag minns också ibland plötsligt sådant, som varken var det ena eller andra. Inte speciellt viktiga detaljer, som på något sätt tydligen haft betydelse, fast jag inte förstår varför. Detaljer som lyser upp som bloss i natten. Jag är faktiskt rätt trött på att tänka så mycket på vad som hänt och så lite i nuet. Men det bryr sig min hjärna inte ett dugg om. Den är liksom insnöad på det som varit och låter det spelas upp som en film i skallen, fast jag ber den låta bli. Ibland är det en för jävla sorglig film dessutom. Då kan jag tycka rätt synd om den jag en gång var som barn och tonåring. För det var inte så kul att vara alla gånger. Jävligt uppreklamerade åldrar, om jag skall vara ärlig. Inte minst att vara tonåring, var periodvis ett helvete. Som Rod Stewart och andra sjunger i en låt ”the first cut is the deepest”. Vilket ligger mycket i. Det tar ta mig fan, nästan ett liv att hämta sig efter de jävla åren.

Just nu lever man i en jobbig och otäck tid. Krig och en eländig samhällsutveckling är det som präglar det man läser om, hör på radio eller ser på nyheterna. Det känns som allt håller på att gå åt helvete. Ett mörker har kommit över oss och krafter som man trodde tappat sin styrka, efter att ha ställt till ett helvete under det förra seklet, har kommit tillbaka. Delvis i ny tappning, men lika otäckt som tidigare. Ibland känns det som vi närmar oss Ragnarök. Det är som det står i Völuspá där Valan berättar om undergången. ”hårt är i världen, hordom mycken, yxtid, klingtid, kluvna bliva sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas." Det håller med andra ord på att gå åt helvete, känns det som. Men Valan berättar att det trots allt bättrar sig till slut:
”Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.”

Nu tror jag Valan är lite osäker på ornitologin. För jag tror inte örnar är några vidare fiskare. Hon menar säkert fiskgjuse. Som förresten är en av min favoritfåglar. Oavsett vilket så skall guden Balder återkomma från döden. Han som elaka Loke lurade den blinda guden Höder att skjuta ihjäl med en mistelpil. Balder var ju en ljus, snäll och klok gud. Han bodde förresten i Breidablick som numera är en krog här i Visby, som specialiserat sig på att servera glass.

Även Jesus skall ju enligt bibeln återkomma och ordna upp alltihop. Nu tycker jag han får skynda på lite, innan det är för sent. Före år 1000 trodde man att han skulle komma vid tusenårsskiftet. Men det gjorde han inte. Vilket gjorde många rejält besvikna. Det finns ju ett antal sekter som sagt sig veta att han är på väg och vilket datum detta skall ske. Men de har hittills visat sig ha fel. Vilket borde få varje förståndig människa att ompröva sin tro. Men då medlemmar i den typen av sekter inte är förståndiga, så hittar de på allahanda förklaringar till förseningen.

Judarna går ju runt och väntar på Messias. Muslimerna väntar på Mahdi. Hinduerna på Krishna och som sagt, väntar de kristna på Jesus. Så alla troende går runt och väntar på att någon sorts frälsare skall komma och rädda oss från eländet, innan vi går under. En rätt fåfäng väntan tycker jag.

Det värsta är att det verkar finnas just någon sorts inbyggd tro hos många, att någon sorts storpappa skall rädda oss, när svårigheterna verkar oöverstigliga. Något som sådana figurer som Hitler, Stalin, Putin och Trump utnyttjar. Som lovar att bara makten ges till dem, så finns det enkla lösningar på svåra problem. De som inte håller med om detta, är då fiender och hinder för dem att genomföra sina idéer. Fiender och hinder som gäller att oskadliggöra, på alla sätt som är möjliga. Om bara judarna eller kulakerna eller ukrainarna eller de liberala demokraterna utrotas, så kommer allt lösa sig. För att ta lösningar i samma ordning, som ovanstående skräckgubbar.

Jag är ju en rätt konservativ gubbe. Som tycker att de förändringar, som började med de så kallade rekordåren, ofta är rätt värdelösa. Då det blev fint att vara jävligt radikal och ifrågasätta alla normer och traditioner. Det fanns mycket som var bra att det ifrågasattes. Som att synen på medmänniskor med annan sexuell läggning började ändras. Så att man fick tända på, bli kär i och gifta sig med vem fan man vill och älskar. Det var ju bara bra, tycker jag. Likaså att jämställdheten mellan män och kvinnor blev bättre, även om det är en bit kvar till den blir riktigt bra. En annan sak som är väldigt bra, är att det förbjöds att i uppfostrande syfte slå barn. Det är bland det bästa som hänt, enligt mig.

Men det fanns annat som jag inte tycker var bra alls. Som den jävla arkitekturen som förstörde så mycket skönhet och gjorde en del av min före detta hemstad iskall och kantig. Men också förvandlade många små fina städers centrum till ett sorgliga torg, med ICA på ena sidan och COOP på den andra. Eller byggande av sådana skräckbyggen som Blåkulla i Hagalund. Hur fan kunde denna förfulning av landet tillåtas. Till slut gjorde ju folk uppror och fick stopp på alltihop vid almarna i Kungsträdgården. Vilket gjorde Hjalmar Mehr och hans socialdemokratiska kompisar jävligt upprörda. Så de kallade på polis. En jobbig historia som tyvärr inte var en tillräcklig näsbränna för de politiker, som nu bestämmer och nu låtit bygga fula torn vid Solnabron och fula hus på Norra Stationsområdet.

Annat som är dåligt är alla dumma privatiseringar av allt från skolor till järnvägsunderhåll. Fast vad gäller skolor var det fan ingen idyll när jag gick i plugget. En hel del mobbing, som det då var svårt att komma ifrån. Då att byta skola var då inte var helt lätt. Dessutom hade någon radikal figur kommit på att det nog var mest synd om mobbarna. Det var egentligen de stackarna som behövde möta värme och förståelse. Så de blev de goda människor, de egentligen var innerst inne. Även om en och annan stackare fick stå ut med att bli slagen. Jag vet inte om det har blivit bättre. Men nu finns det ju iallafall möjlighet att byta skola, om man inte trivs i den man går. Själv tror jag att en av orsakerna, till att det är så populärt med privata skolor, är att föräldrar hoppas kunna välja bort skolor där deras barn riskerar fara illa. Och ärligt talat, skulle du vilja att dina barn gick i en skola, där andra ungdomar ingår i kriminella gäng och på fritiden bär vapen och droger åt sina äldre ”kompisar”? Så om du bodde i Rinkeby, Tensta, Hammarkullen eller Sollentuna, skulle du nog fundera på om det inte fanns tryggare platser, för dina barn, om du har möjlighet att välja. Men det bästa vore naturligtvis att lägga ner den jävla privatiseringen och göra alla skolor till ställen, dit man tryggt kunde lämna sina telningar.

Jag har alltså blivit en tillbakablickande nostalgisk surgubbe. Trots att jag en gång bestämde mig för att inte bli det. Men man får väl konstatera att det sket sig. Dylan sjunger ju:

”May you grow up to be righteous
May you grow up to be true
May you always know the truth
And see the light surrounding you
May you always be courageous
Stand upright and be strong
May you stay forever young”

Det var väl en gång en plan jag tyckte verkade rätt bra. Men det är bara att inse att vad gäller den sista meningen i denna sång har jag misslyckas rejält. Vad gäller de föregående kämpar jag på efter bästa förmåga och gör så gott jag kan. Men tyvärr har jag börjat älta de misstag jag gjort i livet. Vilka är en hel del. Men att älta dem är onödigt. Allt är ju inte bara elände trots allt. I morgon skall jag till exempel genomgå en koloskopi och få se in i mitt inre mörker. Jag lever trots allt ett spännande liv!

Rädda Barnens swishnummer: 902 00 33.

Peter