Hej vänner!

Som en del av er vet opererades jag i december förra året. Som en följd av lite komplikationer i samband med detta slutade jag dricka öl, vin och annat sådant nervlugnande. Det var mitt eget beslut och inget som jag blev tillsagd att göra. Även om den läkare som har hand om uppföljningen efter min operation, tyckte det var ett klokt beslut. Men jag blev liksom orolig för att min hjärna, som redan tidigare haft en del brister, skulle försämras ytterligare. Så jag blev helnykterist. Det var inget problem egentligen, även om jag får väl erkänna att jag haft rätt mycket kul i samband med intagande av sådana drycker. Så lite saknar jag dem. Sjunga nubbe-visor och skåla i vatten, är ju inte alls samma sak. I samband med folkröstningen om alkoholförbud 1922 ritade ju Albert Engström en affisch på vilken det var kräftor, en ölflaska och ett nubbeglas. På den stod det ”Kräftor kräva dessa drycker”. Jag vet inte om det stämmer riktigt. Men hade han istället ritat en burk surströmming, hade det stämt precis. Så i år avstår jag från denna delikatess. Men nästa år har väl läget stabiliserats och då är jag väl på godsakerna igen, hoppas jag!

I midsomras satt jag med taxen Stefan nere vid havet och såg ut mot den nedgående solen. Det var fint och bland det bästa Stefan vet, är att sitta på en bänk och kolla på det som händer. Han kan sitta hur länge som helst och spana. Så där satt vi och funderade båda två. Det var en del som hade lagt ut filtar och satt där och firade lite. Bland annat ett par som tittade på oss. Det verkade som de tyckte lite synd om mig, som firade midsommar, ensam med en hund på en parkbänk. Efter en stund kom en kille och frågade om jag ville ha en öl. Det var väldigt snällt. Men jag fick tacka nej och sa att jag inte bör dricka öl med alkohol för närvarande. Men att jag verkligen uppskattade hans generösa erbjudande Han tittade på mig med all den förståelse och medkänsla, som man kan känna för den som kämpar mot sitt missbruk. Han gjorde tummen upp och sa ”Respekt”. Så gick han tillbaks till sin tjej som också log vänligt mot mig. De tyckte säkert att jag var duktig, som stod emot och inte tog ett återfall.

Ute skiner solen. Idag har det äntligen slutat blåsa. Det har det annars gjort i en vecka nu. Blåst och blåst. Vilket till slut blir rätt jobbigt. Jag hade tänkt cykla en lite längre tur. Men det var för jobbigt att cykla långt i motvind för närvarande. För jag är inte så vältränad, som jag brukar vara så här års. Förr om somrarna brukade jag ha rätt många mil i benen nu. Men det har jag inte i år. Jag har känt mig trött och inte haft någon riktig lust att ge mig ut på några längre turer. Men det blir väl bättre när hjärnan fått vila upp sig lite till. Dessutom bör jag inte köra bil än. Vilket ställer till en del, den här sommaren. Jag skulle vilja åka till Brämön. Men det är krångligt utan bil. En tråkig historia.

Förre statsministern Ingvar Carlsson har skrivit en ny bok som jag vill läsa. Så jag gick ner till det förnämliga biblioteket vi har här i Visby och ville beställa denna bok. Men när jag bad om detta, så sa jag att jag ville beställa Tage Erlanders nya bok. Vilket både är ett tecken på att jag är rätt gammal och att jag är en smula slirig. Kändes lite pinsamt. Men killen jag skulle beställa boken av reagerade inte på att jag försökte beställa en ny bok, av en karl som varit död i 38 år. När jag kom på att jag sagt fel gubbe, så sa han något om att han inte riktigt visste vem Ingvar Carlsson var. För han var antagligen knappast född, när denne var statsminister. Då kände jag mig, som sagt, gammal.

Så i denna stad där jag nu framlever mitt liv, finns alltså folk som tror att jag är nykter alkoholist och andra som säkert är övertygande om, att jag är lite senil. Vad gäller det senare brukar mina systrar trösta mig, när jag berättar om min oro, för att jag börjar bli glömsk. De säger: ”Men du har ju alltid varit slirig, så det är väl inget nytt”. Vilket faktiskt stämmer, i viss mån. Ty en viss rörighet i huvudknoppen, har funnits där så länge jag minns. Vilket ibland ställt till det lite och försvårat i situationer, då det hade varit bra med en större förmåga till fokusering och koncentration. Men tror inte det blivit så mycket värre, än tidigare. Iallafall hoppas jag det.

Jag har aldrig haft något vidare självförtroende. Ofta varit lite överdrivet sträng mot mig själv och haft svårt att säga att jag är speciellt bra. Detta fast jag ibland fått rätt mycket positiv kritik och uppskattning. Inte minst på mina jobb. Det har i och för sig känts fint. Men inte i grunden ändrat på känslan, att inte riktigt duga. I huvudet kan jag veta, att jag nog inte är så jävla dum. Men det når liksom inte riktigt hjärtat. Inte ens nu när jag snart är 69 år, är jag riktigt nöjd med mig själv. Vet i fan var denna brist på självförtroende kommer ifrån. Nog för livet givit mig en del snytingar och misslyckanden, men det mesta har väl till slut blivit rätt bra. Så rent objektivt kunde jag vara rätt nöjd med mig själv. Det händer att jag är det också. Men minst lika ofta tycker jag att jag inte riktigt duger. Vilket är en rätt jobbig, onödig och ganska löjlig känsla, att bära med sig genom livet.

Men en sak som blivit bättre är att jag inte längre anstränger mig för att bli omtyckt. Jag försöker vara ärlig och inte dölja mina tillkortakommanden och svagheter. Det var inte så lätt i början. Men nu går det rätt bra, som ni märker. Så de som gillar mig, med mina fel och brister, gör alldeles rätt i det. De som ogillar mig av samma anledning har alldeles rätt de också. Men de senare får gärna hålla käften. För jag är jävligt dålig på att ta kritik. Hur konstruktiv den än är. Så det så! Dessutom är det nog försent att hoppas på att jag skall bli så mycket bättre än jag är.

Läste ni tidningen om späckhuggarna utanför Gibraltar? De har börjat anfalla segelbåtar som seglar förbi. De har till och med lyckats sänka tre båtar. På andra har de bara förstört rodret, så de inte gått att navigera. Ingen vet riktigt varför de börjat bete sig på det sättet. Men jag tror att de fått nog av oss människor och vill tala om något viktigt för oss. Antagligen att vi håller på att förstöra haven med vårt skräp och våra klimatförstörande utsläpp. De försöker nog säga: ”sluta genast med era jävla dumheter. För snart är det för sent!” Vi borde lyssna på våra medvarelser på planeten och inte vara så malliga och hänsynslösa mot dem. De har väl egentligen samma rätt att finnas till på detta lilla klot i universum som vi. Men vi uppträder som hänsynslösa brottslingar mot dessa våra medlevare under vårt korta liv, då vi delar detta klot med dem. Det finns ett bibelcitat som jag tycker är ovanligt dumt. Det lyder:
”Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”
Vadå härska! Hur dumt som helst. Respektlöst och överlägset. Inte undra på att späckhuggarna blir förbannade. Men nog fan har vi varit fruktsamma. Det till den grad att det snart inte finns plats för några andra levande varelser på planeten. Som en invasiv art har vi snart förstört livsmöjligheterna för alla andra som, likt oss, gör korta besök på planeten.

Det jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. Den organiserade brottsligheten med sitt skjutande, mördande och annan jävelskap likaså. Trumphelvetet med sina idioter till anhängare hotar komma tillbaks. Allt detta gör mig orolig och rätt ledsen i perioder. Jag får anstränga mig att inte skriva om detta i varje blogginlägg. För det blir ju rätt tjatigt att bara skriva om det varje gång jag skriver. Men inför all denna ondska är jag maktlös. Vilket är jobbigt att inse. ”Ingen har makt över vinden. Ingen råder över dagen för sin död, ingen slipper undan striden”, står det i bibeln. Detta är sålunda bara att suga i sig. Vilket kan kännas lite rätt motigt ibland. Att man inte har makt över vinden, lär man sig rätt snabbt, när man cyklar här på Gotland.

Slava Ukraini!, (Слава Україні!)

Peter