Hej vänner!

Klockan är 06:14 och jag har precis ätit frukost. Det verkar bli en fin dag. Solen skiner från en klarblå himmel över Visby. Jag har redan varit ute med taxen Stefan på morgonen. Meteorolog Lisa Frost har med sin behagliga röst berättat hur sjövädret blir idag. Hon berättade också hur det blåste på alla kuststationer från Nordkoster och hela vägen runt till Storön längst upp i Bottenviken.

Jag vet inte om det beror på att jag börjar bli lite gammal. Men jag känner alltmer att jag inte trivs i tiden. Det förra seklet var ju förresten ett skitsekel det med. Med koncentrationsläger och två världskrig. Nu är det en ny hemsk jävla tid, i vilken jag som går runt och vantrivs. Bortsett från det riktigt stora vansinnet som krig och kriminella gäng och klaner, så finns det en massa annat som gör att man kan tappa livslusten. Som allt fusk och slöseri som verkar förekomma i privat skolverksamhet och hur folk som ägnar sig åt sådant blir miljonärer. Det gäller förresten en massa annan verksamhet, som tidigare sköttes mer eller mindre bra av stat och kommun. Det är ju så att om finns det en möjlighet att med lögn och bedrägeri, sno åt sig pengar, kommer någon kriminell och samvetslös jävel utnyttja denna möjlighet. Man är förbannat naiv om man tror något annat. Hela denna soppa av kriminalitet och brist på moral får mig att vantrivas i tiden.

Vi lever trots allt i en rättsstat. Men den senaste tiden har jag läst om så många konstiga domar att mitt förtroende för rättsväsendet rubbats. Det värsta är när de som fattat dessa konstiga dombeslut, sedan skall förklara konstigheterna. Då är de som de framställer sig som ofelbara och stående över oss andra, som inte kan förstå juridikens finesser. Vi är helt enkelt lite för outbildade och okunniga för att våra ifrågasättanden, är något att bry sig om. Även om den kunnige och över oss andra stående är så osäker på vad en snippa är, att han måste kolla det i Svenska Akademins ordbok. Sådant får mig att vantrivas i tiden.

Sedan är det moderniteten. Som med sina fula jävla hus förfular de sista resterna av skönhet i tidigare vackra städer. Men det eländet började ju redan på 60-talet. När Stockholms innerstad byggdes om till det som Olle Adolphson i en visa så riktigt beskriver som ”En mardröm av glas och betong”. En mardröm som fortsätter och verkar omöjlig att vakna ur. Sådant får mig att vantrivas i tiden.

Sedan alla jävla smarta telefoner, datorer och skärmar. Som förstör barns inlärning och lekande. Kan vara praktiska och bra saker. Som telefonen och skrivmaskinen. Men nu håller ju skärmarna ta över mänskliga möten och datorerna får artificiell intelligens nog att skriva böcker och starta krig. Detta i en tid då den mänskliga intelligensen verkar vara på väg nedåt och sådana stolpskott som Putinjäveln och Trumphelvetet, får miljoner av dumma anhängare. Då populister och folk som sprider sammansvärjningsteorier, tas på allvar. En tid när hundra år av demokrati, humanism, tryckfrihet och yttrandefrihet, beskrivs som liberalt moraliskt förfall och något som bör stoppas. Sådant får mig att vantrivas i tiden.

På tisdag är det Sveriges nationaldag. Då skall det viftas med flaggor och hållas tal på lagom nationalistisk nivå. För till skillnad från norrmän och irländare är vi för det mesta rätt måttliga i vårt firande. I Norge sjunger man minsann att man ”elsker detta landet” och det gör man säkert på Irland också, även om man på S:t Patricks, inte är nykter nog för att sjunga speciellt bra. Men i Sverige är kärleken till landet något man ligger lite lågt med. Inget man ropar ut på vägar och torg. Mer som ett litet hopp över skaklarna på en konferens. En liten kort stund av förbjuden kärlek, efter alla dagar av vardag med fiskpinnar och mamma Scans köttbullar. Lite spännande, men skamligt. Sådan är vår nationaldag. Jag vet inte längre om jag älskar mitt hemland. Moder Svea verkar ju inte så förtjust i mig heller. Om vi inte hade barn ihop, skulle vi nog skiljas. När vi först träffades var jag rätt förtjust i henne och lovade att i gröna kläder, försvara henne. Om det så skulle kosta mig livet. Men nu är hon så förändrad, att jag ta mig fan inte känner igen henne. Elak, snipig och rätt ful. Sådant får mig att vantrivas i tiden. Dags för dikt:

Nej, min vän
det finns inga
svar i vinden.

Havets vågor
mäter bara tiden,
till dess slut.

I rymden blott mörker
ut mot evigheten.

Så är du då ensam
i detta lands
skogar.

Tröst finns i
trastens sång
efter regn.

Linnéa blommar
längs stigen och
nattviolen står
doftande i skymningen.

Sommarhavet andas
stilla mot stranden.

Nu är den ljusblå tid
då himlen aldrig
slocknar.

Då allt väntar
det oundvikliga.

Skogen väntar,
havet väntar,
jag väntar.

Peter