Hej vänner!

Det är den 26 juni 2023 och klockan är 07:27. Av lite olika skäl sitter jag här och känner mig gammal och lite grå. Det är ju egentligen för tidigt att känna på det sättet när man bara är 68 år. Men med lite tur är det ju en hel del dagar kvar. Förra sommaren var jag ju rätt övertygad om att de återstående dagarna, inte var så många. Men det har ju visat sig var väl pessimistiskt. Även om det nog är en hel del liv kvar att leva, så är det minsann inget att slösa med. Men, som sagt, de sista dagarna har jag känt mig gammal, trots min ringa ålder på nästan 69 år. Jag fyller år den 14 augusti om ni, mot förmodan, har glömt det. Även om jag förstår att ni då är sugna att då skicka mig pengar, så gör inte det. Skicka dem till Rädda Barnen istället. Där behövs de bättre. https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

I tidningen har det den sista tiden, stått mycket i tidningarna, om hur ett antal människor förolyckats i en sorts djupgående ubåt. Den var på väg ner vraket efter Titanic, som sjönk den 14 april 1912. Det har ju hänt en massa förlisningar sedan dess. Men på något sätt har Titanic blivit en symbol för en viktig händelse, som avslutar en epok och låter en annan börja. För fast seklet var 12 år, så var det på något sätt som 1800-talet slutade då. Därefter följde början på det 1900-tal, som var en katastrof i sig. Med två världskrig och ett kallt krig. Krig som ledde fram till en vapenutveckling som ger möjlighet att utplåna världen, som vi känner den. Min pappa var förresten tre år när Titanic sjönk. Längre bort är det inte. På något sätt kan jag känna som också den förbannade ubåtsförlisningen förebådar något i tiden. Ett tecken och en varning, för vad som komma skall.

Samtidigt är det på något sätt cyniskt att tidningarna skriver så mycket, om den onödiga ubåten och de stackars människor som dog i den. Men så lite om den stora båtkatastrofen i Medelhavet där många hundra människor dog. Men dessa olyckor har skrämmande nog, blivit så vanliga och regelbundna, att de knappast längre är en nyhet. Det har liksom blivit vardag. Som det förbannade mördandet och sprängandet i Sverige. För 30 år sedan hade det stått högst på löpsedlarna, om någon blivit skjuten med automatvapen. Numera kan det bara bli en notis. Inget som lockar läsare, utan bara en återkommande del av vardagen.

Våra inhemska gangster bedriver alltså någon sorts krig med varandra. I Ryssland blev det ju förresten nästan krig, mellan olika gangsterligor av värsta slag. Fan vet hur det kommer att sluta. Det är väl bara vänta och se.

Jag är faktiskt på utomordentligt dåligt humör. Ibland försöker jag hitta tillbaks till glädjen. Men just nu går det dåligt. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur världen ser ut för närvarande. Men det finns också en del mer personliga orsaker till att jag känner, som man gör när stövlarna fastnat i dy. Man får liksom ta i för att komma loss. Men ju mer man sliter för att få loss den ena foten, desto mer suger den andra fast. Till slut får man klampa runt i geggan i bara sockorna, för att komma loss. Hopplöst jävla läge att hamna i. Men nu har jag bestämt mig för att offra stövlarna och knalla vidare i bara raggsockorna!

Dylan är 82 bast, Paul McCartney är 81, Mick Jagger 79, gud är död och själv är jag också lite sliten. Vad är det som händer egentligen? Var tog åren vägen? Hur fan blev det så här? Frågor, frågor i sommaren. Som det nog inte finns något riktigt svar på. Iallafall har jag inga svar.

Jag såg förresten på Mandelmans gård på TV. Där hände en väldig massa saker. Kossor förlöstes och kaniner flyttade in. Verkade ibland vara rätt besvärligt. Men herr Mandelman skrattade nästan hela tiden, på ett sätt som gjorde mig lite nervös. Men från denna gård kunde man se ett ensamt träd stå på en kulle, med bara himlen bakom sig. På Irland är ju sådana ensamma träd, ställen där älvorna kan ta sig mellan sin värld och vår. Så de är platser man inte får störa. För då blir älvorna förbannade, vilket kan leda till hemska saker. Man bör inte störa de som besöker vår värld, men inte är av vår värld. Varken på Irland eller i Sverige. Som troll, älvor och vittra. Dem bör man lämna ifred om man vill leva i harmoni med naturen. Kanske är de det, som ställt till ett sådant elände för oss. Att vi inte respekterar de andra och i det fördolda levande.

Ute skiner solen och det skall visst bli en varm dag idag igen. Vilket känns sådär. Taxen Stefan är sur för han får inte bada. Även om det inte verkar vara så väldigt mycket alger i vattnet idag, så skall de enligt SMHI finnas där och Steffe kan inte ge fan i att dricka lite. Så jag har sagt att han inte får bada, förrän jag är säker på att det är algfritt. Jag träffade en turistande tjej, som berättade att hennes hund varit magsjuk sedan hon kom till Gotland. Den hade badat varje dag och hon visste inte att hundar kan bli sjuka av algerna. I värsta fall riktigt sjuka.

Här i Visby skall det bli Almedalsvecka. Vilket jag numera mest tycker är jobbigt. När jag först flyttade hit, tyckte jag det var rätt spännande och kul. Men det tycker jag inte längre. Mest trångt och besvärligt. Förra året blev ju Ing-Marie Wieselgren mördad här av en tokig jävel. Det känns lite som det hänger kvar, som en sorg över alltihop. Man får hoppas att det inte händer något liknande fler gånger. I år skall visst polisen extra bevaka folk, som ser tokiga ut. Vilket de av hänsyn till den personliga integriteten, inte gjort tidigare. Vilket var synd förra året. För mördaren från förra året, såg helt klart ut som han inte hade alla getter på plats.

Jag hörde förresten lite på Sommar med Annie Lööf. Jag skall idag höra hela programmet. Men på den bit jag hört berättade hon om hur det var när hennes senaste dotter föddes. Flickan föddes för tidigt och det fanns risk att både hon och mamman skulle dö av alla komplikationer. Annie berättade om hur likgiltigt mycket av det som hon tidigare tyckt var viktigt, under den tiden inte kändes viktigt alls. Hon var svag och utlämnad till andras omsorg. Oförmögen att ta hand om sig själv. Samtidigt som hon var mamma till ett litet barn som låg på neonatalen, full med slangar och sladdar för övervakning. Vad jag förstår var det en erfarenhet, som fick henne att ompröva mycket i livet. När jag lyssnade på hennes berättelse så tänkte jag: Vad människan ändå är vacker och förståndig i sin svaghet. När livet blir så värdefullt, att allt annat blir anteckningar i marginalen, på den stora berättelsen. Händelser som blir minnen att gråta över. Men också att ge perspektiv till vad som är viktigt och mindre viktigt. Många minnen försvinner eller mister sin betydelse. Men det viktigaste består. Som det står i bibeln: ”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.” Ligger mycket i det.

Peter

 

 

 

 Efter värmeböljan
föll ett stilla regn
och gatorna doftade
som när jag var barn.

Då i en annan tid
när man var närmare
jorden.

Innan den stora
sorgen slog dagarna
sönder och samman.

Jag hade velat
visa dig tecknet
för skönhet innan
det bleknade bort.

Nu är det för sent
och tusen svalor
vikta av papper
kan inte ändra det.

Så fick jag
sår som aldrig vill
läka.

Det doftar regn
och tornsvalor
skriar över staden.

Något har hänt
och en spricka
har uppstått i muren.

I mörkret biten av varg
slagen av gudinna,
räknar jag de timmar
jag har kvar.

Hej vänner!

Det har varit varmt den senaste tiden. Idag skiner solen så det är en varm dag, idag också. Många verkar glada över värmeböljor. Men ni som följt denna blogg några år vet att min inställning till sådana är rätt negativ. Jag tycker det mest är jobbigt med temperaturer över 20 grader. Den duktiga genetikern och nobelprisvinnaren Svante Pääbo har ju visat att européer och asiater har några procent neanderthalar-DNA i sina gener. Men som jag tidigare skrivit beror min negativa inställning till värmeböljor, på att jag i rakt nedstigande led är släkt med de stackars neandertalare som drog norrut när det började bli varm och otäckt i Sydeuropa för 30 000 år sedan. Så jag är nog, till skillnad från andra, mer neandertalare än modern människa. Men det har jag berättat om tidigare. Vi neandertalare börjar bli oerhört sällsynta i världen. Passar liksom inte in. Den sista mammuten är borta. Likaså skogarnas troll. De sista av oss neandertalare börjar bli gamla och lite konstiga i huvudet. Vi som sett på svart-vit tv, åkt bil på vänster sida, ätit kassler täckt med ananas och sett tjejer bli tokiga när Beatles hade konsert. Snart är vi borta och i våra grottor ligger bara ben att DNA-undersöka. Vi fick tydligen barn med moderna människor. Som tål värmeböljor och till och med verkar gilla dem.

Fast det är eftermiddag har jag ännu inte tagit del nattens skjutningar, sprängningar och mord. Jag hörde att detta debatteras vid den senaste partiledardebatten. Vilken jag inte tog del av. För det brukar vara ett otäckt kattrakande, där gamla argument och redan hörda åsikter ältas på nytt. Vem som har skuld för den otäcka samhällsutvecklingen och vad som bör göras åt den. Ingen vill ta något politiskt ansvar och de föreslagna lösningarna är ibland så naiva, att man inte vet om man skall skratta eller gråta. Senast hörde jag att man föreslagit låsa in tolvåringar i fängelse och att man skulle införa en vapenamnesti. Det första är ju bara dumt och det andra lika dumt. Tror man verkligen de som nu terroriserar landet, kommer köa för att lämna in sina pistoler och k-pistar på polisstationen. Det har ju genomförts tidigare vapenamnestier, då hederliga människor lämnat i morfars gamla hagelbössa eller salongsgevär. Några mängder vapen har, vad jag vet, inte lämnats in av de som använder dem för att ta livet av medmänniskor.

Och det jävla kriget bara fortsätter och fortsätter. Djävulen sitter i Kreml och är visst rädd för att dö. Vilket inte är så konstigt. För han vet hur det ser ut på den plats han är på väg. Inget ställe man längtar hem till precis. Otäckt varmt med eviga plågor i oändlig evighet. Rätt åt svaveldoftande fanskapet. Nero, Caligula, Torquemada, Stalin, Mao, Mussolini, Hitler, Franco, Idi Amin och nu den här jävla krigsförbrytaren med sitt anhang. Finns det inget slut på dessa psykopater, som av någon anledning får makt att förstöra för oss alla. Själv är jag faktiskt rätt ledsen och sorgsen när jag tänker på det.

Jag är alltså rätt sur och ibland rätt uppgiven över allt hemskt som händer. Fast jag personligen har det rätt bra. Synd bara att jag inte är rik som ett troll. För jag skulle vilja köpa ett stort hus med massa rum, så alla som ville skulle kunna komma och hälsa på mig. För jag får faktiskt inte rum med er alla, i en tvåa i Visby. Vore jag rik som ett troll skulle jag dessutom kunna bjuda er på mat i min stora matsal varje dag, Det skulle bli mycket svensk husmanskost. För det är gott. Idag hade det till exempel blivit inkokt lax med färskpotatis, sparris och hollandaisesås. Till dessert hade ni fått citronsorbet eller jordgubbar med vispgrädde. Tyvärr är jag ju inte ett dugg rik som ett troll. Vilket som sagt är en tråkig historia. Både för er och mig.

Jag har på morgonen varit och vattnat mina grönsaker. Det är inte så mycket och en del frös bort när det var frost för några veckor sedan. Men gurkorna och sockerärtorna klarade sig. Det är en bit att gå, så taxen Stefan fick pinna på med sina korta ben. Han skall gå en rejäl promenad varje dag. Men när det är så här varmt, stannar vi och tar en vattenpaus då och då. Jag brukar också lägga handen på gatan när det är varmt och kolla att den inte är het. För asfalt kan bli farligt varm i solen, för hundar. Så folk undrar nog ibland vad jag håller på med när jag stannar och lägger handen på asfalten. Kanske tror dom att det är något religiöst. En kort bön vänd mot Mecka kanske.

Jag läste att några som säger sig vilja bevara våtmarker protesterat genom att kladda ner glaset framför en tavla av Monet på Nationalmuseet. Det var taskigt gjort och rätt kontraproduktivt. För vi är nog rätt många, som vill bevara våtmarker och återställa dessa. Men det vågar man ju nästan inte säga, då folk kan tro att man ingår i gänget, som tror att man genom att göra folk helförbannade, kan påverka sina medmänniskor. Vem skulle idag vilja gå i en demonstration med en skylt på vilken det skulle stå: ”Bevara Våtmarkerna”. De flesta skulle väl tro, att man tillhör de som anser sig så självtillräckliga och är så empatilösa, att de har rätt att göra andra förbannade och ledsna. Monet var ju förresten en fin konstnär som målade vackra näckrosor, sin trädgård och mycket annat. I den botaniska trädgården här i Visby finns en bro över en liten bäck och varje gång jag kollar in den bron och bäcken tänker jag på Monet och hans trädgård.

Ha en bra helg och om ni tror på gud, så be honom bevara Ukraina. Om han får tid över kan han ju bevara Sverige också förresten. För våra länder verkar behöva all hjälp vi kan få. Men Ukraina mest just nu. Vi som inte tror på gud får väl be likt förbannat, rätt ut i mörkret och hoppas.

Ge lite stålar till Rädda Barnen: https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

Slava Ukraini

Peter

 

 

Hej vänner!

Klockan är 06:14 och jag har precis ätit frukost. Det verkar bli en fin dag. Solen skiner från en klarblå himmel över Visby. Jag har redan varit ute med taxen Stefan på morgonen. Meteorolog Lisa Frost har med sin behagliga röst berättat hur sjövädret blir idag. Hon berättade också hur det blåste på alla kuststationer från Nordkoster och hela vägen runt till Storön längst upp i Bottenviken.

Jag vet inte om det beror på att jag börjar bli lite gammal. Men jag känner alltmer att jag inte trivs i tiden. Det förra seklet var ju förresten ett skitsekel det med. Med koncentrationsläger och två världskrig. Nu är det en ny hemsk jävla tid, i vilken jag som går runt och vantrivs. Bortsett från det riktigt stora vansinnet som krig och kriminella gäng och klaner, så finns det en massa annat som gör att man kan tappa livslusten. Som allt fusk och slöseri som verkar förekomma i privat skolverksamhet och hur folk som ägnar sig åt sådant blir miljonärer. Det gäller förresten en massa annan verksamhet, som tidigare sköttes mer eller mindre bra av stat och kommun. Det är ju så att om finns det en möjlighet att med lögn och bedrägeri, sno åt sig pengar, kommer någon kriminell och samvetslös jävel utnyttja denna möjlighet. Man är förbannat naiv om man tror något annat. Hela denna soppa av kriminalitet och brist på moral får mig att vantrivas i tiden.

Vi lever trots allt i en rättsstat. Men den senaste tiden har jag läst om så många konstiga domar att mitt förtroende för rättsväsendet rubbats. Det värsta är när de som fattat dessa konstiga dombeslut, sedan skall förklara konstigheterna. Då är de som de framställer sig som ofelbara och stående över oss andra, som inte kan förstå juridikens finesser. Vi är helt enkelt lite för outbildade och okunniga för att våra ifrågasättanden, är något att bry sig om. Även om den kunnige och över oss andra stående är så osäker på vad en snippa är, att han måste kolla det i Svenska Akademins ordbok. Sådant får mig att vantrivas i tiden.

Sedan är det moderniteten. Som med sina fula jävla hus förfular de sista resterna av skönhet i tidigare vackra städer. Men det eländet började ju redan på 60-talet. När Stockholms innerstad byggdes om till det som Olle Adolphson i en visa så riktigt beskriver som ”En mardröm av glas och betong”. En mardröm som fortsätter och verkar omöjlig att vakna ur. Sådant får mig att vantrivas i tiden.

Sedan alla jävla smarta telefoner, datorer och skärmar. Som förstör barns inlärning och lekande. Kan vara praktiska och bra saker. Som telefonen och skrivmaskinen. Men nu håller ju skärmarna ta över mänskliga möten och datorerna får artificiell intelligens nog att skriva böcker och starta krig. Detta i en tid då den mänskliga intelligensen verkar vara på väg nedåt och sådana stolpskott som Putinjäveln och Trumphelvetet, får miljoner av dumma anhängare. Då populister och folk som sprider sammansvärjningsteorier, tas på allvar. En tid när hundra år av demokrati, humanism, tryckfrihet och yttrandefrihet, beskrivs som liberalt moraliskt förfall och något som bör stoppas. Sådant får mig att vantrivas i tiden.

På tisdag är det Sveriges nationaldag. Då skall det viftas med flaggor och hållas tal på lagom nationalistisk nivå. För till skillnad från norrmän och irländare är vi för det mesta rätt måttliga i vårt firande. I Norge sjunger man minsann att man ”elsker detta landet” och det gör man säkert på Irland också, även om man på S:t Patricks, inte är nykter nog för att sjunga speciellt bra. Men i Sverige är kärleken till landet något man ligger lite lågt med. Inget man ropar ut på vägar och torg. Mer som ett litet hopp över skaklarna på en konferens. En liten kort stund av förbjuden kärlek, efter alla dagar av vardag med fiskpinnar och mamma Scans köttbullar. Lite spännande, men skamligt. Sådan är vår nationaldag. Jag vet inte längre om jag älskar mitt hemland. Moder Svea verkar ju inte så förtjust i mig heller. Om vi inte hade barn ihop, skulle vi nog skiljas. När vi först träffades var jag rätt förtjust i henne och lovade att i gröna kläder, försvara henne. Om det så skulle kosta mig livet. Men nu är hon så förändrad, att jag ta mig fan inte känner igen henne. Elak, snipig och rätt ful. Sådant får mig att vantrivas i tiden. Dags för dikt:

Nej, min vän
det finns inga
svar i vinden.

Havets vågor
mäter bara tiden,
till dess slut.

I rymden blott mörker
ut mot evigheten.

Så är du då ensam
i detta lands
skogar.

Tröst finns i
trastens sång
efter regn.

Linnéa blommar
längs stigen och
nattviolen står
doftande i skymningen.

Sommarhavet andas
stilla mot stranden.

Nu är den ljusblå tid
då himlen aldrig
slocknar.

Då allt väntar
det oundvikliga.

Skogen väntar,
havet väntar,
jag väntar.

Peter