Hej vänner!

Det är den 26 juni 2023 och klockan är 07:27. Av lite olika skäl sitter jag här och känner mig gammal och lite grå. Det är ju egentligen för tidigt att känna på det sättet när man bara är 68 år. Men med lite tur är det ju en hel del dagar kvar. Förra sommaren var jag ju rätt övertygad om att de återstående dagarna, inte var så många. Men det har ju visat sig var väl pessimistiskt. Även om det nog är en hel del liv kvar att leva, så är det minsann inget att slösa med. Men, som sagt, de sista dagarna har jag känt mig gammal, trots min ringa ålder på nästan 69 år. Jag fyller år den 14 augusti om ni, mot förmodan, har glömt det. Även om jag förstår att ni då är sugna att då skicka mig pengar, så gör inte det. Skicka dem till Rädda Barnen istället. Där behövs de bättre. https://www.raddabarnen.se/stod-oss/swish/

I tidningen har det den sista tiden, stått mycket i tidningarna, om hur ett antal människor förolyckats i en sorts djupgående ubåt. Den var på väg ner vraket efter Titanic, som sjönk den 14 april 1912. Det har ju hänt en massa förlisningar sedan dess. Men på något sätt har Titanic blivit en symbol för en viktig händelse, som avslutar en epok och låter en annan börja. För fast seklet var 12 år, så var det på något sätt som 1800-talet slutade då. Därefter följde början på det 1900-tal, som var en katastrof i sig. Med två världskrig och ett kallt krig. Krig som ledde fram till en vapenutveckling som ger möjlighet att utplåna världen, som vi känner den. Min pappa var förresten tre år när Titanic sjönk. Längre bort är det inte. På något sätt kan jag känna som också den förbannade ubåtsförlisningen förebådar något i tiden. Ett tecken och en varning, för vad som komma skall.

Samtidigt är det på något sätt cyniskt att tidningarna skriver så mycket, om den onödiga ubåten och de stackars människor som dog i den. Men så lite om den stora båtkatastrofen i Medelhavet där många hundra människor dog. Men dessa olyckor har skrämmande nog, blivit så vanliga och regelbundna, att de knappast längre är en nyhet. Det har liksom blivit vardag. Som det förbannade mördandet och sprängandet i Sverige. För 30 år sedan hade det stått högst på löpsedlarna, om någon blivit skjuten med automatvapen. Numera kan det bara bli en notis. Inget som lockar läsare, utan bara en återkommande del av vardagen.

Våra inhemska gangster bedriver alltså någon sorts krig med varandra. I Ryssland blev det ju förresten nästan krig, mellan olika gangsterligor av värsta slag. Fan vet hur det kommer att sluta. Det är väl bara vänta och se.

Jag är faktiskt på utomordentligt dåligt humör. Ibland försöker jag hitta tillbaks till glädjen. Men just nu går det dåligt. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur världen ser ut för närvarande. Men det finns också en del mer personliga orsaker till att jag känner, som man gör när stövlarna fastnat i dy. Man får liksom ta i för att komma loss. Men ju mer man sliter för att få loss den ena foten, desto mer suger den andra fast. Till slut får man klampa runt i geggan i bara sockorna, för att komma loss. Hopplöst jävla läge att hamna i. Men nu har jag bestämt mig för att offra stövlarna och knalla vidare i bara raggsockorna!

Dylan är 82 bast, Paul McCartney är 81, Mick Jagger 79, gud är död och själv är jag också lite sliten. Vad är det som händer egentligen? Var tog åren vägen? Hur fan blev det så här? Frågor, frågor i sommaren. Som det nog inte finns något riktigt svar på. Iallafall har jag inga svar.

Jag såg förresten på Mandelmans gård på TV. Där hände en väldig massa saker. Kossor förlöstes och kaniner flyttade in. Verkade ibland vara rätt besvärligt. Men herr Mandelman skrattade nästan hela tiden, på ett sätt som gjorde mig lite nervös. Men från denna gård kunde man se ett ensamt träd stå på en kulle, med bara himlen bakom sig. På Irland är ju sådana ensamma träd, ställen där älvorna kan ta sig mellan sin värld och vår. Så de är platser man inte får störa. För då blir älvorna förbannade, vilket kan leda till hemska saker. Man bör inte störa de som besöker vår värld, men inte är av vår värld. Varken på Irland eller i Sverige. Som troll, älvor och vittra. Dem bör man lämna ifred om man vill leva i harmoni med naturen. Kanske är de det, som ställt till ett sådant elände för oss. Att vi inte respekterar de andra och i det fördolda levande.

Ute skiner solen och det skall visst bli en varm dag idag igen. Vilket känns sådär. Taxen Stefan är sur för han får inte bada. Även om det inte verkar vara så väldigt mycket alger i vattnet idag, så skall de enligt SMHI finnas där och Steffe kan inte ge fan i att dricka lite. Så jag har sagt att han inte får bada, förrän jag är säker på att det är algfritt. Jag träffade en turistande tjej, som berättade att hennes hund varit magsjuk sedan hon kom till Gotland. Den hade badat varje dag och hon visste inte att hundar kan bli sjuka av algerna. I värsta fall riktigt sjuka.

Här i Visby skall det bli Almedalsvecka. Vilket jag numera mest tycker är jobbigt. När jag först flyttade hit, tyckte jag det var rätt spännande och kul. Men det tycker jag inte längre. Mest trångt och besvärligt. Förra året blev ju Ing-Marie Wieselgren mördad här av en tokig jävel. Det känns lite som det hänger kvar, som en sorg över alltihop. Man får hoppas att det inte händer något liknande fler gånger. I år skall visst polisen extra bevaka folk, som ser tokiga ut. Vilket de av hänsyn till den personliga integriteten, inte gjort tidigare. Vilket var synd förra året. För mördaren från förra året, såg helt klart ut som han inte hade alla getter på plats.

Jag hörde förresten lite på Sommar med Annie Lööf. Jag skall idag höra hela programmet. Men på den bit jag hört berättade hon om hur det var när hennes senaste dotter föddes. Flickan föddes för tidigt och det fanns risk att både hon och mamman skulle dö av alla komplikationer. Annie berättade om hur likgiltigt mycket av det som hon tidigare tyckt var viktigt, under den tiden inte kändes viktigt alls. Hon var svag och utlämnad till andras omsorg. Oförmögen att ta hand om sig själv. Samtidigt som hon var mamma till ett litet barn som låg på neonatalen, full med slangar och sladdar för övervakning. Vad jag förstår var det en erfarenhet, som fick henne att ompröva mycket i livet. När jag lyssnade på hennes berättelse så tänkte jag: Vad människan ändå är vacker och förståndig i sin svaghet. När livet blir så värdefullt, att allt annat blir anteckningar i marginalen, på den stora berättelsen. Händelser som blir minnen att gråta över. Men också att ge perspektiv till vad som är viktigt och mindre viktigt. Många minnen försvinner eller mister sin betydelse. Men det viktigaste består. Som det står i bibeln: ”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.” Ligger mycket i det.

Peter