Hej vänner!

I bibeln står det: ”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort.” Vilket kanske stämmer. För nu har en listig orm smitit ur sin trista glasbur i Skansens Akvarium. Dessutom har han gömt sig bra och går inte att hitta tydligen. Det är tydligen en ovanligt giftig orm dessutom. Våra inhemska ormar är inte lika giftiga, även om man blir jävligt dålig om en huggorm biter en. Men jag har hittills klarat mig. Trots att jag på sommaren oftast har varit på en ö med mycket huggormar. Men de har aldrig gjort mig något. Vi har skött vårt på varsitt håll, utan att bry oss om varandra. De ger fan i att bita mig och jag ger fan i att slå dem i huvudet. Vi respekterar varandra och lämnar varandra i fred.

Jag har läst att man förr hade husormar. Alltså en orm som brukade ligga på en sten vid kåken som man hälsade artigt på. I det antika Grekland var ju ormarna heliga djur. Läkekonstens gud hette ju Asklepios och var kompis med ormar och brukar avbildas med sådana. Hans symbol var en stav uppför vilken det ringlar sig en orm. Varför ormar förknippas med läkekonsten vet jag inte.

Det finns ju en bok av Torgny Lindgren som heter ”Ormens väg på hälleberget”. Det kommer ju också från bibeln. Men numera står är detta översatt till klippan istället för hälleberget, vilket är dumt. Så här står det:

”Tre ting övergår mitt förstånd,
fyra kan jag inte fatta:
örnens väg över himlen,
ormens väg över klippan,
skeppets väg över havet
och mannens väg i kvinnan.”

Vad det är för svårt att fatta det begriper jag inte. Tycker det är fullt begripligt. Då finns det större gåtor här i världen. Som varför en del operationsköer är så oerhört långa. Varför otäcka ryska presidenter inte förs till Nürnberg och döms där som sina företrädare av krigsbrottslingar. Varför uppenbara knäppgökar, får bli riksdagsmän. Varför äldre män skall få tillväxt av hår i öron och näsa, på ett rätt oaptitligt sätt.

Jag tittade mig i spegeln idag och kunde då konstatera att jag ser ut som jag är på dekis. För jag har inte klippt skägget på flera veckor. Så det växer helt vilt. Men jag orkar inte bry mig. Det stör mig inte om jag ger fan i att titta i spegeln. Då är det mera synd om de som utifrån ser förfallet. Ingen rolig syn minsann. En igenväxt gubbe på 68 år behöver ju knappast klä ut sig till Halloween. Se där spar man några spänn. Men jag tycker Halloween är en ovanligt fånig högtid, som gott kan läggas ner. Ovärdig på något sätt. Skelett, spöken och pumpor, för att betvinga rädslan för döden. Funkar inte på mig i varje fall.

Sverige skall få en nu ärkebiskop läste jag. Den förra skall väl pensionera sig. Hon hette ju Anje Jackelén och hennes efterträdare heter tydligen Martin Modéus. Undra varför ärkebiskopar har så fina namn. De heter aldrig Svensson eller Andersson. Fast under medeltiden hade de ännu skojigare namn. Som Olavus Lambatunga, Olavus Basatömer och Fulco Johannis.

Klockan är 8:10 och ute regnar det och är grått. Det är ta mig fan rätt grått inne också. För det är svårt att vara riktigt glad. Sedan det jävla kriget startade i februari har jag haft svårt att känna mig glad. Allt annat har känts oviktigt. Till och med mina egna åkommor bleknar bredvid detta helvete. Så jag fastnar i ett grått grubbel, över än det ena efter det andra och oroar mig. Om jag för en stund släpper tanken på kriget, så dyker istället tankar kring mord, sprängningar, bedrägerier och rån upp i skallen. Jag kan liksom inte hålla det ifrån mig. Kanske är jag deppad. Men verkligheten är ju sådan att det är svårt att låta bli. Carl Michael Bellman skrev ju en vaggvisa till sin son Carl som börjar:

”Lilla Carl, sov sött i frid!
Ty du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö:
bäst man andas skall man dö
och bli mull tillbaka.”

Vet inte om det är så vidare bra att börja en vaggvisa på detta uppmuntrande sätt precis. Men annars är det en bra beskrivning av vår värld för tillfället. En jävla sorgeö är precis vad det är. Idag är inte Gotland så kul heller förresten. Nu börjar det regna riktigt ordentligt. Själv sitter jag ensam i Visby och känner mig grå, trött och kattlös. Det är fredag den 28 oktober i herrens år 2022. Landet har fått en ny ärkebiskop som ombud för en gud som tycks ha övergivit oss. Så denne ärkebiskop borde ringa till sin högsta chef och klaga på hans bristande intresse för människornas lidande. Något han borde ta itu med, allsmäktig som han är. Men han kanske inte orkar just nu. Sitter väl där i himmelriket och låter skägget växa och likaså håret i öronen och näsan.

Peter