Hej vänner!

Här sitter jag ensam i Vasastan och det jävla kriget bara fortsätter. Dessutom väntar jag på att bli opererad i huvudknoppen. Jag har försökt få besked om när detta skall ske. Men får bara reda på att jag står i kö och inte är bortglömd. Kanske borde jag vara glad över att det inte bedöms vara mera akut än så. Men det är jag inte. För det vore lika bra att få det gjort, så jag slipper oroa mig för det. Det är en del andra saker som hänt som gjort mig orolig, nedstämd och grå. Så om ni undrar hur jag mår denna morgon, skall ni få ett ärligt svar: inte något vidare.

Klockan är 7:28 och det börjar ljusna utanför fönstret. Jag är 68 år och det är höst år 2022, efter sonen till snickaren Josef och hans trolovade flicka Maria föddes. En jävla höst med ett alltmer tilltagande mörker. Det känns jävligt långt till vår.

Det skjuts och mördas dessutom i en skrämmande omfattning ibland landets gangsters. Chicago på 30-talet verkar varit en idyll jämfört med Södertälje. Det finns ju en visa av Ulf Peder Olrog i vilken man sjunger: ”Se Sundbyberg och sedan dö, möt solen i Södertälje”. Numera är väl chansen stor att man får dö, om man vistas i någon av dessa orter. Det är ju fan att man när man tänker på vad man skulle kunna tänka sig bo i landet, skall fundera kring kriminalitetens omfattning är i orten dit man skulle kunna tänka sig att flytta. Eskilstuna, Borlänge och Södertälje går bort. Verkar vara farliga ställen där man riskerar träffas av en förlupen kula. Undra om man vågar bo i Hälleforsnäs, Morgongåva eller Övre Soppero. Det vet i fan. I Nedre Soppero är kanske för farligt redan nu.

Som Stagnelius, den lilla solstrålen, så riktigt påpekade och undrade

”Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer?
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod
som ur andelivets källa fluten
vilsefor i tidens labyrinter.”

En sak är säker. Om jag skall andas i någons sköte, inte fan skall det vara i det som Demiurgen valt, vad fan det nu är för figur. Då har jag bättre alternativ. Men vad gäller suckandet har han rätt och vad gäller svårigheten att minnas det som gladde ens sinnen. I varje fall denna gråa morgon år 2022 när jag är 68 år och ytterligare några månader. ”Blott en suck av vemod”.

Dikt på detta:

På Elin tänker jag ofta,
när löven faller.
Allt är nu så längesen.
I parken på en matta
av gula löv och i
blek sol gick vi mot
livet.

Vad blev det av oss
som älskat varandra.
Jag vet att vi gick vidare
och levde våra liv.
Nya kärlekar lika
starka som vår.

Men när löven faller
tänker jag ofta på
Elin.

Peter