Ett minne från förra sommaren.
Jag gick den stig
som var min barndoms
stig en gång.
Då
var benen kortare
och stigen ganska
lång.
Nu
var sommarkväll
och solen färgade
tallarna röda.
Då
tänkte jag på allt som
hänt, på de ännu levande
och på
de som nu är döda.
Så stod jag där
i skogen,
ensam och
helt stilla.
Och såg tillbaks
på
det som varit gott
och det som gjort
mig illa.
En
vind av vemod
drog förbi, en kvällsbris
utav
ensamhet.
Så såg jag
livets korta stund,
i tidens evighet.
Min barndoms
stig
har blivit
ganska kort.
Man går en stund
på denna stig och sen
så går man bort.
2 kommentarer:
Så vackert beskrivet om att gå in i åldrandet med öppenhet. Om att ta in att livet är utmätt. Och att vi bara finns en liten sekund i evigheten. Tack för lite hjälp att öppet orientera mig på åldrandes svåra väg…även jag är där.
Tack!
Skicka en kommentar