Hej vänner!

Jag tycker det blir allt svårare att begripa verkligheten och stå ut med den. Så jag får väl hitta på berättelser istället. Som den här:

Han hade börjat gå in på alla kyrkogårdar han passerade på sina promenader och läsa på gravstenarna. Oftast var det väl personer som kommit och gått, som bara lämnat en sten som minne i världen. Hemmansägare som Jonas Karlsson och hans hustru Maria eller sjökaptenen Leif Vedberg född 1846 död 1902, som låg där och sakta försvann ur tiden. Snart skulle väl stenen tas bort från den sedan länge övergivna graven, där inga blommor lagts på många år. Men ibland var det barn och unga människor, som fått leva alldeles för kort tid som låg där. Som lilla Birgitta som bara blev fyra år och hade en vit duva på sin sten. Där någon satt påskliljor för några dagar sedan. Då stannade han upp och kände hur tårar kom i hans ögon. Han tänkte: ”här står jag på Skogskyrkogården och nästan gråter över en liten unge jag aldrig träffat. Vad fan är det för fel på mig egentligen.”

Han hade ju sett en del sorgliga och otäcka saker i livet. Så han tyckte att han borde blivit luttrad och mindre känslig på gamla dar. Men det var tvärtom. Vad det nu berodde på. Kanske hade bristen på testosteron gjort honom blödig och känslig. Eller så var han deprimerad. Kanske gubbar i hans ålder blev på det sättet. Kanske var det en del av det naturliga åldrandet. ”Gråtmilda, med starkt nedsatt potens och svag stråle när dom pissar och lite onödiga, går gubbar runt och läser på gravstenar i våra städer och samhällen”, tänkte han.

Nu var han 69 och hade slutat sprattla emot. Nu fick åren och krämporna komma bäst fan de ville. Det var en solig vårdag i slutet på april och på vägen hem gick han förbi en krog, som redan ställt ut möblerna på uteserveringen. Där satt folk som åt lunch. Men själv beställde han en öl och inget annat. Han tänkte sitta där en stund för att få lite sällskap. Lyssna lite på vad bordsgrannarna pratade om. Bredvid satt några unga män i kostym, som tydligen jobbade på bank och såg tråkiga ut. De pratade också om tråkiga saker och var inget roliga att lyssna på. Om aktier, optioner och sådant. Jävla tråkmånsar, tänkte han. Killar som man sitter och tjuvlyssnar på, bör prata om fotboll, kärleksproblem och Sophia Lorens bröst. Inte om hur det går för Kinnevik och om Riksbankens senaste räntebesked.

Då kom det en ung dam och frågade om hon fick slå sig ner. Vilket hon fick. Han tyckte det kändes lite konstigt då det fanns tomma bord att slå sig ner vid. Han undrade varför en ung dam kom och slog sig ner vid honom. Damen fick in sin mat som var en onödig sallad med grekisk fårost på. ”Inget man blir mätt på”, tänkte han. Han beställde en öl till och kände sig på rätt bra humör. Då sa den unga damen:
- Låtsas att du är min morfar”.
- Okej, sa han
Det kom fram en unga man som sa: - Hej Lena. Tack för senast. Det gör vi om. Får jag slå mig ner.
Hon som han kallade Lena sa:
- Tyvärr jag sitter här med min morfar och vi har lite känsliga saker att prata om och morfar mår inte riktigt bra för närvarande. Det har varit dödsfall i familjen och vi måste planera en begravning.
- Jaha, sa den unge mannen. - Då skall jag inte störa.
När han gått titta han på henne och sa:
- Du ljuger för jäkla bra. Men varför.
- Den där killen råkade jag ha det ihop det med efter en julfest. Men det gör jag inte om.
- Nähä, det blev inte bra.
- Inte ett jävla något. Det har jag på ett artigt sätt försökt berätta för honom. Men han verkar inte fatta. Så han är tydligen dum i huvudet också.
- Också?
- Ja, var det okej att bli min morfar.
- Jo, men det hade varit tuffare om du sagt att jag var din kille. Fast det hade han nog inte gått på.
- Nja, kanske inte. Men kommer det någon du känner, kan du få säga att jag är din tjej.
- Tänker jag inte göra. För jag tycker gubbar som är ihop med unga tjejer är löjliga. Eller så tror dom att det är något skumt med dig. Att du är ute efter mina stålar eller något. Att du älskar mig kommer de knappast att tro.
- Nej, kanske inte. Nu måste jag gå till jobbet. Tack för hjälpen.
- Om du vill kan vi träffas här imorgon och diskutera hur vi tror den stackars bortgångne vill ha sin begravning. Välja musik och sådant.
- Okej, jag kommer i morgon klockan 11:50. Vill du ha lunch så bjuder jag.
- Nja, jag är inte van att damer bjuder på lunch.
- Oroa dig inte. Jag tjänar jävligt bra och har råd att bjuda min morfar på mat!
- Okej, men ölen betalar jag själv.

Hon reste sig och försvann mot Götgatan. Själv satt han kvar och funderade på vad som hänt. Han hade alltså blivit morfar åt en ung dam som hette Lena. Detta på grund av att en ung man varit klumpig i kärlekslivet, tydligen. Han såg förresten dum ut. Som ett paket snabbnudlar ungefär.
- Snabb och smaklös antagligen.
- Den tjejen behöver mer av Boeuf bourguignon, som tar tid och är välsmakande, tänkte han och skämdes över att han gjorde det.

- Jag har minsann blivit en riktig gubbe, fy på mig.

Så gick han hem. På vägen passerade han Cornelius Vreeswijks grav på Katarina kyrkogård. ”Hej på dig din gamla skojare”, tänkte han. Hälsa polaren Per och sjung en sång för änglarna. Ta den där om Hönan Agda. För den är ju rätt kul. ”Gammeltuppen fick nog och for dit där inga hönor bor”. Handlar väl om mig på något sätt. Han kom på att han nog var lite förtjust i sitt nya barnbarn och kände sig löjlig och gammal.

Peter