Hej vänner!

Igår fyllde jag 67 år. Jag fick massor av gratulationer på Facebook med anledning av detta. Vilket gjorde mig riktigt glad. Tack för det vänner. För det var precis vad jag behövde just nu. Det finns ju en psalm i vilken man sjunger: ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här ständigt följs åt”. Men det är ju bra att vi människor kan hjälpa till, så glädjen hänger med. Så inte sorgen börjar springa i förväg eller släpa benen efter sig. Men tack vare alla gratulationer igår var jag riktigt glad och även om sorgen säkert hängde på som vanligt, höll han åtminstone käften hela dagen,vilket han gjorde rätt i.

Nu är jag alltså 67 år och det känns rätt okej. Med tanke på ålder känner jag mig i fin form. Jag har ju det senaste två åren haft en sjukdom, som i början gjorde mig rätt orolig. Men nu har jag vant mig vid att ha den. Hittills har jag ju sluppit utsättas för värre tråkigheter, än att gå på regelbundna kontroller angående detta. Det har i sommar varit lite tråkigt, då jag blev lite låst av dessa lasarett- besök. Men jag vill ogärna ställa in dem. För jag har haft god nytta av hjälp jag fått där. Jag har lärt mig hantera en del besvär, som jag tidigare inte klarade utan hjälp, när det körde ihop sig. Nu kan jag i värsta fall, som en treåring stolt säga ”kan själv”.

Annars är det ju en lite ambivalent känsla att fylla år nu för tiden. Jag blir glad över att upptäcka att jag har vänner som tycker att jag är någon som bör gratuleras. Men samtidigt lite orolig över att upptäcka att jag i detta livets Vasalopp, redan passerat Hökberg. Man skulle gärna vända och åka tillbaks till Mångsbodarna. Men det går ju inte. Man är tvungen att åka på, till upploppet. Kranskullan är visst en kille som heter Sankte Per. Vilket man inte bör hänga upp sig på. Hen är säkert både trevlig och snygg.

Jag är i Stockholm på besök. När jag åkte pendeltåg från Nynäs märkte jag att nästan ingen bar munskydd längre. Sist jag var här hade de flesta munskydd. I Visby har jag också sett att folk sitter väldigt tätt ihop på krogarna. Men där har ju också smittan ökat kraftigt den sista månaden. Det känns som respekten för viruset har minskat. Men många i riskgruppen är ju nu vaccinerade och risken är ju betydligt mindre att bli allvarligt sjuk, för de som är vaccinerade. Men att de som är unga verkar inte bry sig om att hålla avstånd är oroande. För även unga människor kan bli rejält sjuka, även om det är ovanligt. Men än är det ju inte över, även om det verkar vara på rätt väg.

Jag är alltså född 1954. Vilket är rätt länge sedan. Det året spelade Elvis in sin första skiva. Bill Haley spelande in ”Rock Around the Clock”det året. Så jag föddes samtidigt med Rock´n Roll. Vilket är lite tufft.

Jag minns inte mycket från femtiotalet. Men under 60-talet gick jag ju från att vara barn till att bli tonåring. Det var ju ett rätt konstigt årtionde egentligen. Då mycket av det som tidigare varit självklara normer ifrågasattes och ibland förlöjligades. Antagligen på gott och ont. När jag började skolan 1961 var det självklart att varje skoldag började med att man sjöng psalmen ”Du klara sol går åter upp” samt att vi bad ”fader vår”. Men när jag var 15 år och gick nionde klass första gången hade det radikala året 1968 passerat och 1970 sjöngs det allt annat än psalmer på festerna på Gärdet. Det var väl där som den rätt tråkiga proggrörelsen inleddes. Som jag minns det var det rätt trevliga fester, även om musiken ofta lät för jävligt. Man ville väl på något sätt härma Woodstock-festivalen som varit året innan. Men ”Fäsket brinner” var väl inte Creedence direkt. I Vietnam bedrev USA ett meningslöst krig och i övriga världen pågick ett kallt krig. Det var många som var upprörda över USA-imperialismen. Men att halva Europa var ockuperat av en diktatur som låste in oliktänkande och där det varken fanns yttrandefrihet eller någon annan sorts frihet, var det ingen som protesterade emot. Det var liksom så vardagligt att knappt någon brydde sig.

Under 70-talet hade jag för övrigt en kärleksrelation som till slut gick åt pipsvängen på ett smärtsamt sätt. Som Rod Stewart så riktigt sjunger i en fin sång: ”The First Cut Is The Deepest”. Vilket det ligger en del i tror jag. För det var för jävligt. Tog ett tag att hämta sig efter den snytingen. Även om jag inte tror ett dugg på att tiden läker alla sår, så läker den trots allt många till slut. Vilket är tur. För det kommer ju nya bananskal att halka på med jämna mellanrum. Men när man fyller 67 tror jag man börjar försonas med livet och dess omväxling mellan glädje och sorg, som envisas med att vandra tillsammans. Det finns ju mycket som är kul och trevligt att glädja sig åt. Som god mat till exempel och nu skall jag ta itu med att tillreda någon sådan.

Peter