Hej vänner!

Jag har ju en ny hobby. Så nu har jag två. Den gamla är att cykla. Den nya år min kolonilott. Den senare gick det dåligt med omedelbart. Jag satte plantor som växte fint i sitt miniväxthus. Men så planterade jag om dem i krukor och glömde bort dem i ett soligt fönster så de dog. Några överlevde, men de käkade katten upp. Så nu får jag väl satsa på växter som går att så direkt ute. Som rädisor. Jag får väl fylla några pallkragar med rädisor och köpa några plantor med dill och persilja. Eller göra som min pappa, sticka ner några plasttulpaner i jorden här och där. Folk brukade i mars stanna utanför vår grind och imponeras att våra tulpaner redan blommade!

Jag grävde ett land sist jag var där. Ett litet land för squash eller något sådant. När det var klart såg detta land ut precis som en grav. Hade man satt dit ett kors hade det absolut varit helt likt en grav. En plats för sorg och andakt, där mina grönsaker vemodigt kommer tyna bort. Det känns sorgligt redan innan jag pillat ner några frön. När jag var barn läste jag en bok som hette ”Tistou, pojken med de gröna fingrarna. Den handlar om en kille som har förmågan att bara genom att sätta sina fingrar i jorden kunde få blommor att växa där han stuckit ner sina fingrar. Verkar praktiskt och bra när man har kolonilott. Själv ser jag på mina sorgligt döda plantor och tänker att jag verkligen inte har gröna fingrar, Snarare verkar jag vara en dödens ängel som vandrar runt bland grönsaksbarnen. Det är för hemskt. Jag börjar ångra att jag skaffade mig denna kolonilott. Men jag skall åka dit idag och så lite frön. Det värsta som han hända är väl att de också dör i sina pallkragar.

Har ni läst bilderboken: ”Blomsterfesten i täppan” av Elsa Bescow. I den sjunger ogräsen en tuff sång till de malliga grönsakerna. Här är sista versen:

”Ej minsta köld fördraga ni;
och bränner solen, klaga ni;
vi ogräs lika morska stå
och må bra ändå,
ja, vi må bra ändå.
Åt all er jämmer skratta vi,
och från ert goda snatta vi;
vi kunna aldrig bättre bli -
vi ä´ ogräs vi,
ja, vi ä´ ogräs vi.”

Så jag har ändå några ståndaktiga gröna vänner som inte ger upp. Som tufft bjuder den ytliga småborgerligheten motstånd. Det känns bra. Förresten kan man göra soppa på kirskål, så jag funderar på att satsa på denna tacksamma grönsak.

1 gul lök
70-100g kirskål
4 dl vitt vin
3 dl vatten
3 dl grädde
1 msk äppelcidervinäger
salt, peppar, chilipulver

1. Hacka gul lök och låt den mjukna i en kastrull med smör eller olja.

2. Skölj kirskålen och torka den på en handduk. Ha ner kirskålen och låt den fräsas under omrörning till den mjuknat. Slå på vin och vatten och låt allt puttra under lock i 10 minuter.

3. Kör allt så slätt det går med en mixerstav. Ställ tillbaka kastrullen på plattan och ha i grädde. Låt det puttra ihop ytterligare 10 minuter. Smaka av med äppelcidervinäger och kryddor. Servera i små glas som aptitretare.

Peter