Hej vänner!

Min katt är lite konstig. Tidigt på morgonen går han ut en sväng. Men då det är kallt brukar jag gå ner efter 15 minuter och ropa på honom. Då rusar han upp och går och pissar i sin låda som vanligt. Det passar tydligen inte honom att pissa utomhus, på morgonen. Men annars verkar han må hur bra som helst igen efter att ha varit sjuk förra veckan. Han springer uppför trapporna och hoppar runt som han brukar. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om hans sköldkörtel, som enligt veterinären var något fel på. Men det verkar inte värre än att han med tanke på sin ålder verkar ovanligt pigg igen. Däremot vägrar han äta det speciella foder med lite jod i som han skulle äta. Han vägrar förresten äta mycket annat också, om han inte tycker det är gott. Kattmat äter han ibland om den är dyr. Vanlig kattmat, som enligt reklamen skall vara både nyttig och god, äter han inte. Han gillar också lövbiff och kokt torsk samt rätt mycket sådant käk som människor äter. Men det innehåller nog för mycket salt. Så jag får göra särskilt käk till honom. Ibland tycker jag det är pinsamt när jag går till affären och köper biff eller står och kokar torsk till honom. Katter skall egentligen äta kattmat och passa på att pissa utomhus när de är ute. Man skall inte behöva stå och skära kött och koka torskfilé till dem. Ej heller tömma kattlådan stup i kvarten, fast man har en utekatt.

Det har blivit vår. För någon vecka sedan var det vinter och rätt mycket snö här på Gotland. Men så slog det om och blev vår på någon dag. Nu blommar snödroppar och vintergäck överallt och solen värmer. Men jag vet att det kommer bakslag. Det gör det varje år och jag blir alltid orolig när det sker. När tofsviporna står i snöstorm med näbbarna mot vinden och lärkorna sitter i buskarna och ser ledsna ut. Då tänker jag att det kommer att sluta med massdöd bland flyttfåglarna och alla sippor kommer frysa ihjäl. Men konstigt nog brukar det ordna sig efter någon vecka. Jag borde ju lärt mig detta efter alla vårar som jag levt. Men det gör jag inte utan blir trots detta orolig varje vår.

Annars är ju våren lite knepig. I varje fall för mig. För när jag ser blåsipporna blomma, hör koltrastsång om kvällen och ser vårhimlen lysa av eld i solnedgången, kan jag känna mig väldigt vemodig. Det är liksom för vackert och påminner om att tiden går, från födelse till död. Om det stora och konstiga, att här går jag på denna plats i oändlighetens hav och finns. Tills jag en dag inte finns. Men just nu står jag här i min tid, i solnedgången medan en koltrast sjunger. Så kan jag bli stående och känna ett oändligt vemod.

Igår skulle jag ägna mig åt cykelvård hade jag tänkt. Byta bakdäcket som var slitet och smörja växlar och kedja. Men det är lite krångligt på min cykel med alla växlar. Så jag lämnade cykel hos min cykelreparatör Ronny. Han fixade alltihop, så nu är cykeln i toppform. Jag fantiserar om att jag skall ge mig ut på en riktig långtur på cykel i år. Ta med tält, sovsäck och trangia-kök och cykla Gotland runt. Men det kanske stannar vid fantasi. Vi får se. Kanske är det för mig som för Hamlet att, ”beslutsamhetens friska hy byts mot eftertankens kranka blekhet åter”.

Jag har förresten börjat träna på att cykla långsamt. För jag har under senare år haft svårt för att ta det lugnt när jag cyklar. Min allmänna rastlöshet har även påverkat mig vad gäller detta. Så jag får nu försöka lära om och bli den lugna cyklist, jag en gång var. För det är ju dumt att ha bråttom när man inte behöver. Och det behöver inte jag. Tiden går för fort ändå och ibland önskar jag att den kunde gå långsammare. Att fylla år är ju numera en rätt ledsam historia. Att ett år till gått från ens liv, är förbanne mig inget att fira.

Förresten tycker jag att den här jävla pandemin börjar bli jävligt påfrestande. Jag tycker det är tråkigt att undvika att träffa folk och sitta här, i någon sorts karantän. Om någon kan fixa så jag får de där sprutorna med vaccin snarast, skulle jag vara mycket tacksam. Dessutom har jag sett i spegeln att jag ser lite ut som jag är på dekis. Ojämnt skägg, hår som hänger över öronen och samma gamla luvtröja som nog borde tvättas. Jag duschar regelbundet och borstar tänderna. Men något finlir orkar jag inte ägna mig åt. Som en gammal björn som just kommit ur sitt ide går jag ut i denna vår. Ruskar av mig lite granbarr och lufsar iväg ut bland allt som växer och återkommer.

Jag tänker på Höga visan i bibeln förresten. I den kan man läsa så här:

”Min vän begynner tala,
han säger till mig:
Stå upp, min älskade,
du min sköna, och kom hitut.

Ty se, vintern är förbi,
regntiden är förliden
och har gått sin kos.

Blommorna visa sig på marken,
tiden har kommit, då vinträden skäras,
och turturduvan låter höra
sin röst i vårt land.

Fikonträdets frukter begynna att mogna,
vinträden stå redan i blom,
de sprida sin doft.
Stå upp, min älskade, min sköna,
och kom hitut.”

Det är minsann fint skrivet av någon, som för mer än 2000 år sedan, ville locka ut den han älskade i våren. Ville att de skulle gå ut och lyssna på turturduvan som kommit tillbaka. Själv väntar jag på strandskatorna skall komma till Visby och låta höra sin röst. För då tycker jag det känns som vår på riktigt. Då kan även jag utbrista: ”Stå upp, min älskade, min sköna och kom hit ut. Ty idag haver strandskatan kommit och jag beskurit mitt skägg och sprider på nytt med hjälp av deodorant de ljuvligaste dofter. Idag har vi minsann vår i luften, trots vår aktningsvärda ålder.”

Peter