Hej vänner!

Som ni kanske vet heter jag Peter Uddenberg. Den förste Peter Uddenberg som jag känner till, var sergeant i Karl XII: armé. Hur han överlevde det jobbet vet jag inte. Kanske han undvek att delta i farligheter eller så hade han tur. Men när han slutat med krigandet blev han tullbesökare i Kalmar. Jag vet inte riktigt vad det är för skillnad på tullbesökare och vanliga tullare. Kanske är det samma sak.

Den här Peter var född 1686 och gift med Brita Catharina Svanfeldt. De fick fyra söner, varav en hette Peter som sin far. Den Peter var först gift med Christina Jakobsdotter Ekström, född 1733. Men henne fick han han fyra barn. Ett av dessa hette Peter Adolf. Den första hustrun dog 1762 men redan ett år senare gifte den här Peter om sig med Catarina Margareta Hamberg som var dotter till en kollega. Med henne fick han 14 barn. En av dessa hette också Peter. Men den Peter drunknade i Ladugårdsviken i Stockholm på sommaren 1784. Men totalt fick alltså hans pappa Peter 18 barn med två fruar. Vilket är rätt bra jobbat av en kyrkoherde. Flera av hans barn fick förresten söner som de döpte till Peter. Så nu vet ni varför jag heter Peter. Det beror på att det alltid bör finnas någon som har just detta  detta namn i landet. För det är, som ni förstår, en fin tradition.

Idag är det fredag. Men nu för tiden är det inte så mycket speciellt med det. När jag jobbade var ju fredagen den bästa dagen på veckan. Den är fortfarande en bra dag. Men numera har den inte samma betydelse som förut. Jag har faktiskt blivit lite dagvill och måste ofta fundera på vad det är för dag. Som idag när jag plötsligt blev överraskad av att det var just fredag.

Fredag var ju under vikingatiden guden Frejs dag. Han var ju en fruktbarhetens gud och hade med fortplantning att göra. Vilket syns på de avbildningar av honom som man hittat. Det fanns ju en svensk kungaätt som hette Ynglingaätten som påstod att Frej var deras urfader. Därför kallas han ibland för Yngve-Frej. Det finns ju en bok av Slas som heter ”Vem älskar Yngve-Frej”. Det finns också en film som bygger på den boken som man kan se på SVT-play. Det bör man göra då och då. För ser man den filmen kan man bil lite nostalgisk och tänka på det som var som försvunnit. På kåldolmarnas och dillköttets land, som nu inte längre finns kvar. På den tid när man slog in sina skoböcker i papper varje höst och gick till skolan på lördagar. Då man sjöng om att man var tacksam  för att gud lät ”den klara sol” gå upp varje dag. Dock tackade man inte guden Frej för detta. Vilket man kanske borde gjort. Den där frögurkan Peter som jag skriver om ovan, verkar ju varit kompis med Frej. Den fruktbarhetsguden verkar han ha tillbett minst lika flitigt som den gud han egentligen skulle jobbat åt.

Trevlig Helg

Peter