Hej vänner!

Jag är på dåligt humör. För det första är jag sur på min hyresvärd. Varför orkar jag inte skriva om. För det andra är jag sur på allt annat. Det verkar som jag inte kommer bli vaccinerad förrän i april. Vilket jag bara går och väntar på. För jag tycker jag känner mig isolerad och ensam. Dessutom känner jag mig gammal, fast jag inte är det. Möjligtvis lite halvgammal. Gått lite över ”bäst före” datum, men trots det, helt ok om man luktar och smakar på mig. Slöseri att slänga bort.

Jag är med i hyresgästföreningen. Men idag läste jag i Expressen att de som är chefer i denna organisation, bor i stora fina villor och tar ut mycket höga löner för sitt arbete. En av dem, var en ung man som hette Pedram Kouchakpour. Den företrädaren för hyresgäster tjänade 954 907 spänn om året och bodde i en villa värd 8,7 miljoner. Pengar som alltså vi som bor i hyreslägenheter betalar till honom. De andra höga företrädarna för denna organisation, tjänade väl oftast något liknande, men deras villor var billigare och var bara värda så där 4 miljoner. Det tycks alltså behövas en hel folkrörelse för att det skall går runt för cheferna i denna rörelse. För att de skulle bo i hyreslägenhet är väl inte att tänka på. Så dyrt och besvärligt det verkar vara. Som över-grisen Napoleon säger i George Orwells roman ”Djurfarmen”: ”Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra”. Jag tror han hette Napoleon. Men det kan eventuellt varit Padram. Jag minns inte riktigt.

Det känns som det är allt längre i folkrörelserna, mellan de som skall vara företrädare för andra och de som de företräder. Politiken och idealismen verkar ha blivit en karriärväg, för de som tyckte det var för jobbigt att gå långa universitetsutbildningar eller byta blöjor på gamla tanter. Har man tur jobbar man på med politiken och skaffar sig kontakter. Samt göra sig till talesman för ett besviket folk man knappast längre känner.

Ni kanske undrar om jag är bitter? Det är jag, fast jag inte riktigt vill erkänna det. För det är fult att vara bitter. Speciellt i min ålder är bitterhet oerhört lite klädsamt. Nu går jag inte runt och är bitter hela tiden. Men alldeles för ofta. Dessemellan är jag rätt sur och förbannad. Men jag brukar le lite varje morgon, för att få det gjort.

Men som det står om ”Visheten” i bibeln, som tydligen är en tjej:
”När jag träder in i mitt hus, skall jag vila ut hos henne; ty samvaron med henne har ej någon bitterhet med sig eller samlivet med henne någon smärta, utan idel glädje och fröjd.” Nu har jag ju inte satsat så mycket på just ”Visheten”. Trots det tycker jag mig känna igen känslan. Bort alltså med denna världs ondska. Låt oss alltså älska, även om det mer blir en stunds vila från bitterhet och ger begränsat med vishet.

Nu skall jag gå ut på en promenad. För solen skiner och fåglarna har börjat sjunga. Talgoxe, gråsparv och gulsparv har börjat pipa på som bara den. Vi går mot vår och under snön förbereder sig blåsipporna på att blomma. Silvertärnorna har lämnat Antarktis och är på väg till oss. Norrmännen har börjar förbereda 17 maj och övar på att få sjunga att de:

”elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.

Jag vet inte längre kan sjunga att jag älskar mitt land. Det skjuts, sprängs och rånas, lite för mycket för det. Men jag är rätt kär i Gotland och Visby och hoppas jag kan få bo kvar i min lägenhet, med utsikt över ruinen S:t Karin i lugn och ro. Kamrat Katten vill också det säger han.

Peter