Hej vänner!

Jag fick ett sms igår som gjorde mig glad. Jag hade varit i en gymnasieskola och följt upp föreläsning jag höll för några veckor sedan. Jag tyckte själv att jag inte var så himla bra på denna uppföljning. Men nu skrev en chefsperson, att hon hade fått höra att åhörarna tyckte jag var bra och var nöjda med min insats. Så jag känner mig lite mallig faktiskt.

Annars jobbar jag inte längre, om det inte går att göra utan risk att smittas av virus-helvetet. För jag är sedan något år, lite rädd att dö. För det verkar vara en tråkig historia som jag vill undvika i det längsta. Men om jag skall dö hoppas jag det sker, så snabbt och smärtfritt som möjligt. Inte långdraget med en syrgasslang i näsan eller i smärta. En jättestor istapp på några hundra kilo, rätt i skallen skulle kännas bättre. Men det bästa vore naturligtvis att slippa alltihop.

Jag är alltså lite mallig för att jag fick beröm för en arbetsinsats. Det kommer mig att tänka på en sak som nog både jag och andra grubblat över. Nämligen hur kunde en sådan som jag bli psykolog. Det har faktiskt vid flera tillfällen hänt att folk uttryckt samma förvåning. Oftast föräldrar som sagt att jag inte är som de föreställt sig att en psykolog skall vara, eller att jag inte är som andra psykologer som de har träffat. Det har nästan alltid sagts i vänlig, men förvånad ton och det har inte varit något uttryck av missnöje i detta. Men själv frågar jag mig ibland just detta. Hur fan kunde en sådan som jag bli psykolog och varför?

För att sammanfatta vad jag tror, så är det en kombination, av en på flera sätt besvärlig barndom och en olyckligt kärlekshistoria, som ledde fram till detta yrkesval. Samt att jag inte kunde bli, vare sig arkitekt eller veterinär. Förresten var det inte mycket annat jag kunde bli heller. Jag fick väl välja i det begränsade utbud jag ansåg mig vara lämplig för och det var inte mycket. Det var förresten rätt nära att jag blev djurskötare på Skansen. Det var så planerat första gången jag gick nionde klass. Men andra gången fick jag rätt bra betyg och började på gymnasiet. Så istället för att städa apberget och mata pingviner, blev jag till slut psykolog.

Jag har ju gått i Enskedefältets folkskola och där med mina klasskamrater, en gång i veckan badat i ett litet badkar under överinseende av runda tanter i vita kläder. Jag har bott på söderslätt i Skåne och sett, hur om hösten, lass av sockerbetor passerat i regn och blåst. Jag har fortfarande svårt för detta skog och berglösa landskap. Jag har som barn sett min mor bli sjuk och dö. Jag har varit riktigt dålig i skolan med låga betyg och rätt bra i skolan med hyggliga betyg. Jag har varit ung och mycket förälskad och ung och mycket olyckligt förälskad. Jag har varit mycket ensam och haft rätt mycket kompisar. Jag har gjort min värnplikt och jobbat och betalat min skatt, utan att försöka snuva det gemensamma på en spänn. Jag har fått två mycket duktiga och trevliga döttrar med Maria. Det har helt enkelt varit en jävla resa. Men hur fan jag blev just psykolog begriper jag inte. Numera är jag ju pensionär och det begriper jag inte heller riktigt hur det gick till. För är man pensionär är man ju lite gammal och får åka med bussresor med PRO, om det inte är pandemi. Om man nu vill det. Det tror jag inte jag vill.

Det skall visst bli omslag i vädret här på Gotland. Från sol och snö till molnigt och regn. Snön skall bli slask och töa bort. Som detta av oss pensionärer delvis mödosamt uppbyggda välfärdsland som nu verkar töa bort. Det enda som snart inte är privatiserat, är väl Systembolaget. Vars nervlugnade produkter nu säljs i lådor till oss åldringar. Så vi håller oss lugna och inte gör uppror. Vi som när vi blir gamla och sliriga luras att berätta för kreti och pleti vad vi har för lösenord och bankkonto. Som därefter framlever våra dagar på blodpudding och havregrynsgröt. Tills vi en dag inte längre kan betala hyran och får åka nattbuss mellan Vallentuna och Mörby Centrum, hela natten. Tills vi i bästa fall får en stor jävla istapp i huvudet. Sedan blir vi begravda vid en enkel tillställning. Där i en inspelad video, statsministern håller tal, vari han tackar oss för våra insatser och en barnkör från ”Unga örnar” sjunger ”Närmare gud till dig” eller ”En elefant promenerade”.

Det har vad vi har att se fram emot om vi överlever denna pandemi. Om vi inte nyktrar till och gör uppror förstås. Kräver vår rätt som hederliga medborgare och tar tillbaka det som vi förlorat till bedragare, riskkapitalister och spekulanter. Ni som tog ifrån oss postkontoren och restaurangvagnarna, skall som straff tvingas leva på blodpudding i åratal och ni skall fan i mig inte få någon bacon till. Ni som låter skurkar lura oss och råna oss på våra sista slantar, skall ur egen ficka få ersätta oss. Ni som förgiftat landet med köttfärs-semlor och oljekokta potatisstavar skall som straff få fasta varannan dag och då bara äta koriander. Som avslutning tycker jag vi sjunger denna trevliga visa:

”Jag är psykolog jag, och ja har det så bra.
Jag ligger på soffan vareviga dag.
Och prostatan den växer sig
svullen och stor.
Sätt på pannan mor,
sätt på pannan mor”

May the Force be with you 

Peter